Det sitter i huvudet

Så här i efterhand kan jag konstatera att det tog lång tid innan jag återhämtade mig från mitt första maratonlopp. Nu förstår jag varför elitlöpare springer högst två maratonlopp per år. Att springa fler än så i maxtempo kräver för mycket återhämtningtid och ökar risken för skador och sjukdom och det har inte eliten tid med. Det har ingen tid med, fast många hoppas - eller tror - att de står över naturlagarna. Dessutom krävs det minst fem månaders träning för att nå en formtopp.

Jag kände mig trött i flera veckor efteråt. Jag hade ingen lust att springa och när jag sprang gick det tungt. Jag hade ramlat tillbaka till steg två i löpstegen. Då är varje löppass ett medvetet val - en viljeakt - som kräver en beslutsprocess och det är ansträngande. Men det gick fort att klättra upp igen. Spåren i hjärnan fanns färdigtrampade sen tidigare. Vanor som en gång etablerats är lätta att återuppta (tyvärr är det likadant med dåliga vanor).

Ett vanligt tips är att man ska återhämta sig enligt formeln: sträcka i km/1,6. Det betyder att efter ett maraton på 42 km bör man återhämta sig i 42/1,6 = 26 dagar. Första veckan bör man inte springa något alls, sedan kan man gradvis öka träningssdosen. Efter 26 dagar kan man köra som vanligt. Det låter vettigt. Det var ungefär så jag gjorde, men "tyvärr" sprang jag Indalsledenloppet strax efteråt och det gick inte alls bra. Det var kul men det störde min återhämtning och jag var både fysiskt och psykiskt ur slag. Det ska jag försöka att inte göra om.

Självklart finns individuella skillnader. Dean Karnazes springer ett maraton var och varannan dag. Å andra sidan tar han inte ut sig fullständigt. Till skillnad från honom är jag en nybörjare och jag började springa sent i livet och behöver nog längre tid att återhämta mig. Det är något kroppen och hjärnan behöver lära sig. Dessutom tog jag ut mig totalt. Om jag tagit det lugnt hade jag nog klarat ett maraton till efter några veckor. Ifall jag i framtiden skulle vilja springa tre eller fyra maratonlopp under ett år så får jag ta några som ren träning eller underhållning. Jag skulle kunna springa Stockholm Marathon igen bara för att det var så kul och inte titta så mycket på klockan.

Skada i själen
Om läkarna skulle ha skurit upp mig en månad efter maratondebuten hade de knappast hittat något fel på vare sig mitt hjärta eller mina muskler. Problemet sitter i hjärnan. Men inte heller där skulle de hitta något. Det är ingen fysisk skada i hjärnan, utan ett minne. Ett minne är inte ett avtryck i vävnad, utan elektrokemiska bindningar - synapser - mellan olika nervceller som avfyras i särskilda mönster.

Ett påfrestande, jobbigt lopp är ett trauma och hjärnan vill inte göra det igen. Men jag vill ju springa och mitt jag är min hjärna. Man kanske kan säga att mitt omedvetna håller tillbaka mig, medan mitt medvetna jag driver på. Fast jag tror det är så att även mitt omedvetna vill springa, det bara varnar mig lite överdrivet p.g.a. att jag misshandlade kroppen och sprang för nära min fysiologiska gräns alltför länge. Jag gav allt och var en nära en kollaps, enligt hjärnans sätt att se det.

Lidingöloppet
Nu har det gått snart tre månader och minnet har fogasts samman med allt annat och blivit en erfarenhet. Det kommer jag att ha nytta av nästa gång. Fysiskt är jag helt återställd och jag känner lust att springa. Det är nästan så att jag vill springa lite för mycket och måste lägga band på mig själv. De två senaste veckorna har jag sprungit 140 km. Det är rekord. Om fem veckor kommer jag att springa nära den fysiologiska gränsen igen i Lidingölopppet. Men efter det kan jag vila och börja ladda inför skidsäsongen.

Ett sätt att förbereda hjärnan är att titta på den här videon av loppet. Välj motionär eller elit. Särskilt sista biten kan vara viktigt att memorera. Hjärnan har utvecklats för att gissa framtiden och löpning är inget undantag. När vi bestämmer oss för att springa gör den en kalkyl och beräknar tempot. Har man aldrig sprungit banan förr är prognosen försiktig och bygger till stor del på vad man sprungit innan. En överraskande backe i slutet kan knäcka prognosen, vilket tvingar hjärnan att sakta ned farten på benen för att skydda kroppens homeostas. På slutet när utfallet är klart och prognosen spelat ut sin roll får man tillbaka en del av reservkrafterna och de allra flesta kan avsluta med en spurt om de vill.