Jag tog det ganska lugnt på dagens styrketräningspass och hade krafter kvar till en kort löptur när jag kom hem. Jag sprang bort mot Björnstigen.
Under många år har det kommit rapporter om björn på Härnön. Jag är en rätt skeptisk person men blev överbevisad av det fina filmklippet nedan som visar en björn på södra delen av ön. Numer hoppar hjärtat till lite när det prasslar till i skogen och ett rådjur hoppar fram.
Det blev märkbart färre löpare i skogen efter det filmklippet. Men i år verkar det som om björnen är glömd. Man möter löpare överallt, t o m på Björnstigen där spår efter björn har säkrats.
Det skulle vara intressant och se vad som händer med pulsen om en björn verkligen kom brakande genom skogen. Man skulle nog slå pulsrekord. Kanske man skulle slå ett och annat löprekord också. Men jag är mer rädd för lösspringande hundar och de har blivit färre efter björnrapporteringen. Så jag har inga problem med björnar i skogen. Kruxet är att de har samma favoritföda som jag: blåbär. De slevar i sig enorma mängder då de bygger upp sig med brunt fett inför vintern. En björn kan äta en tredjedel av sin vikt i bär per dag. En forskare satt och räknade hur många bär en björn åt och fick det till 184 000 bär på en dag. Fråga mig inte hur forskaren gjorde.
Blåbär är ett svenskt superbär och för Vasaloppsåkare är det ett legendariskt bär. De innehåller polyfenoler med både antioxidativ och antiinflammatorisk effekt. ORAC, som mäter antioxidantvärde, ligger kring 5 000. Det finns kanske inga bevis, men det har skrivits många rapporter som tyder på positiva hälsoeffekter. Det är märkligt att vi exporterar blåbär till Kina som extraherar en bråkdel av de ämnen som finns i blåbäret och skickar tillbaka det som ett piller. Plocka blåbär istället. Ett sammansatt blåbär är bättre än ett hopsatt blått piller.
Jag plockar och fryser ner och lägger sedan en näve i yoghurten varje morgon under hela året. Det är väldigt fräscht och yoghurten blir kall och god. Jag brukar lägga i lite frysta hallon och tranbär också. Sedan på med lite müsli och en handfull nötter och kanske lite fruktbitar. Till det brukar jag ta en brödskiva med något pålägg och pressa en apelsin eller grapefrukt till juice. Sen avslutar jag med en kopp nybryggt kaffe i trädgården. Jag tycker om att kliva upp tidigt innan gräsklippare och busksågare har vaknat. Lyssna på fågelkvitter, läsa tidningen, titta på hur steklarna kämpar med att rensa sand ur sina hålor efter nattens regn. Det är en bra start på dagen. Det ger energi att springa på ... Och det här stycket lät som Ernst.
Fågelkvitter är nog det mest avkopplande som finns. Kanske är det ett nedärvt lugn. Vid fara blir fåglar tysta. Det är därför undulater vill ha radion på när husse är på jobbet. De blir oroliga om det är tyst. Då smyger ett rovdjur någonstans. För fem miljoner år sedan, när människan jagades av sabeltandade tigrar på savannen, betydde fågelkvitter: det är lugnt - ingen fara. Det var tystnad som betydde fara.
Kanske människan alltid varit fågelskådare? Vi lärde oss att lyssna efter varningssignaler. Vi är jägare och samlare: Jag springer och jagar, medan fågelskådarna håller koll på rovdjur och samlarna plockar blåbär. Vi springer runt i skogen och utför våra urgamla sysslor utan att begripa varför.
När jag springer bort mot Björnstigen ser jag varken björnar eller fågelskådare och alla samlare verkar ha åkt till Birsta för att shoppa. Men jag möter några löpare och det verkar bli mycket blåbär i år.
Vetenskapsnyheter
Ny formel för kvinnor En ny formel för hur man beräknar den högsta pulsen en frisk kvinna bör uppnå under träning har tagits fram i en stor studie från Northwestern Medicine. Den gamla formeln antog att kvinnor var mindre män och det var svårt för kvinnor att nå sin målpuls. Den nya formeln som räknats ut är 206 - 0,88 x Ålder. Så en 50 årlig kvinna kan antas ha en maxpuls på 206 - 0,88 x 50 = 162.
Jag gillar att ro ute vid stugan. Jag brukar ro över sjön och sedan springa uppför ett 200 meter högt berg och därefter ta en lång omväg ner på olika stigar - alltid olika - och avsluta med att ro tillbaka. Om det är varmt brukar jag avsluta med en simtur. I år blir det kul för jag behöver inte ta av mig skorna. Fivefingers fungerar i båten, i skogen och i vattnet.
