Nu längtar jag till Grekland

I sommar blir det en liten tur till Parga i Grekland. Jag tar med mig mina fivefingers och mina badbyxor. Jag ska springa, simma, äta, läsa och njuta av sol och värme. Jag är en usel simmare, men jag har fått lite tips inför simningen och jag ska se om det fungerar. Om jag lär mig simma lite bättre kanske jag kan göra klassikern snart. Det blir ett lagom mål efter att jag sprungit ett ultralopp nästa år. Klassikern 2013, kanske ;)

De grekiska orden tycks vara grekiska för grekerna
Det är lite oroligt i Grekland just nu. Den grekiska ekonomin är den kanske mest misskötta i hela Europa och alla verkar skylla på alla. Det är det enda som är rätt. Krisen är alla grekers fel och ansvar. Ordet politik kommer från det grekiska ordet för stadstat - pólis - och politikos betyder det som rör staten, det vill säga alla medborgare. Grekiska politiker har dock systematiskt gynnat sina egna kompisar/väljare (mycket mer än vad som är brukligt) och grekerna har reagerat genom att vända politiken ryggen och bete sig som idioter. Ordet idiot (av idios - egen) kommer från grekiskan och betyder den som ställer sig utanför politiken och gemenskapen. Grekerna köper guld för sina pengar och väntar på att krisen ska blåsa över av sig själv.

Grekisk tragedi

Grekerna gav oss ord som demokrati och ekonomi. Märkligt hur de har missuppfattat dessa ord. Ekonomi betyder hushållning med knappa resurser. Ett hushåll är en ekonomi och ett land är summan av alla hushåll som finns innanför dess gränser. För att ett hushåll ska fungera måste man ha kontroll över inkomster och utgifter, annars hamnar man hos kronofogden. Det är svårare med ett land. Det är visserligen summan av en massa hushåll, men det är också en abstraktion där pengar frikopplats från produktion och konsumtion. Pengar kan man låna eller trycka i en sedelpress. Pengar finns alltid, men utan koppling till realproduktion blir det inflation och inflation är ett ganska bra mått på misslyckande. Det är pengar som jagar varor som inte finns och därför behövs det mer och mer pengar och priserna stiger. Där är inte Grekland än. Grekland är inte Zimbabwe.

Grundkurs i ekonomi
Konsumtion är den andra sidan av produktion och hur mycket som konsumeras/produceras är ett mycket grovt mått på välstånd, inte minst i Grekland där den svarta ekonomin är stor. Produktion och konsumtion bör dock vara i någorlunda balans. Det är den enklaste ekvationen: konsumtion = produktion. Även sparande och investeringar måste finnas i ett samhälle som utvecklas. Det som inte konsumeras sparas och det som sparas kan användas till investeringar. Produktion - konsumtion = sparande. Sparandet bör alltså vara positivt. Ett negativt sparande är detsamma som att leva över sina tillgångar. 

En fiskare kan fiska (producera) och äta fisk (konsumera) i 6 dagar och sedan använda en dag till att investera i sin båt och för att klara det krävs sparkapital i form av fisk. Konsumera fisk måste han göra varje dag och därför bör han spara undan var sjätte fisk han producerar. Sparande = investeringar. Det blir: konsumtion + sparande = produktion + investeringar. Det är grundkursen i ekonomi.

Nu på tisdag har det utlysts generalstrejk. Ett hårt, blint slag i luften som kommer tillbaka och träffar den som slår. Ord som demokrati, ekonomi, vishet och rationalitet, har sitt ursprung i Grekland och förhoppningsvis lyckas de få ordning på landet när de hittar tillbaka till ordens ursprungliga betydelse.

Lär dig grekiska på tio minuter
Jag skrev om minnesteknik för ett år sedan. Det var också grekerna först med. Grekiska retoriker (politiker) använde visualisering för att lagra långa tal. Jag brukar använda olika typer av minnesteknik för att lagra fakta och jag har stor praktisk nytta av det. Det finns olika sätt att lagra minnen på, men poängen är densamma. Nu när vi ska åka till Grekland kan det vara en poäng att lära sig grekiska alfabetet. Det används dessutom flitigt i matematik, naturvetenskap och nationalekonomi. 

Vem som helst kan lära sig det grekiska alfabetet på tio minuter om man använder minnesteknik. Jag hittade en utmärkt video med en mycket bra lärare (lite fel i uttalet men varför hade man inte en sån lärare i skolan ...) som kör en effektiv form av minnesteknik för en klass med skolbarn. Spela videon och repetera några gånger för dig själv efteråt så sitter det för alltid (om man repeterar några gånger under de närmsta veckorna). Varför? Tja, hjärnan mår bra av att användas om inte annat :)

Barfotalöpning

Efter en ganska jobbig vecka kände jag ett starkt behov av att springa. Att springa långt är det bästa botemedlet mot stress. Det är ljust länge nu och jag sprang iväg på kvällen. Efter 7 kilometer slet jag av mig mina fivefingers och sprang sedan barfota in på småstigar. Det var inget jag planerat utan det bara hände. Marken var kall och fuktig efter morgonens regn. Receptorer på undersidan av foten talade om det för hjärnan. Signalerna blev plötsligt tydliga. Tidigare hade jag bara anat fukten och kylan (och i mina gamla feta skor hade jag inte haft en aning). Den tunna sulan av läder mellan nervsystem och natur var borta och foten jobbade som tolk däremellan. Jag sprang över stock och sten, på gräs och sågspån och mitt nervsystem vakade över vassa stenar, tallkottar och huggormar. Jag var fokuserad utan att vara medveten om det. Blicken var fastlåst några meter framför mig som ett par strålkastare i mörker. Jag hade en klocka på mig men det var inte en tid jag jagade utan ett tillstånd. Jag ville springa långt och länge och jag bara fortsatte att springa som om jag hade hela natten på mig. Till slut kände jag att jag måste vända tillbaka. Men jag sprang inte samma väg utan gjorde en lång sväng och kom tillbaka ganska sent. Min planerade löpning på omkring 10 km blev en oplanerad omväg på 27 km. Det fanns ingen gräns, ingen klocka. Det var en tids- och gränslös löpning. 

Zen
Inom zen talar man om koaner. Det är den typen av frågor och svar som inte har någon förnuftsmässig mening och som bokklassikern Gödel, Escher,Bach utreder på djupet. Denna brist på logik kan övervinnas genom meditation/koanträning. Det ger utövaren upplysning. För mig är barfotalöpning lite som en koan. Det gör mig koncentrerad på löpningen och det är en form av meditation.

