Barfotalöpning

Efter en ganska jobbig vecka kände jag ett starkt behov av att springa. Att springa långt är det bästa botemedlet mot stress. Det är ljust länge nu och jag sprang iväg på kvällen. Efter 7 kilometer slet jag av mig mina fivefingers och sprang sedan barfota in på småstigar. Det var inget jag planerat utan det bara hände. Marken var kall och fuktig efter morgonens regn. Receptorer på undersidan av foten talade om det för hjärnan. Signalerna blev plötsligt tydliga. Tidigare hade jag bara anat fukten och kylan (och i mina gamla feta skor hade jag inte haft en aning). Den tunna sulan av läder mellan nervsystem och natur var borta och foten jobbade som tolk däremellan. Jag sprang över stock och sten, på gräs och sågspån och mitt nervsystem vakade över vassa stenar, tallkottar och huggormar. Jag var fokuserad utan att vara medveten om det. Blicken var fastlåst några meter framför mig som ett par strålkastare i mörker. Jag hade en klocka på mig men det var inte en tid jag jagade utan ett tillstånd. Jag ville springa långt och länge och jag bara fortsatte att springa som om jag hade hela natten på mig. Till slut kände jag att jag måste vända tillbaka. Men jag sprang inte samma väg utan gjorde en lång sväng och kom tillbaka ganska sent. Min planerade löpning på omkring 10 km blev en oplanerad omväg på 27 km. Det fanns ingen gräns, ingen klocka. Det var en tids- och gränslös löpning. 

Zen
Inom zen talar man om koaner. Det är den typen av frågor och svar som inte har någon förnuftsmässig mening och som bokklassikern Gödel, Escher,Bach utreder på djupet. Denna brist på logik kan övervinnas genom meditation/koanträning. Det ger utövaren upplysning. För mig är barfotalöpning lite som en koan. Det gör mig koncentrerad på löpningen och det är en form av meditation.

Jag fokuserar på min andning - en av hörnstenarna i zen. Sedan fokuserar jag på hur kroppen känns och vad det är som sinnena tar in. Övning ger färdighet. Koncentration är något man måste öva. Första gången kanske man bara klarar en minut, sedan blir man allt bättre. Ju mindre det finns mellan naturen och mig desto lättare är det. Jag är själv en del av naturen. Det är lätt att glömma, men jag är lika mycket natur som träden runt om mig. Vi är skrivna med samma kod.

Civilisationen har på gott och ont skapat en distans till naturen. Feta skor håller oss på avstånd från underlaget som bestick håller avståndet till maten. Vi staplar mödosamt mat på upp- och nervända gafflar. Egentligen är ju människan utrustad med två perfekta rörliga bestick som dessutom lätt kan omvandlas till sked, gaffel eller skopa. Det är inget man behöver tänka på. Handens fingrar formar sig omedvetet efter sin uppgift. Lägg upp ett äpple och en smörgås och sträck fram handen mot ett av föremålen och utan att du är medveten om det så formar handen ett grepp som passar det föremål som ska plockas upp. Våra händer är unika och fantastiska och tar upp en stor del av vår hjärnkarta. Det är kanske därför som Jamie Oliver är så populär. Han är fysisk när han lagar mat och rör vid födan som vi gjort i ett par miljoner år innan vi uppfann bordskicket. Men nu får vi nog betrakta bordskicket som något som kommit för att stanna och jag tycker själv att ett gott bordskick är viktigt. Däremot kan jag springa barfota. Det finns inget som heter fotskick. 

Den nakne kocken. När kommer den nakne löparen?

Barfotalöpning är inte en fluga
Efter barfotalöpningen sov jag bra för första gången på mycket länge. Jag somnade helt uttröttad och vaknade utvilad för första gången på flera veckor. 

Semestern har börjat bra. Det blir många barfotapass i sommar. Det känns inte lika udda som tidigare när jag nästan smög ut som en pervers typ och sprang ut i skogen. Särskilt inte efter inslaget i Sportnytt häromdagen som flera har tipsat mig om.

Video ...

Barfotalöpning är inte en fluga. Flugor lever inte i flera miljoner år. Sedan människan skakades ner från träden har vi sprungit för att överleva och det gick utmärkt utan feta skor. Det var snarare så att de feta skorna från 70-talet och framåt var en fluga - en fet fluga som flög runt jorden i 40 år och som sa att för varje typ av fot fanns det en sko som skyddade foten mot skador. Det påståendet visade sig vara falskt. Jag hoppas att de feta skorna snart är lika sällsynta som de små, trånga badbyxorna som överlevt i decennier inklämda mellan mage och lår på blekfeta gubbar och som man fortfarande kan se på stränderna. En del gamla modeplagg dör med sina bärare.

Fötterna är här för att stanna. Det som skett under de senaste åren kan liknas vid ett paradigmskifte inom löpningen, där det gamla sättet att springa genom att landa på hälen i tjocka dämpade skor fått ge vika för framfotalöpning i så lite sko som man klarar av. Det visste redan de gamla grekerna. 

Alla skotillverkare har påverkats av detta paradigmskifte. De som inte anpassar sig kommer helt enkelt att förlora sin marknad. Nu satsar skotillverkarna på lätta skor som marknadsförs som barfotaskor. Det bevisar att barfotalöpningen inte är en marginell företeelse. Alla kan inte springa barfota efter många år i feta skor, men nästan alla kan springa i lite lättare skor. Barfotalöpningen är ett faktum som påverkar marknaden här och nu. Helt barfota kommer kanske bara de riktiga entusiasterna att vara. Civilisationsprocessen har ett starkt grepp om oss människor och att springa barfota är nästan lite djuriskt. Och djur är vi ju inte. Djur har ju inget bordskick.