Däremot gillar jag inte att styrketräna, men gör det en gång i veckan på jobbets gym. Att göra det med kollegor gör det mindre otrevligt. Värst är roddmaskinen. Lika mycket som jag gillar att ro på sjön, ogillar jag att ro i maskinen. Jag känner mig som en galärslav med en piska vinande över mig. Jag stirrar på mätaren och biter ihop och ror för allt vad tygen håller i intervaller på 500 meter. Jag blir alltid blötast av alla därinne. Efteråt känns det ganska bra, men jag njuter inte som när jag springer. Att lyfta vikter är inte lika plågsamt som att ro, men det är om möjligt ännu tristare. Men det är alltid ett gäng där nere som lyfter vikter dag efter dag, så det måste ju finnas en lust i styrketräning också. Självklart är det så.
Det är tråkigt men viktigt att träna överkroppen under sommaren. Under vintern får överkroppen rejäla körningar i skidspåren. Men styrketräning är också viktigt för löpning genom att skaderisken minskar och för att man blir starkare. Coremuskelaturen stärks. Många löpare missar detta. De tränar bara löpning och ser ut därefter. Löpningen blir som ett löpande band. Våra förfäder sprang inte på löpande band. De hoppade, klättrade och slogs. Kroppen fick en allsidig träning.
Jag springer ofta ute i skogen och då tillämpar jag den svenska träningsmetoden som kallas fartlek. Man springer lite på känn och varierar tempot. Det kanske är lite riskabelt men jag känner mig ganska säker. Man tvingas hoppa över stockar, kasta sig nerför stenar osv. Det är ungefär så man springer när man orienterar, men utan tempoväxlingarna. Jag brukar orientera i Korpens regi men har inte riktigt blivit vän med vare sig karta, kompass eller regler.
Styrketräning har också en rad hälsoeffekter. Man har sett att halterna av tillväxthormoner ökar. Man vet dock inte lika mycket om styrketräning som man vet om löpning. Det är lättare att få råttor att springa i hamsterhjul än att få dem att lyfta vikter.
I morgon blir det gym och roddmaskin. Jag ska ro 500 m sex gånger, med en minuts vila emellan. Men det blir sista gången på ett tag. Nästa vecka har jag semester och då ror jag på en riktig sjö.
Vetenskapsnyheter
Skölj hjärnan med kolhydrater Sportdryck förbättrar förmågan även om man bara sköljer munnen och sedan spottar ut sportdrycken, visar en ny forskarrapport. Man behöver alltså inte svälja sportdrycken de sista kilometrarna i ett lopp. I studien kunde forskarna visa att idrottarna fick nya krafter direkt, långt innan kolhydraterna absorberats av kroppen. Det finns receptorer i munnen som leder direkt upp i hjärnan. Det räcker alltså att hjärnan tror att dina muskler ska få ny energi för att hjärnan ska rekrytera mer muskler. Även om försökspersonerna spottade ut drycken presterade de bättre än om de drack placebo i form av smaksatt sportdryck utan kolhydrater.
Denna studie stöder hypotesen om en ”central governor”, som hävdar att det inte är muskler, hjärta eller lungor som begränsar en persons prestationer, utan hjärnan.
Hoppa över frukosten ibland Enligt en färsk studiebör idrottsutövare börja dagen med motion, inte med frukost. Träning handlar i hög grad om att stressa celler och tvinga dem att anpassa sig till nya omständigheter. Forskarna föreslår att i något eller några pass per vecka bör man träna "otankad" för att tvinga fram snabba anpassningar.
I försöket åt en grupp frukost innan träning, medan den andra gruppen tränade tidigt på morgonen före frukost. Varje grupp cyklade upp till 75 minuter med måttlig intensitet. Blodprover och muskelprov togs från cyklisterna före och efter försöket. Resultaten visade de cyklister som gjorde sin träning före frukost kunde lagra mer energi i musklerna än de som åt frukost strax före träning varje dag.
"The riders who trained before breakfast also showed a bigger improvement in peak power, and ability to use oxygen."