Jag fokuserar på min andning - en av hörnstenarna i zen. Sedan fokuserar jag på hur kroppen känns och vad det är som sinnena tar in. Övning ger färdighet. Koncentration är något man måste öva. Första gången kanske man bara klarar en minut, sedan blir man allt bättre. Ju mindre det finns mellan naturen och mig desto lättare är det. Jag är själv en del av naturen. Det är lätt att glömma, men jag är lika mycket natur som träden runt om mig. Vi är skrivna med samma kod.

Civilisationen har på gott och ont skapat en distans till naturen. Feta skor håller oss på avstånd från underlaget som bestick håller avståndet till maten. Vi staplar mödosamt mat på upp- och nervända gafflar. Egentligen är ju människan utrustad med två perfekta rörliga bestick som dessutom lätt kan omvandlas till sked, gaffel eller skopa. Det är inget man behöver tänka på. Handens fingrar formar sig omedvetet efter sin uppgift. Lägg upp ett äpple och en smörgås och sträck fram handen mot ett av föremålen och utan att du är medveten om det så formar handen ett grepp som passar det föremål som ska plockas upp. Våra händer är unika och fantastiska och tar upp en stor del av vår hjärnkarta. Det är kanske därför som Jamie Oliver är så populär. Han är fysisk när han lagar mat och rör vid födan som vi gjort i ett par miljoner år innan vi uppfann bordskicket. Men nu får vi nog betrakta bordskicket som något som kommit för att stanna och jag tycker själv att ett gott bordskick är viktigt. Däremot kan jag springa barfota. Det finns inget som heter fotskick. 

Den nakne kocken. När kommer den nakne löparen?

Barfotalöpning är inte en fluga
Efter barfotalöpningen sov jag bra för första gången på mycket länge. Jag somnade helt uttröttad och vaknade utvilad för första gången på flera veckor. 

Semestern har börjat bra. Det blir många barfotapass i sommar. Det känns inte lika udda som tidigare när jag nästan smög ut som en pervers typ och sprang ut i skogen. Särskilt inte efter inslaget i Sportnytt häromdagen som flera har tipsat mig om.

Video ...

Barfotalöpning är inte en fluga. Flugor lever inte i flera miljoner år. Sedan människan skakades ner från träden har vi sprungit för att överleva och det gick utmärkt utan feta skor. Det var snarare så att de feta skorna från 70-talet och framåt var en fluga - en fet fluga som flög runt jorden i 40 år och som sa att för varje typ av fot fanns det en sko som skyddade foten mot skador. Det påståendet visade sig vara falskt. Jag hoppas att de feta skorna snart är lika sällsynta som de små, trånga badbyxorna som överlevt i decennier inklämda mellan mage och lår på blekfeta gubbar och som man fortfarande kan se på stränderna. En del gamla modeplagg dör med sina bärare.

Fötterna är här för att stanna. Det som skett under de senaste åren kan liknas vid ett paradigmskifte inom löpningen, där det gamla sättet att springa genom att landa på hälen i tjocka dämpade skor fått ge vika för framfotalöpning i så lite sko som man klarar av. Det visste redan de gamla grekerna. 

Alla skotillverkare har påverkats av detta paradigmskifte. De som inte anpassar sig kommer helt enkelt att förlora sin marknad. Nu satsar skotillverkarna på lätta skor som marknadsförs som barfotaskor. Det bevisar att barfotalöpningen inte är en marginell företeelse. Alla kan inte springa barfota efter många år i feta skor, men nästan alla kan springa i lite lättare skor. Barfotalöpningen är ett faktum som påverkar marknaden här och nu. Helt barfota kommer kanske bara de riktiga entusiasterna att vara. Civilisationsprocessen har ett starkt grepp om oss människor och att springa barfota är nästan lite djuriskt. Och djur är vi ju inte. Djur har ju inget bordskick.

Hjärnfysik fyller ett år

Nu är bloggen ganska precis ett år gammal. Egentligen fyllde den år igår, men jag har ju varit lite disträ på sistone. Lidingöloppet har gett mig ett mål och en rolig älg fick mig att skratta, så nu har några kurvor vänt upp igen och då passar det bra att fira. Jag tänder ett ljus!

Vid ett års ålder börjar man kunna gå. Bloggen har lämnat det krypande ödlestadiet och börjat stappla runt som en primat. Men att springa går inte så bra. Det är en komplicerad rörelse som kom ganska sent i evolutionen och det tar tid innan bloggen behärskar det. Jag hoppas också att jag lär mig springa på riktigt detta år, alltså komma under 3.30 på maraton och 1,35 på halvmaraton.

Tänderna brukar också växa fram vid ett års ålder. Kanske man kan sätta tänderna i lite mer svårtuggade saker nu då? Eller så blir man gnällig och börjar bitas.

Hjärnan utvecklas raskt från ett års ålder. Synapser försvinner i ett rasande tempo och kvar blir de synapser som används. Det kanske betyder att jag börjar upprepa mig och tjata om samma saker om och om igen. I så fall hoppas jag att någon klagar :).

Framtiden då?
Om några år vänder kilometertiderna ner. Först planar resultaten ut, sedan blir de lite sämre. Det är ofrånkomligt. Orkar man blogga när man inte längre förbättrar sig? Jag tror det och jag vet många som gör det. Tider är enkla saker att mäta och fokusera på, men det är ändå bara ett medel. Målet är att springa. Löpningen är ett mål i sig och det är ett sätt att utvecklas. Man kanske byter personbästa mot årsbästa. Jämför sig i sin åldersklass. Söker nya utmaningar och försöker flytta gränserna. Gränserna flyttas hela tiden. Varje dag förflyttar oss i rumtiden och varje ögonblick är en ny gräns mot framtiden.

Jag tror att det handlar om att anpassa sig och acceptera. En stor del av livet är att acceptera det som händer och sker. Inte allt, men mycket. Det är inte mycket man har kontroll över. I alla fall inte så mycket som man i allmänhet tror. Däremot upplever man sig ha bra kontroll. Särskilt i efterhand. Vi tror att vi är där vi är p g a en serie kloka och genomtänkta val. Våra hjärnor är fantastiska på att hitta på efterhandskonstruktioner som förklarar våra olika handlingar och gör dem rationella inför oss själva.

Hjärnan skaper hela tiden mening där ingen mening finns. Drömmar är en samling osammanhängade händelser och bilder som hjärnan skapar en berättelse av. Vi accepterar allt i drömberättlserna, även brott mot logik och naturlagar som att vi kan flyga eller förflytta oss i tiden. Hjärnan är meningssökande och ser mönster överallt, t o m i de slumpmässigt utkastade stjärnorna på himlavalvet.

