Mellan löpardojor och pjäxor

Jag sprang 23 km igår. Jag trädde på mig mina tåhandskar och sprang lite på måfå längs olika skogsstigar. Just nu har jag inget mål, ingen press. Det är skönt och befriande och det kändes ovanligt lätt. Sista 7 km ökade jag takten och sprang under 5 min/km utan att det kändes jobbigt. Jag vet inte om det beror på att jag sprang långt för första gången på ett tag i fivefingers eller om jag har någon slags formtopp nu eller om det beror på att jag springer mer avslappnat. Faktum är att det kändes lätt, som om jag studsade uppför backarna. Det har inte känts så bra sen jag sprang barfota längs stränderna i Algarve. Förmodligen var det en kombination av allt det jag räknade upp nu.

Jag trivs bäst med Fivefingers
Jag ska komma ihåg det till nästa år. Det kanske passar mig att pressa mig till det yttersta i ett lopp en vecka innan tävling och sedan ta det väldigt lugnt i en vecka. Dessutom kommer jag nog bara att springa i Fivefingers hädanefter. Jag springer helt enkelt bäst i dem och nu orkar mina vader med belastningen långa sträckor för jag känner ingenting idag. Det tycks ta ett halvår att vänja musklerna vid Fivefingers. Nästa löptävling blir förmodligen Sundsvall halvmarathon i maj om jag inte råkar hitta någon tävling i närheten de närmsta månaderna.

Inget mål i sikte
Det kan också vara så att jag är avslappnad p g a frihet. Jag har gjort det jag skulle och nu är det långt till nästa mål. Det kanske inte ens behövs mål? Mål och tävlingar sporrar, men kan man springa utan sporrar är man friare. En sporre gör ont. Det är något som en krävande ryttare slår in i sidan för att benen ska springa fortare.

Att det finns mål i livet är en metafor hämtad från löpartävlingar. Man ser livet som ett lopp med en början och ett slut. Men det är inte ett sådant mål man springer mot, snarare en mellantid eller ett delmål. Målet är ju ett slut, en punkt och den vill man ju egentligen inte nå, åtminstone inte just nu.

Terra Incognita
Jag har delat in året i 24 veckor löpning och 24 veckor skidor. Det är bra med cross-training. Jag hinner inte lessna och delar av mig går på sparlåga under ett halvår, medan andra delar kör hårt. Dessutom blir det fyra veckor över för att samla kraft och lust, byta fokus och återhämta sig, två veckor efter respektive säsong. Det är en tid då det inte finns någon riktning, ett ingenmansland. Jag springer lite på måfå och gör det jag känner för.

Idag är första dagen i planlöst läge efter ett ganska inrutat träningsliv i nästan ett halvår. Det ska bli skönt med två veckor där man gör lite som man vill och inte riktigt vet hur träningen ska gestalta sig. Det blir som det blir just nu men idag är det vilodag.

Vecka 36 börjar skidträningen inför Vasaloppet. Egentligen har jag 20 veckor inplanerad träning, men jag tar till 24 för att täcka in skador och sjukdom och andra oförutsedda utgifter. De två första veckorna är dessutom väldigt lugna så det blir en mjukstart. Allt för att jag ska orka springa och åka skidor så länge som möjligt, förhoppningsvis tills jag är 120 år. Jag tror att jag kommer att ha en chans mot kalorirestriktiva japaner i den ålderklassen:).

Mysteriet med den försvunna tian
Jag hörde en gåta för en tid sen som kanske är gammal men den satte lite griller i huvudet på mig. Tre vänner kommer till ett hotell och delar på hotellkostnaden som är 300 kr. De delar på kostnaden och betalar 100 kr var. När de gått till rummet kommer en hotellanställd upp och säger att de gjort fel och att det bara kostade 250 kr och han ger tillbaka 50 kr. Istället för att dela 50 i 3 så tar de tre vännerna varsin tia och ger den anställde resten som är 20 kr i dricks. Sammanlagt blev alltså rabatten 30 kr. De betalade således 300 - 30 = 270 kr. Det kostade alltså vännerna 270 kr + 20 kr i dricks, vilket blir 290 kr, 10 kr mindre än det ursprungliga priset 300 kr. 10 kronor försvann, vart?