Slöa babianer och kryddstark mat

Robert M Sapolsky är professor i biologi och neurologi och är en av världens mest kända vetenskapsmän. För nästan 20 år sedan kom han med boken Varför zebror inte får magsår (jättebra bok men magsår orsakas av en bakterie, vet man nu) och hans studier bygger oftast på babianer. Han brukar tillbringa somrarna i nationalparken Serengeti som ligger i östra Afrika. Alla naturfilmare verkar också vara i Serengeti. Vem har inte sett naturfilmerna där gnuer korsar en flod och blir slaktade av lömska krokodiler. Gnuerna står och tvekar innan en gammal gnu offrar sig och kastar sig i floden, brukar speakerrösterna säga. I själva verket blir han knuffad av yngre och starkare gnuer bakifrån. Livet är hårt på savannen.

Inte så stor skillnad på babianer och folk på rea.

Sapolskys studier av babianer har gett nya viktiga kunskaper om stress, vilket jag skrev om tidigare. Men Sapolsky har även noterat en skrämmande utveckling. I genomsnitt samlar babianer mat 40 % av dagen och de går omkring 8-15 km per dag. För några år sedan byggde man en soptipp för att ta reda på alla sopor som turisterna producerade. Soporna bestod till stor del av matrester…“processed sugars, fat, red meat, and cholesterol, our modern Four Horsemen of the Apocalypse”, som Sapolsky utryckte det.

Babianerna i området slutade söka mat. De väntade på sopbilen istället. De började äta västerländsk skräpmat. Deras nivåer av dåligt kolesterol steg, den typ som bygger upp plack i blodkärlen. Nivåerna av insulin var dubbelt så höga, vilket ökar risken för diabetes. Eftersom skillnaden i både kolesterol och insulin skilde sig mellan denna grupp av babianer och naturligt levande babianer runt om, måste orsaken sökas i deras livsstil - stillasittande och skräpmat.

Babianerna gjorde samma resa på en generation som vi gjort på några tusen år. Från savannen till soptippen i deras fall, från savannen till soffan i vårt fall.

Gurkmeja och andra kryddor
Enligt en ny studie kan ett ämne som finns i indisk curry erbjuda en ny behandling för de som lider av seninflammation/tendinit. Ämnet är curcumin, som också ger gurkmeja sin gula färg. Curcumin tycks motverka inflammationer i senorna. 

Senor är viktiga för all rörelse eftersom de överför kraft från muskel till ben. De är dock känsliga för skador, inte minst hos löpare som tränar hårt. Tendinit är en form av seninflammation som orsakar smärta och ömhet i närheten av lederna och är särskilt vanligt i axlar, armbågar, knän, höfter, hälar eller handleder. Dessutom har en studie på möss har gurkmeja satts i samband med minskad risk för alzheimer. Förekomsten av alzheimer är också mycket låg i Indien där man av tradition äter mycket gurkmeja. Så färga maten gul med gurkmeja. Gult ris ser dessutom godare ut.

Det är mycket prat om antioxidanter. Själv är jag skeptisk till att överkonsumera antioxidanter i pillerform, däremot är det svårt att äta för mycket om man äter en varierad och kryddad kost. Mat är mer sammansatt än piller och vi är gjorda för att äta mat. Enligt ORAC-tabellen som mäter matens antioxidativa effekt har kanel ett värde på 130 000, vilket kan jämföras med blåbär (4500) och kiwifrukt (900).

Nu har forskare funnit att två teskedar kryddor minskar den oxidativa stressen efter en fettrik måltid med upp till 30 %. Man gav två grupper med något överviktiga personer samma mat men i den ena gruppen fick man tillskott av olika kryddor som rosmarin, oregano, kanel, gurkmeja, svartpeppar, kryddnejlika, vitlökspulver och paprika. När man jämförde grupperna fann man att den antioxidativa aktiviteten ökat med 13 % och insulinsvaret minskat med ca 20 %.

Dagens distanspass
Nu har jag haft två bra träningsveckor och jag har kört hårt med intervaller. Förra veckan sprang jag 80 km och den här veckan blev det kring 60 och varje vecka har innehållit tre kvalitetspass. I morse steg jag upp tidigt och sprang 24 km över stock och sten utan strumpor och skor. Jag fokuserade på andningen och kom flera gånger in i ett zenliknande tillstånd där jag sprang i ett ständigt närvarande nu. Det kanske är så det är för Diane Van Deren - kvinnan utan minne.

För mig är långa distanspass både ett sätt att bygga upp uthållighet och ett sätt att nå medvetenhet om ögonblicket. Meditation genom löpning är därmed ett direkt möte med oss själva, med vår djupaste sida. Genom att fokusera på andningen blir löpningen en instinktiv uppfattning om vår existens fri från medvetna tankar. Det låter flummigt, men jag snuddar alltid de där tankarna när jag springer långt. Men jag vet ingenting om zen så jag kanske bara pratar strunt :)

När jag kom tillbaka började gatan vakna upp. Sprungit långt? frågar en granne. Ganska, det blev 24 km, sa jag. Han tittade lite misstroget på mig och mina fötter. Jag har nästan glömt hur långt det låter för en som inte springer. Jag minns att jag tyckte att de som sprang flera varv runt eljusspåret, alltså minst 6 km, var en aning fanatiska. Så långt kan man ju inte springa, tänkte jag … Nu längtar jag till nästa söndag. De långa passen är mina favoritpass, det bådar gott inför ultradebuten.