Bloggandet
Det har hittills blivit 235 inlägg på 365 dagar. Det blir lite drygt fyra inlägg i veckan. Jag har egentligen ingen aning om vilka som läser, men ibland får man kommentarer och det är alltid kul och det ger en viss indikation på vilka som besöker bloggen. Särskilt kul är det då någon hälsar att han/hon blivit inspirerad eller tycker att inläggen är intressanta, särskilt när de själva är framstående löpare eller hjärnforskare. De som läser är nog som jag både intresserade av träning och tycker om att bilda sig lite grann. Ett tag tänkte jag splitta bloggen i en ren träningsblogg och i en mer populärvetenskaplig blogg, men den tanken har jag mer eller mindre övergivit. Jag gillar att blanda lite huller om buller och att vara lite oförutsägbar.

Uppvärmning, nya matvanor och vitamin D

Inför en tävling är det mycket prat om uppvärmning. Alla värmer upp, fast på lite olika sätt. En del rusar och hoppar efter ett uppgjort schema, medan andra nervöst lyfter benen omvartannat som äggsjuka hönor. 

De flesta forskare är överens om att det är viktigt med uppvärmning. Uppvärmning höjer muskeltemperaturen, förbättrar syreupptaget och ökar anaerob ämnesomsättning, vilket förbättrar prestandan. Dock är frågan om hur lång och ansträngande en uppvärmning bör vara mer omtvistad. Nu har forskare vid University of Calgary Human Performance-laboratoriet funnit att mindre är mer.

Marija Sjarapova värmer upp

I denna studie, som jämförde effekterna av en lång, traditionell, intensiv uppvärmning, med en kortare, mindre ansträngande uppvärmning, fann forskarna att den kortare uppvärmningen tröttade ut musklerna mindre och gav en högre toppeffekt. Resultaten publiceras i Journal of Applied Physiology. Undersökningen gjordes av Elias K. Tomaras och Brian R. Macintosh.

Tanken bakom intensiteten i traditionella uppvärmning är att främja en process som kallas post-aktiverad potentiering (PAP), alltså en förstärkning av effekt efter aktivitet. PAP uppnås genom korta perioder av ansträngande fysisk aktivitet, vilket ger en biokemisk förändring i muskelcellerna så att deras svarstider minskar. Muskeltröttheten kan dock minska denna respons.

I studien deltog cyklister i två olika typer av uppvärmning. En längre, traditionell uppvärmning med 20 minuters cykling med successiv ökning tills cyklisterna nådde 95 procent av maxpuls. Därefter hårda intervaller i 4 x 8 minuter. Hela uppvärmningen varade i 50 minuter. I den kortare uppvärmningen ökade cyklisterna intensiteten till endast 70 procent av maxpuls. Denna uppvärmning avslutades med endast en spurt och sammanlagt varade uppvärmningen i 15 minuter, alltså mindre än en tredjedel av tiden i den långa uppvärmningen.

Enligt teorin borde båda uppvärmningsvarianterna framkalla PAP. Forskarna framförde en hypotes att den långa uppvärmningen skulle generera så mycket muskeltrötthet att den effekten motverkade PAP, medan den korta uppvärmningen kanske inte skulle göra det. De fann att muskelresponsen var lägre i den långa uppvärmningen, vilket indikerar ökad trötthet. Även den korta uppvärmningen minskade på musklernas krafter. Detta indikerar att en ännu kortare uppvärmning kan vara bättre för idrottare som vill utnyttja PAP.

Den kortare uppvärmningstiden gav bättre prestanda. Maxeffekten var 6,2 procent högre och det totala arbetet var 5 procent högre efter den korta uppvärmningen än efter den långa uppvärmningen. En sådan stor skillnad kan vara avgörande i tävling, säger forskarna. En del idrottare värmer upp i en eller två timmar och det kan alltså vara skadligt för deras prestation. Om benen känns trötta efter uppvärmning är risken stor att man värmt upp lite för hårt.

I sin slutsats skriver forskarna:

"A warm-up that is performed at too high of an intensity for longer than necessary can result in fatigue and impair subsequent athletic performance ... the findings suggest that competitive athletes may reap greater rewards from PAP by engaging in less strenuous warm-up than conventional wisdom dictates. A better approach would be to aim for just enough activity to promote PAP without creating fatigue."


Jordbruket gav oss vete, virus och ett kortare liv
När människan lämnade jägarlivet och övergick till att bli jordbrukare försämrades hälsan, enligt en ny studie där forskarna tittat på benlämningar från övergångsperioden för ca 10 000 år sedan. Benen var friskare och människorna var längre så länge de jagade, fiskade och samlade. När människan började odla grödor och hålla boskap krympte hon ihop. Jordbruket var en mer ensidig näringskälla och dessutom blev man mer utsatt för den typ av stress som beroende av några få grödor innebär. Jordbruket kunde dock försörja fler människor, men en tätare befolkning är också mer mottaglig för smitta. Även det nära livet med boskap ställde till problem genom att mikrober muterade och använde människan som värd - t ex influensa, mässling, röda hund och smittkoppor. Bönderna konkurrerade ändå ut jägarna eftersom de kunde försörja fler per kvadratkilometer och därmed trängdes jägarna undan till öknar, regnskog och tundra.

Genom att studera längd, tandhälsa, bentäthet och läkta frakturer har forskarna nu en mer komplett bild av hälsan vid övergången från jägare till jordbruk. Det var först under 1900-talet som européerna återfick sin ursprungliga längd. Huruvida vi har återfått vår ursprungliga hälsa är dock mer osäkert.

"I think it's important to consider what exactly 'good health' means.The modernization and commercialization of food may be helping us by providing more calories, but those calories may not be good for us. You need calories to grow bones long, but you need rich nutrients to grow bones strong", säger Mummet, en av forskarna bakom studien.


Vitamin D är bra för tänder och hjärta
En ny studie har återigen kopplat samman vitamin D och god hälsa. Jag har inte varit sjuk på ett år nu och jag äter vitamin D under de mörka månaderna och det kanske är orsaken till att jag klarat mig från infektioner.

Laboratorieodlade celler som finns i tandköttet och som behandlats med vitamin D ökar produktionen av sitt eget antibiotikum och dödar mer bakterier än obehandlade celler, enligt en studie i tidskriften Infektion och immunitet. Därmed kan D-vitamin skydda tandköttet från bakteriella infektioner som leder till tandköttsinflammation och tandlossning. Problem med tandköttet kan också bidra till hjärtsjukdom. De flesta svenskar har brist på vitamin D. Ett bra tips för att förlänga livet är alltså både att använda tandtråd och att fylla depåerna av vitamin D. Just nu är det gratis ute i solen. Vitamin D bildas i huden när solen står högt på himlen.

Killen näst längst till höger har nog brist på vitamin D

D-vitamin kan även stimulera vita blodkroppar att producera naturliga proteiner med antibiotisk verkan. Forskarna bakom studien har tidigare visat att D-vitamin kan stimulera lungceller att producera LL- 37, ett protein med antibiotisk verkan, d v s ett protein som dödar bakterier. Den nya forskningen tyder alltså på att D-vitamin har samma effekt på celler i tandköttet.

