Maratondebuten närmar sig

Nu är det två dagar kvar, eller för att vara mer exakt: 43 timmar och 12 minuter kvar till start och drygt 47 timmar kvar till målgång. Om allt går som det ska. Det var en liten chanstagning att anmäla mig så tidigt till maraton, men jag kunde inte vänta till hösten.

Igår var jag ute och sprang 8 km lite lätt. För första gången på länge kände jag av benen. Men det är mycket man inbillar sig nu och bloggen borde döpas om till Hjärnspöken. Först gjorde det ont i höger knä, sedan i vänster. Smärtan åkte fram och tillbaka som en pingpongboll mellan knäna och sedan for den runt som en kula i ett utflippat flipperspel. Jag kände av hälsenan, benhinnorna, ryggslutet och huvudet. Jag hade ont i varje känd kroppsdel och i en del okända också, för den delen. Men mest uppe i huvudet. Där var det frispel. Dr House hade gett mig diagnosen SMS - Stockholm Marathon Syndrome - och sedan tiltat till mig med en rejäl spark i baken.

Zombiebussen
Dum som jag är åkte jag buss in till jobbet i morse. Zombiebussen som går 6.55. Det är en sovbuss och det finns en outtalad regel om att man inte får prata. En lång kö med busspendlare går på, sätter sig och faller sedan ihop på sin plats och faller i koma. Men idag satt nästan alla och hostade, snörvlade, fräste och nös. Många hade röda ögon och såg ut som nyvakna dreglande zombier. Jag satt på helspänn så att ingen zombie skulle börja äta på mig. Bussluften var tät av virus och mikrober och jag tog ett djupt andetag då jag äntligen kom ut i den ur mikrobsynpunkt friska sundsvallsluften. Det var inte mycket bättre på jobbet. Där hostades det också. Jag skulle jobbat hemifrån idag. Dessutom fick jag höra att jag lät skrovlig på rösten av två trovärdiga personer. 

Hon som satt bredvid mig i bussen såg ut ungefär så här.

Uppladdning
Min uppladdning består i att fylla glykogenlagren genom att äta 70 % kolhydrater per dag från och med igår och mycket extra nitrater - mest i form av rödbetsjuice - för att spänna ut blodkärlen. Det fanns inte pasta på stenåldern, men å andra sidan sprang de knappast maratonlopp på gränsen av sin förmåga. De körde lite lugnare pass när de tröttade ut byten på savannen och klarade sig bra utan glykogenlager fyllda till brädden. Enligt paleolight-dieten är det dessutom inte fel att äta pasta eftersom det ingår i den erkänt hälsosamma medelhavsdieten, man ska bara se till att det inte blir för mycket av det. Men tre dagar före tävling är det helt rätt. 

Johan Renström springer över Västerbron och inser plötsligt att han har glömt nummerlappen.

Stockholm - Here I Come
Sådärja, nu har jag skrivit av mig lite ångest inför loppet. Nu kan jag packa inför morgondagens dryga bilresa. Jag läser igenom Staffans och Daniels beskrivningar av loppet en sista gång och försöker se mig själv springa i mål med uppsträckta händer på tiden 3.xx.xx.