Vår mönstersökande hjärna
Vår hjärna söker hela tiden mönster. I drömmar, beteenden, väderprognoser och stjärnor. Det resulterar i allt från naturvetenskap till astrologi. Våra hjärnor är särskilt känsliga för att se mönster som liknar ansikten. Om man stirrar tillräckligt länge på månen så tycks många se ett ansikte - gubben i månen. Ibland räcker det att titta på ett handfat.
Foto: Benaud |
Tidigare studier har visat att ett område i hjärnan som kallas fusiform gyrus reagerar på ansikten och former som liknar ansikten. Om detta område skadas kan man inte skilja ansikten åt - det blir lika svårt som att se skillnaden mellan två gnuer. Men hur går det till när fusiform gyrus skiljer ansikten av kött och blod från gubbar i månen och ansikten huggna i sten? Ibland kanske vi tittar till en extra gång, men det går inte att lura oss med ett låtsasansikte. Än så länge kan vi skilja äkta människor från robotar.
I Japan har man utvecklat robotar som är skrämmande lika människor. Det tar ett tag innan högra hjärnhalvan har kategoriserat dessa "hubbotar" som icke-människor. |
I den högra hjärnhalvan var dock aktivitetsmönstret helt olika mellan ansikten och icke-ansikten. Det går inte att lura hjärnans högersida. Den är tvärsäker.
Forskarna drog slutsatsen att den vänstra hjärnhalvan gör det tunga jobbet, d v s den bestämmer om man ska kalla ett mönster som fångas upp av näthinnan för ett ansikte. Sedan är det högerhjärnan som fattar det avgörande beslutet och delar in ansikten i kategorier.
Foto: Benaud |
Ett ansiktstest
Jag är nog under medelvärdet när det gäller att känna igen ett ansikte. Nya namn som jag hälsar på brukar jag ibland - om jag finner mödan värd - lagra genom satt skapa kopplingar till långtidsminnet, men det är svårare att lagra ett ansikte. Det ska man bara känna igen och det är en oerhört komplicerad process. En dator kan programmeras att känna igen ett namn, men det har varit svårare att lära dem känna igen ett ansikte, något ett litet barn gör utan problem.
En gång för länge sedan satt jag och pratade i nästan en timme (kändes som tio)i ett väntrum med ett ansikte som jag inte kände igen. Det ansiktet visste massor om mig, men jag visste inget om det och efter några minuter kändes det pinsamt att fråga. Efter en timme var det helt uteslutet att fråga. Jag vet fortfarande inte vem det var. Jag har i alla fall inte sett ansiktet sedan dess - tror jag, jag skulle väl förmodligen inte känna igen det.
Här (länk) kan man testa sin förmåga att känna igen ansikten (uppdaterat den här texten för de hade bytt länk till ett betydligt tråkigare test). Enligt olika studier är kvinnor en aning bättre i genomsnitt än män på detta.
Vad är det som definierar svårigheter att känna igen ansiktena? Jag gjorde det där testet och kunde placera ungefär 99% av alla ansiktena i rätt filmer/sånger/osv. så fort jag såg dem. Men att kunna komma upp med deras namn är ju en helt annan fråga. Jag känner alltså väl igen ansiktena och varifrån de kommer - men att kunna namn på alla de där skådespelarna det tyckte jag var svårt!
SvaraRaderaFan, jag länkade fel test tror jag. Ska fixa det ...
SvaraRaderaVerkar som de länkat om testet som jag skrev om här
SvaraRaderaKänner du int igen mig
Hinner inte leta rätt på det riktiga för nu ska jag bort. Bra att du hörde av dig Jackie så att jag kan rätta texten lite:) Trist att så många blev lurade:(
Nu är jag lite förvirrad, är "Famous Faces" rätt test eller inte rätt test? Det var i alla fall det testet jag gjorde, bilder på kändisar med bara ansiktet, som man skulle namnge :P
SvaraRaderaNja jag hade tänkt att länken skulle gå till ett test av ansiktsblindhet, men nu blev det ett annat test. Kanske hittar rätt test sen. Vet inte om testet tagits bort eller om det är jag som länkat fel. Får kolla det sen
SvaraRadera