Man såg även att vitamin D påverkade ett antal gener som tycks vara inblandade i andra infektionsbekämpande funktioner och som tidigare inte kopplats samman med detta supervitamin.


Träningen
På lunchen idag anmälde jag mig hux-flux till Lidingöloppet. Nu har jag ett konkret mål att sträva efter och jag ser fram emot att planera träningen. Lidingöloppet ligger perfekt i slutet av säsongen och är kanske en lika stor folkfest som Stockholm Marathon. Det blir en lagom uppvärmning att springa Höga kusten halvmaraton en månad innan. Planeringskalendern börjar bli fulltecknad.

Skönt att det blir uppehåll i stegtävlingen på jobbet nu under sommaren. Den tävlingen har lurat mig att träna lite mer än vad som var nyttigt efter Stockholm Marathon. Nu ligger jag en bit från täten. En trio har ryckt ifrån och ligger på över 23 000 steg per dag. 

En förvirrad dag

Lördagen var en förvirrad dag. Fast det kanske inte var dagen som var förvirrad utan det var jag och det berodde nog på natten. Jag somnade sent och vaknade alldeles för tidigt och därmed var det en dag som präglades av sömnbrist och brist på sömn påverkar omdöme, tajming och koncentration. Med mera ...

Jag har sovit lite dåligt på sistone och för mig brukar det vara ett symptom på en obalans i livet. Just nu går det lite tungt på jobbet och med träningen och allt annat och jag befinner mig i en liten svacka. Om livets olika ingredienser kunde gestaltas i ett antal kurvor så tycks nästan alla befinna sig i botten just nu. Det är tur att det snart är semester. Jag är nog lite utbränd och utmattad.

Igår var det också andra gången jag sprang Indalsledenloppet. Ifjol var jag skadad men sprang ändå och det ångrar jag inte. Loppet väckte löparlusten i mig. Det fick i sin tur till följd att jag började blogga och drömma om mål som halvmaraton, maraton och ultralopp. Nu återstår bara det sista målet och jag tror fortfarande att det ska vara möjligt nästa år.

Vackert men mulet. Utsikt mot Indalsälven vid Sillre.

Lördagens lopp
Vi var ett gäng på åtta stycken som sprang årets stafett och det var många starka prestationer. Några hade börjat springa först i år. Jag vet inte vilken plats vi kom på än, men på slutet hade vi några kanoner som plockade rätt många placeringar. 

In för växling

Men jag var som sagt ur slag, både fysiskt och psykiskt. Jag var ofokuserad och disträ och missade min växling med några sekunder. Själva löpningen gick lite lättare än senaste träningspassen då jag haft svårt att springa fort, men de många sega backarna på andra sträckan sög musten ur mig. När jag närmade mig växlingen sprang jag dessutom fel. Jag sprang längs en väg och såg inte att den vek av ner mot en gräsplan där man växlade. Som tur var skrek och tjoade mina lagkamrater så att jag kom rätt. Efter loppet drack jag en flaska alkoholfri Erdinger Weissbier (inköpt på Coop) som enligt en ny studie är en utmärkt återhämtningsdryck. God är den också. Sen försökte jag bara säga och göra så lite som möjligt resten av dagen för att inte ytterligare ställa till det och jag lyckades ganska bra med det.

Regnet öser ner. Återhämtar mig med alkoholfri Erdinger Weissbier och det tycker övriga är kul




På 23:e plats

Efter loppet hade vi ett litet knytkalas i en sportstuga som vi hyrt. Vi grillade och åt av varandras bidrag. Vi hade även en frågesport och mitt lag förlorade. Jag var verkligen inte i bra psykisk balans. Jag tror inte jag förlorat en frågesport sen trean, typ. Vi hade även en lek där man skulle knyta ihop en hund av avlånga ballonger, men jag fick bara ihop två pungkulor på hunden innan den exploderade :).

Vinnande blåsjobb. Ganska lik en hund faktiskt.

Larmet går
När klockan närmade sig tolv började det bli dags att åka hem och då tyckte några att jag borde stanna kvar och sova en stund eftersom jag hade sex mils bilfärd hem och jag såg tydligen mycket trött ut. Efter lite tvekan så gjorde jag det. Det var väl det enda kloka och vettiga beslut jag fattade igår.


Stugan var riggad med säkerhetslarm och man var tvungen att låsa dörrarna i en speciell ordning och jag lyssnade och hörde orden men jag förstod inte riktigt vad som sas när jag fick låsproceduren förklarad för mig. Människo- och däggdjurshjärnan hade redan gått och lagt sig och bara lämnat kräldjurshjärnan kvar. Min ödlehjärna nickade på huvudet med en tom blick. När jag bröt mig ut tidigt på morgonen satte tjuvlarmet igång och överröstade den tysta morgonens fågelkvitter. Det ljudet sammanfattade dagen bra. Synd att den varningsklockan inte ringde i min skalle 24 timmar tidigare.

Smaken sitter i hjärnan

Alla tycker inte om rödbetsjuice. Jag gillar det inte men det är ett effektivt sätt att få i sig prestationshöjande nitrater så jag sväljer ett par flaskor före varje stor tävling. Nitrat har en besk smak och beskt är en signal att något är giftigt eller farligt. Små barn och gravida är mer känsliga för giftiga smaker av förklarliga skäl. Men en vuxen ska väl klara av lite gift? Det är nätt och jämnt. Tanken på effekten gör att det går att svälja. Om den gamla smakkartan över tungan hade varit korrekt kunde man hälla juicen på sidan om det beska området. Tyvärr är den bilden falsk. Smaklökarna är utspridda över hela tungan och dessutom har vi smaklökar på kindernas insida och i munhålan och det är hursomhelst inte tungan som ger oss en smakupplevelse. Det är hjärnan. 

Vi har minst fem smaker
När jag gick i skolan sa läraren att det fanns fyra smaker: salt, surt, sött och beskt och de var placerade på olika ställen på tungan. Enligt trovärdiga källor säger lärarna fortfarande det i skolan och det står också så i olika läroböcker. Alldeles nyligen upptäckte man att japanerna 1908 upptäckt att det finns en femte smak - umami - hos människan. Smakämnet som ger denna smak är framför allt aminosyran glutaminsyra. Glutamat finns i proteiner som man hittar i kött och lagrad ost.

Två fel. Smakerna är utsmetade över hela tungan och det finns just nu fem smaker.

Hjärnan har utvecklat dessa fem smaker (det finns förmodligen fler) så att vi ska äta mat som är bra för oss och undvika giftig och rutten mat. Salt behöver vi för att få i oss mineraler och hålla vätskebalansen. Växtätare får inte i sig salt och deras hjärnor tvingar ner dem i djupa grottor på jakt efter saltet. 

