Mitt första maraton

Oj, vilken upplevelse! Stockhom Marathon överträffade alla förväntningar. Om du inte har sprungit Stockholm Marathon tidigare så börja träna för det nu.
  
Jag gick ganska tidigt till Stadion för att fixa nummerlapp och för att känna av stämningen. Plötsligt befann jag mig i ett folkhav av löpare. Jag spanade efter några bloggvänner, men jag såg inga. Det hade varit kul att se några på riktigt och få goda råd i sista minuten. Det kanske beror på att jag är rätt kass på ansikten, enligt testet jag gjorde i höstas. Eller så var jag bara fokuserad på loppet.

Jag hade med mig en utskrift från resultatet i Icaloppet och det räckte för att seeda upp mig till grupp D. Det var verkligen en annorlunda känsla att springa gatlopp genom hejande folkmassor jämfört med att springa ett litet lopp hemmavid. Det gick hur bra som helst till en början och jag tänkte positiva tankar som att det är det här jag vill och jag ville nästan inte att det skulle ta slut. Den sista tanken byttes dock snart mot sin motsats.

När jag kom ut på Gärdet - det som Daniel kallar Mordor - blev jag nästan full i skratt. Löpare i massor avvek mot höger ner i buskarna - det såg ut som maraton för inkontinenta i Silly Olympiad.

Det var verkligen ingen brist på drickakontroller och i det svala vädret svettades man dessutom inte så mycket. Jag klarade Gärdet bra och de backar som jag sprang i kändes knappast alls. De var ju ingenting motför backarna hemma. Jag kände mig jättestark och tanken att jag skulle klara det gav nästan euforiska känslor.

Efter 30 km låg jag på en förväntad sluttid runt 3,40 och jag kände mig hur stark som helst och känslan att jag skulle klara det fyllde mig med självförtroende. Jag hade varit lite osäker innan eftersom jag bara sprungit i tio veckor och det längsta var ett pass på 30 km och det längsta på asfalt var 21 km. Mycket riktigt var det efter 30 km som benen började protestera. Jag kände mig pigg och stark, men benen gjorde ont. De blev bara sämre och sämre och det var på ren tjurighet som jag sprang de sista 5-6 kilometrarna.

Surfar in på en tsunami av dopamin
Det var en märklig känsla att springa in på Stadion. Det kändes som om publiken gjorde vågen därinne och jag surfade på en tsunami av dopamin - hjärnans belönings- och glädjesubstans nummer ett. Det gällde bara att hålla balansen ända in i mål. Efter målgången kunde jag nätt och jämt hålla mig på benen. Sen kunde jag inte ta ett steg till. De tog en evighet att ta sig från stadion till ip och sedan ytterligare en evighet att ta sig hem till hotellet. Jag staplade omkring som Dr House med ett styvt vänsterben och mötte många leende människor som nog tänkte något i stil med: Jaja, så går det om man springer så sjukt långt. Tiden blev 3,54,21. Inte illa för en debutant och något att slå nästa år eller kanske redan i höst. 

Jag klarade loppet tillsammans med 20 000 andra. Alla med sin historia, sina förberedelser och tankar före, under och efter loppet.

Tyvärr blev det inga bilder på min målspurt för min fotograf fastnade i shoppingträsket.

Jag är frälst
Jag kände mig lättad och glad, men också lite orolig att jag gjort något dumt och skadat mig för resten av säsongen. Det var som efter Vasaloppet då jag nästan körde sönder kroppen. Det går inte att bryta när det bara är tio km kvar.

Det spelades musik efter banan och det skapade en härlig stämning och tillsammans med allt folk så var det en riktig folkfest. Frälsningsarméns orkester kändes dock inte särskilt uppmuntrande med sitt "Närmare Gud till dig" och den var helt bortkastad på mig. Jag är redan frälst. Och fram till 30 km var jag i sjunde himlen. Nästa år ska jag springa igen och då ska jag klara 3,35. Det är ett löfte. Nu är det bara 364 dagar kvar.