Elefanter på saltjakt i grottor

Söt smak signalerar snabb energi och det har vi svårt att motstå. Umamismaken signalerar att det finns viktiga aminosyror för kroppen, medan besk smak antyder att något är giftigt och olämpligt att äta. Svag sur smak gillar vi. Kanske för att det smakar vatten. Stark sur smak signalerar dock att det är giftig eller oätlig föda, som t ex omogna frukter. Äter vi en starkt sur citron ökar salivutsöndringen, vilket späder ut syran och skyddar slemhinnorna.

Socker och salt har bytt gestalt 
På senare tid har vi människor fått tillgång till rent koksalt och rent socker. Det är en situation som vi inte är biologiskt anpassade för. Men det fattar inte vår gamla hjärna. Den är programmerad att leta rätt på söta frukter och salta mineraler. Men våra högre förmågor begriper det och måsta skapa vanor så att vi undviker att fastna i salt- och sockerträsket.

Smaken är som baken därför att den sitter i hjärnan
Smaken sitter på tungan, i gommen och i svalget. Fast egentligen sitter den i huvudet, i ett område i hjärnan. Smak är en subjektiv upplevelse, en signal om matens kemiska sammansättning som hjärnan gör till en smakupplevelse. Därför skiljer sig smaker åt mellan och inom arter. Råttor och människor gillar sackarin och sackaros, medan hundar avvisar sackarin och katter inte bryr sig om någon av smakerna. Katter är rovdjur och har inte utvecklat någon smak för sött. Även vi människor har som bekant olika smakpreferenser. En del kan bara inte äta brysselkål. Vi är olika känsliga för den bittra smaken.

Smakreceptorer är ihopklumpade i smaklökar som vardera innehåller ett knippe olika receptorer för sött, salt, o s v. I smaklökarnas rötter sitter tre nerver som leder in den smaklösa signalen till hjärnstammen där den delar sig. En signal skickas till thalamus - hjärnans omkopplingsstation - som i sin tur skickar signalen vidare till hjärnans smakcentrum. Andra signaler går till amygdala och hypothalamus och kopplar samman smaker med minnen och känslor. I amygdala ges smaken ett känslomässigt innehåll och i hypothalamus regleras vikt och aptit. Den signalen spelar antagligen en mycket stor roll i vårt ätbeteende. 

Den totala smakupplevelsen kräver även information från luktsinnet. Smaklökarna är bara en väg till hjärnan. Det finns fler. Den viktigaste av dem är lukten. Doftämnen från födan bidrar till den gastronomiska upplevelsen i hjärnan. Lukt har en egen motorväg in i hjärnan och följer inte reglerna för andra sinnen. Den går rakt in i skallen utan att passera hjärnans omkopplingsstation i thalamus och därför är luktminnen lite speciella. Jag minns t ex fortfarande hur det luktade i olika hus från då jag var barn, jag skulle känna igen doften direkt. Luktsinnet tros vara det äldsta sensoriska systemet. Det utvecklades för att upptäcka och analysera kemisk information i form av lukt och den följer samma principer hos nästan alla djur.

Vidare har vi känselsinnet i munhålan som känner av matens konsistens och spelar en stor roll för smakupplevelsen. En mosad och en hel potatis smakar olika trots att de har samma kemiska sammansättning. Till och med smärtsinnet kan bidra till smakupplevelsen, när vi kryddar maten med starka kryddor som chilipeppar.

Även minnen är viktiga. Om vi ätit en maträtt och blivit dålig av den minns vi det mycket länge och känner avsmak för just den maten. Jag blev dålig efter att ha ätit messmör som barn och även om det inte var messmörets fel så är det för alltid förknippat i mitt minne och jag står inte ut med lukt eller smak av messmör. I ett försök för några år sedan lät man personer dricka Coca-Cola och Pepsi-Cola och när de inte visste vad det var de drack aktiverades en del i hjärnan som enbart reagerade på smak och följaktligen smakade dryckerna lika. När personerna blev upplysta om vilken dryck de drack då förändrades också smaken och den dryck de i förväg tyckte var godare smakade också godare. Nya områden tändes i hjärnan, bl a hippocampus och bakre delen av pannloben. Pannloben påverkar smakupplevelsen beroende på tidigare erfarenheter och känslor, medan hippocampus svarar för minnen och framtagande av information som är förknippade med sådana minnen. Även priset påverkar smaken. Ett dyrt vin smakar bättre än ett billigt, även om det är samma vin.

Hur jag dricker rödbetsjuice
När jag dricker rödbetsjuice så nyper jag till näsan och försöker klämma ihop hela tiden. Då kommer ingen signal från luktsinnet till hjärnan och smakupplevelsen blir inte lika påfrestande. Juicen rinner smaklös ner genom svalget. Jag känner igen konsistensen och jag minns smaken, men jag känner inte den starka, bittra smakupplevelsen av rödbetsjuice. När jag släpper taget efter att ha svalt en halvliter kommer lukten rusande förbi thalamus rakt upp i hjärnan där den blandas med signalen från smaklökarna och ger mig en smakupplevelse som får mig att rysa och stöna till. Men hellre en kort chock än en lång utdragen plåga.

Öl och infektioner

Direkt efter målgång i Stockholm Marathon blev jag bjuden på den godaste öl jag någonsin druckit: Erdinger Weissbier Alkoholfrei - tysk alkoholfri veteöl. Den brännande törsten slocknade och strupen återfick sin fuktighet. Jag tror aldrig jag har druckit en så god alkoholfri dryck någon gång. Det berodde förmodligen på omständigheterna. Jag kanske ska pröva ölen lite mer objektivt någon gång framöver. 

Det var ingen slump att just denna öl serverades. I Tyskland lanseras den som sportdryck och Erdinger sponsrar flera idrottare och evenemang. Ölen är sedan länge populär bland maratonlöpare och triatleter och nyligen publicerades dessutom en studie som visar att just denna öl signifikant skyddar utmattade löpare från infektioner och sjukdom.

Det är polyfenolerna som gör det
I studien undersöktes 277 löpare tre veckor före och två veckor efter ett maratonlopp. Syftet var att undersöka potentiella positiva effekter av polyfenoler hos maratonlöpare. Polyfenoler finns i växter och är en antioxidant som skyddar växter mot syre som oxiderar, mikrober som infekterar och parasiter som saboterar. Forskarna ville testa om dessa polyfenoler även kan hjälpa idrottare att återhämta sig efter en ansträngande tävling. Alkoholfri veteöl (Erdinger Weissbier) valdes som testdryck; den har ett rikt och varierat innehåll av polyfenoler och är populär bland uthållighetsidrottare. Testgruppen drack upp till 1,5 liter öl per dag, medan en kontrollgrupp drack en liknande placebodryck utan polyfenoler.

Efter en krävande fysisk ansträngning som ett maratonlopp är kroppen extremt känslig för infektioner. Immunförsvaret har fullt upp med att städa upp efter alla cellskador och vänder ryggen mot eventuella inkräktare. Studier tyder på att risken för infektion är upp till sex gånger större just efter ett maraton. Dels är immunförsvaret satt ur spel, dels träffar man många människor med ett lika nedsatt försvar, vilket lämnar fönster öppna för mikroberna att ta sig in utan att upptäckas. Om teorin om polyfenoler stämmer - och många studier tyder på det - då borde man se ett stärkt immunförsvar och färre infektioner i testgruppen som drack veteöl. Det skulle ge stöd till teorin att polyfenolerna stärker immunförsvaret och stänger till det öppna fönstret.

Resultatet av studien gav ett starkt stöd för den teorin. Man såg en minskad inflammatorisk reaktion. Analysen av vita blodkroppar, som är en av de viktigaste indikatorerna på inflammation, visade värden i den aktiva gruppen som var 20 % lägre än i kontrollgruppen som drack placebodryck.

Immunförsvaret tycktes också bli förstärkt. Vidare kunde forskarna konstatera att de löpare som druckit veteöl var upp till tre gånger mindre mottagliga för infektioner. En tredjedel! Dessutom blev förkylningarna kortare och lindrigare i testgruppen.

Studiens huvudförfattare, Dr Johannes Scherr, blev lite förvånad över att resultaten var så tydliga, trots att det var i enlighet med förväntningarna. Han kunde slå fast att åtminstone veteöl ger positiva effekter med sin speciella kombination av polyfenoler, vitaminer och mineraler. Kanske man ska köpa några flaskor till nästa lopp och ta efteråt. Jag blev inte sjuk efter Stockholm Marathon och det kanske var ölens förtjänst.

Ljuvliga minnen ...

Träningen
Igår sprang jag hela 10 km och den sista halvan "rusade" jag i 4:40-tempo. Det var första gången jag sprang lite fortare efter maratonloppet. Jag höll igen en aning eftersom jag fortfarande är trött och matt och det tog 4-5 km innan löparlusten infann sig. Nu är det bara fyra dagar kvar till Indalsledenloppet så det blir ingen mer träning. Kanske lite styrketräning, men ingen löpning. Det känns lite som löparlusten är ett kapital som jag måste spara och förvalta till lördagen. Jag kan inte springa runt och slösa med det hur som helst.

14 regler för ett hälsosamt liv

I den vetenskapliga tidskriften Progress in Cardiovascular Diseases publicerades för några veckor sedan en artikel om hur nutida jägare och samlare lever och om hur deras hälsa ser ut. Artikeln bygger på 30 års fältstudier från Sydamerika. Indianerna i studien lever stenåldersliv och hjärt- och kärlsjukdomar är helt okända hos dem. En slutsats som forskarna drar är att cross-training är bättre än specialisering och att mat, sex, motion och - inte minst - återhämtning, är viktigt för hälsan.

Författarna hävdar att många av dagens vällevnadssjukdomar (som hjärtsjukdomar, högt blodtryck, diabetes, fetma och sömnbrist) är en direkt följd av de stillasittande aktivitetsmönster som man ser hos moderna människor. Livet har blivit allt lättare, samtidigt som vi blivit mer stillasittande och tunga.

I omkring 84 000 generationer levde människan som jägare och samlare. En liten spillra av dessa har överlevt in i modern tid i otillgängliga områden som Sydamerikas regnskogar. De förbrukar ett stort antal kalorier varje dag och sysselsätter sig med sådant som har direkt anknytning till deras överlevnad: samla och leta mat, jaga, bygga och reparera boplatser och undkomma rovdjur.

Forskarna fann att indianerna ägnar sig åt promenader, löpning och tävlingar. De hoppar, klättrar, gräver och bär tunga saker. Kvinnor bär ofta sina barn tills de är ca 4 år, ofta över långa avstånd och en stor del av dagen. Barnvagnar är inte anpassade till djungelliv.

De dagliga aktiviteterna innehåller korta stötar av ansträngande arbete (som att lyfta tunga stenar eller rusa efter ett vilt). De alternerar högintensiva dagar med lugnare dagar. De tillbringar mycket av sina dagar ute i solen, vilket stimulerar deras hud att bilda vitamin D (vitamin D-brist har kopplats till hjärt-kärlsjukdomar).

Författarna drar slutsatsen att det naturliga urvalet har format människan till att leva som aktiv generalist ute i naturen. De formulerade även ett recept för ekologisk hälsa utifrån hur indianerna lever. Ett recept bestående av 14 regler:

Hälsans fjorton regler
1. Vi är genetiskt anpassade till att gå eller springa mellan 5 och 15 km per dag. Lugna dagar orkar man med ungefär 5 km, men under jakt- och samlarexpeditioner blev det kanske upp mot 20-30 km per dag.

2. Ansträngande dagar följs av lugna återhämtningsdagar. En lång hård jakt belönas med vila. Man ligger dock inte i hängmattan hela dagen. Varje dag består av fysiska aktiviteter, men man är noga med återhämtning.

3. Man går och springer på ojämn terräng, gräs eller jord, aldrig på asfalt eller sten. Asfalt är enformig, enhetlig och hård och våra muskler är inte anpassade för det, särskilt inte på lång sikt.

4. Man går och springer barfota eller i lätta läderskor som inte hämmar fotens naturliga rörelse och fotproblem är en nästan okänd företeelse. Dämpade skor som korrigerar foten leder till skador eftersom muskler, senor och ligament förtvinar. Spring barfota eller med så lite sko som du klarar av. Idag finns många lätta alternativ.

5. Träna intervall en eller två gånger i veckan: snabba, korta rusningar som om man jagade ett djur, varvat med lugn löpning och sedan rusa igen. Det kan läggas in i ett vanligt löppass också. Avsluta löpningen med några korta rusningar nära maxfart. Efter det ska man ta det lugnt och belöna den lyckade jakten med lite vila.

6. Variera träningen och gör den till en lek - träna styrketräning, uthållighet och smidighet. Fartlek i skogen är kul. Minskar risken för stress, utbrändhet och tristess.

7.  Man bär saker hela tiden: barn, vatten, mat, döda djur, stockar och stenar. Det gör inte moderna människor. Vi har barnvagnar, skottkärror och lyftkranar. Skelettet behöver utmanas och därför är det viktigt att styrketräna och lyfta tunga vikter. Eller gå ut i skogen och lyfta stockar och stenar.

8. Jägare och samlare är smala. Den höga kaloriförbrukningen och den nyttiga varierade kosten håller dem smala. Vi bör också äta som jägare och samlare, men framför allt äta lagom. För mycket mat leder till fetma, inflammationer och problem med leder.

9. Allt arbete utförs utomhus och indianerna har höga nivåer av vitamin D. Vi bör träna utomhus och på så sätt fylla på förråden av vitamin D som med hjälp av solen bildas i huden. Att vara utomhus är också bra för humöret (och minskar risken för infektioner).

10. Större delen av dagarna umgås man i små grupper när man utför aktiviteter. Det är bra att träna med andra som våra förfäder gjorde när de jagade och samlade.

11. Man har husdjur. Hundar är vanligast och har varit människans följeslagare i tusentals år och har utvecklat ett unikt band över artgränserna till människan. Det är ingen slump att hundägare har bra hälsa.

12. Man dansar mycket och länge, ibland i flera timmar i sträck. Alltid finns det något att fira. Dans är en utmärkt form av motion som förbättrar kondition och spänst och skapar social samvaro och lindrar stress.

13. Man har mycket sex. Det har en rad hälsoeffekter.

14. Sov eller vila ut ordentligt efter alla dessa tretton aktiviteter. Indianerna sover fler timmar per dygn än moderna människor. När mörket kommer drar man sig tillbaka och ägnar sig åt den trettonde regeln, såvida det inte var fest och dans.

Funderingar om reglerna
Det mesta kan jag nog hålla med om. Följer man dessa regler torde man uppnå en god hälsa. Ibland kanske det inte är praktiskt möjligt. Folk skulle nog undra om jag släpade en stock eller bar en bautasten bakom ryggen. Men en icakasse är också tung. En icakasse i ena handen och ett barn på axlarna är ju ganska nära ursprunget: man hämtar hem mat och bär sin avkomma. Det svåraste budet att följa är det fjortonde. Jag önskar jag kunde sova mer. Jag har svårt att gå och lägga mig i tid och det är jag inte ensam om.

Jag saknar också de intellektuella utmaningar som följer av ursprungsliv. Att överleva i en djungel är krävande och man måste veta massor om växter och djur. Det borde vara en regel att god hälsa kräver nyfikenhet och vilja att lära sig nya saker.

Allt var och är inte heller bra i dessa samhällen. Det var ett hårt liv och det präglas av våld i olika former. Bröstbankningsdueller i syfte att stävja tvister är vanliga bland indianer i Sydamerika där man slår på varandra tills den ene stupar. Bland aboriginer i Australien var det vanligt att man avgjorde tvister genom att drämma till varandra i huvudet med en påk. Överfall och plundring var också vanligt. Dödligheten i våld var mycket, mycket högre än i Europa under det blodiga 1900-talet. Myten om den fredlige vilden är dock djup, men det är en myt. Aggressivitet och våld är en del av oss och kanaliseras på ett smidigt och ganska fredligt sätt genom sport. Särskilt hockey är nästan som ett slags låtsaskrig. Hockey är i sin tur en utveckling av lacrosse som indianer i Kanada utövade med en våldsamhet som gör att NHL-spelare mest liknar hjälmförsedda dagisbarn.

Min främsta invändning mot studien är att den baseras på 30 års fältstudier hos indianer i regnskog. Den sydamerikanska regnskogen är inte människans ursprungliga livsmiljö. Indianerna har levt där i kanske 10 000 år, vilket är mindre än en procent av tiden som människan levde på savannen. Det är på savannen som vi formades genetiskt som vandrare och löpare. De naturfolk som finns kvar lever i själva verket på gränsen, i torra öknar och otillgängliga regnskogar. Frågan är hur representativa de är för arten?

Min träning
I torsdags orkade jag bara springa 2 km. Tröttheten efter maratonloppet sitter i huvud och ben. Det var som om hjärnan ropade "Det här är inte bra för dig. Ta det lugnt." Jag vet att jag har brutit mot det andra budet: tänk på återhämtningen efter maraton.

Jag vilade helt på fredag och sprang 5 km barfota (första halvan i vff sedan helt barfota) i skogen på lördagen i 25-gradig värme och det kändes mycket bättre. Jag sprang i lugnt tempo och jag fick tillbaka lite av lusten att springa. Nästa vecka är det tävling och det kändes bra att äntligen känna att det går att springa.

Symposium om barfotalöpning

Minskar eller ökar risken för skador om man springer barfota? En sak är säker: människan har utvecklats för att springa och skulle inte ha överlevt om hon blev skadad av att springa. Den typen av gener skulle sorteras bort. En annan sak är lika säker: Kroppen anpassar sig till den belastning man utsätter den för. Kruxet är att vi inte utsätter oss för belastning. Redan från unga år packar vi in fötterna i plastic padding. Skor ändrar sättet som vi rör oss på, de förändrar våra hjärnkartor. Därför tar det tid att "lära om" fötterna. De ska egentligen klara alla naturliga miljöer som finns.

Kasta skorna eller inte?
Stuart Warden, docent och forskningsledare vid Institutionen för sjukgymnastik vid Indiana University-Purdue University i Indianapolis, diskuterade denna fråga på symposiet "Barefoot Running: So Easy, a Caveman Did It!" som hölls på The American College of Sports Medicine i Denver. 

Innan man kastar skorna måste man gradvis bygga upp den förlorade barndomen igen. Annars är risken stor för skador.

"The heel cushions and arch supports within modern shoes have made our feet weaker. The foot has so much support in these shoes that the muscles don't need to work as much as they would otherwise and have grown weaker . . . If you transition to barefoot running slowly and run correctly, so you build up to it, you could decrease the risk of injury over the long term."

För de som har problem med skador p g a löpning kan det vara bra att gå över till barfotalöpning. För de som inte har problem är det inte nödvändigt, såvida man inte helt enkelt söker en ny upplevelse och vill uppleva hur det känns att springa som det var "tänkt" att vi skulle springa. För mig är det lite av båda. Jag fick ofta ont i knäna när jag började springa och det har jag inte längre. Men det är också en upplevelse. Det är roligare och naturligare att springa barfota, ungefär som en egen fångad fisk är godare än en köpt, och dessutom tycker jag det går lättare och ger en härlig frihetskänsla.


Skor med mycket dämpning under hälen uppmuntrar till hällandning och placerar foten i en position som försvårar framfotalöpning. Om man springer barfota landar man mer naturligt på fram- eller mittfoten. Man kan landa på hälen också, men det gör ont. Som Dr Daniel Lieberman påpekar: det är många som fortsätter landa på hälen när de börjar springa barfota. Hjärnan håller helst fast vid det den vet. Den ändrar ogärna sina hjärnkartor och det måste man vara uppmärksam på. Även om du springer barfota kan hjärnan tro att du har skor. Den måste gradvis programmeras om.

Den kraft som fortplantar sig från hälen upp genom benet genom knät och upp till ryggen är enligt rådande teori den största orsaken till stressfrakturer och andra skador p g a löpning. Denna kraft reduceras när man springer barfota och landar på framfoten. Den obönhörlgia stöten mot marken fortplantas genom senor, muskler och ligament istället för genom ben och knäskålar. Skillnaden är lika stor som mellan att hoppa stumt på hälen och att studsa på tårna.

Gå ut sakta och öka
Om man vill uppleva hur människor har sprungit i 99,99998 % av tiden på jorden måste man gå ut försiktigt. Dr Lieberman föreslår att man kan börja med att ta av sig sina skor den sista biten av sin vanliga löprunda och sedan springa så under några veckor. Sedan kan man gradvis bygga upp styrkan i fötter och ben genom att öka sträckan som man springer. Det är också viktigt att tänka på hur man springer. Hjärnan blir lite förvirrad när man ändrar på förutsättningarna och man bör framför allt tänka på att ta fler och kortare steg och på att inte landa med foten framför kroppens massmittpunkt. Min erfarenhet är att man högst kan tänka en tanke i taget medan man springer och man kan ju försöka att fokusera på lite olika saker varje gång i början, tills det sitter fast i hjärnan, benen och fötterna.

Lite olika typer av övningar kan också vara bra. En övning är att lyfta saker med fötterna. Man börjar med små bollar och fortsätter sedan med större bollar. Ett annat bra tips är att göra tåhävningar. En kompis till mig fick problem med hälsenorna och enligt hans sjukgymnast är risken stor att få problem om man inte klarar 30 djupa tåhävningar. Helst fler än så. Ställ dig på ett ben med ena foten bakom den andra och håll fast dig vid något och lyft foten så högt du kan och sedan långsamt tillbaka 30 gånger.

Bild: svartaladan.bloggsida

Åsikterna spretade lite på symposiet, men en sak var alla forskare överens om och det var att människan utvecklats för att springa barfota, “but we did not evolve to run barefoot with bad form.”

Muskelförtvining, kvinnliga höfter och tappra myror

Idag blev det styrketräning och en del rodd. Jag känner mig lite utmattad och trött. Att springa ett maraton är krävande. Kanske bäst att bita i ett äpple.

Bygg muskler med äpplen
När forskare sökte efter hur man förhindrar muskelförtvining under sjukdom och åldrande fann man en naturlig ingrediens i äpplen som kanske kan förhindra muskelförfall. Forskarna studerade vad som skedde på gennivå hos möss när kroppens celler utsattes för muskelförtvining och man såg att 92 gener påverkades. När cellerna behandlades med ursolicsyra upptäckte forskarna att effekterna av muskelförtviningen bromsades.

Ursolicsyra finns naturligt i äppelskal och forskarna fann även att musmusklerna växte hos normala möss när deras mat spetsades med syran. Man såg också lägre nivåer på glukos, kolesterol och triglycerider i blodet. Ursolicsyra kan därför vara en orsak till att varierad och nyttig kost ger hälsofördelar. De som äter skräpmat - och aldrig äter ett oskalat äpple - missar detta. Ett äpple om dagen håller doktorn från magen, sa man förr. Det kanske ligger något i det.

Ursolicsyra förekommer även i basilika, blåbär, tranbär, fläderblom, pepparmynta, rosmarin, lavendel, oregano, timjan, hagtorn och plommon. Men mest i äppelskal.

Kvinnliga höfter 
Genom att stärka höften med styrkeövningar kan kvinnor både minska risken för patellofemoralt smärtsyndrom (PFSS) - en vanlig löparskada - och förbättra sina löp- och gångsteg, enligt Tracy Dierks som är expert på rörelseanalys vid Indiana University.

"The results indicate that the strengthening intervention was successful in reducing pain, which corresponded to improved mechanics. The leg was going through more motion, suggesting that the (pain) guarding mechanism was reduced, and coordination or control of many of these peak or maximum angles in the leg were improved in that they were getting closer to occurring at the same time", säger Dierks.

Det är först under senare år som forskare har börjat studera höfter och deras koppling till PFSS. Denna studie är den första som fokuserar på styrkan i höften och förändringar i löpsteget under löpning. Löparna i studien fick ingen coachning om hur man ska springa vilket gör förbättringarna mer anmärkningsvärda. De skadade löparna liknade de oskadade löparna när muskler, leder och lemmar rörde sig i fas med varandra.

Löparna tränade höfterna två gånger i veckan, mellan 30 och 45 minuter per gång. Det var enkla övningar, typ knäböjningar på ett ben, d v s övningar som kan utföras i hemmet. 

Shakiras höfter ljuger inte

PFSS är en av de vanligaste löparskadorna och kännetecknas av smärta framtill på knäet. Skadan orsakas när lårbenet gnids mot baksidan av knäskålen. Löpare med PFSS brukar först inte känna något, men när smärtan väl kommer blir den bara värre och värre. När man slutar springa försvinner den. Det brukar kännas när man går i trappor och man upplever att knäet ger vika.


Vintermyrorna - de argentiska myrornas skräck

Jag har skrivit en del om myror på sistone och de är lite fascinerande varelser. De är små och stora på samma gång. Nyligen lästa jag att den argentinska myran har erövrat nästan hela den tempererade världens kuster. Den största kolonin är 600 mil lång! Japan, Hawaii, Australien, Kalifornien och kusterna runt Medelhavet har fallit. Hela den tempererade världen? Nej! I Nordamerika finns en liten stam av envetna myror som är utrustade med sin egen speciella trolldryck. Den argentinska framryckningen är för tillfället stoppad. Åtminstone i Nordamerika.

Om du ser en myra på semestern vid Medelhavet är det med stor sannolikhet en argentinsk myra. Eftersom den utplånar alla andra arter som den kommer i kontakt med är den numer utbredd över hela Medelhavet och den skapar oreda i ekosystemen. Den sprids med argentinska skepp och inga myror kan stå upp mot dessa myror. De verkade vara lika svårslagna som de romerska legionärerna som också erövrade hela den då kända tempererade världen (utom en liten by i Gallien, sägs det). Det trodde man fram till nu. I Nordamerika finns nämligen en tapper stam av vintermyror - de kallas så för att de kan jobba när temperaturen kryper under noll - och de tillverkar ett gift med en dödlighet på 79 %. När myrforskarna gjorde sitt årliga besök hos vintermyrorna fann de mängder av döda argentinska myror runt vintermyrornas bo. Det förvånade forskarna eftersom vintermyror anses vara en fredlig art som inte är särskilt aggressiv. Forskarna fann att vintermyrorna utsöndrar giftet endast under stark stress, alltså endast när samhället verkligen är hotat, vilket tyder på att giftet är dyrt att framställa.

Den lilla vita bollen är giftet som vintermyran försöker fästa vid fiendemyran. Foto: Trevor Sorrells