Det är lika lätt att börja springa som att sluta röka. Men det är nästan lika svårt att fortsätta med löpningen som det är att inte börja röka igen. Under de senaste åren har jag börjat springa flera gånger men jag har aldrig fortsatt springa. När jag för snart fyra år sedan bestämde mig för att träna inför stafettvasan kom jag dock igång med att träna regelbundet. Att åka skidor var kul och jag tränade hårt under tre månader och vi var flera som peppade varandra. Men när snön smälte bort tynade också träningslusten bort. Jag tvingade min kropp att springa två gånger i veckan. Löpningen var en plåga och jag längtade efter snön.
Nästa vår gick det lättare att komma igång med löpningen. Jag kunde visualisera stafettvasan och det motiverade mig att springa. Jag skaffade en Garmin Forerunner 305 och loggade mina träningsrundor, vilket gav ytterligare motivation. Den prylen var verkligen värd pengarna. Jag kom upp i tre pass i veckan, varav ett tufft intervallpass. Det hade jag nytta av när skidsäsongen började.
I år var jag taggad inför löpsäsongen redan innan snön försvann. Mest berodde det på böcker jag läst om löpning, bl.a. Born to run av Christopher McDougall och Lore of Running av Timothy Noakes. Jag snickrade ihop ett gediget träningsprogram och det har gett resultat. Just nu springer jag fem gånger i veckan. Tre hårda pass och två lätta återhämtningspass däremellan, samt ett styrketräningspass på jobbets gym. Sammanlagt tränar jag alltså sex dagar i veckan. Det hade jag aldrig trott för tre år sedan. Nu tycker jag nästan löpningen är roligare än skidåkningen.
Från viloläge till löparläge Vi är lata av naturen; hjärnan vill att du ska spara på energin. Det finns ingen anledning att springa om du inte måste. Och vi i överflödssamhället måste inte springa, men vi bör. Vi vet att löpning är nyttigt för oss och det gäller att övertala sin hjärna, att programmera om den så att den ställer om från viloläge till löparläge. Man måste ur träningens moment 22: att inte springa p.g.a. att man saknar energi och sakna energi för att man inte springer.
Det bästa är därför att starta långsamt så att man inte tappar sugen. Är kostnaden för stor bedömer hjärnan insatsen som meningslös och du känner olust att springa. Det är ganska vanligt att man tar i för mycket och för ambitiöst i början och hjärnan anser att skadan är större än nyttan och du blir övertränad och tappar all lust att springa. Har du ingen lust är det inte kul och är det inte kul är det inte bra för dig och det kommer att dröja länge innan du tar på dig löparskorna igen. För mig tog det tre år att bli en löpare. Men följer man en plan tror jag man kan bli det på 20 veckor. Längre tid än så borde det inte ta att programmera om sin hjärna.
Det handlar om hjärnan i mycket högre grad än benen och jag ser löpning som en stege med fem steg.
Steg 1: Kamp Från det ögonblick då väckaren ringer och man vaknar till dess man börjar springa är det en rad beslut som måste fattas. Ska jag stiga upp eller fortsätta sova? Ska jag äta en rejäl frukost som jag kan springa på eller bara ta en kopp kaffe? Ska jag knyta löparskorna eller ska jag kanske läsa tidningen igen? Ska jag springa nu eller ska jag avvakta väderprognosen – tänk om det börjar regna? När man till slut är klädd och klar för att springa funderar man på att ta en promenad istället. Sen, när man börjat springa, tvekar man inför varje backe om man inte ska börja gå istället. Resten av löppasset brottas man med tanken att ge upp.
I detta steg befann jag mig av och till i flera år innan jag gick vidare. Det var en mängd medvetna beslut som jag var oerhört medveten om och de var så många att det kändes överväldigande att komma igång att springa. Det var svårt att få någon slags kontinuitet. Hade man väl klarat ett löppass så var nästa lika osäkert. Det var lika många beslut som skulle fattas nästa gång. Det var jobbigt.
För att komma förbi första steget bör man gå ut lugnt och bara promenera i upp till sex veckor om man aldrig tränat tidigare. Genom att gå bygger man gradvis upp styrkan i skelett och muskler, vilket minskar riskerna för stressfrakturer. Allteftersom gör man promenaderna mer träningslika. Man byter om och går längre och längre sträckor och lite fortare och kanske lägger man in en liten joggingsekvens här och var när lusten infinner sig.
Om man går i intervallet 55-65% av maxpuls en halvtimme tre gånger i veckan kommer man att öka sträckan naturligt. I detta intervall används mest fett som energikälla. Det produceras serotonin som gör oss på gott humör och dessutom förändras balansen mellan noradrenalin och dopamin. Sett ur ett evolutionärt perspektiv är det begripligt. När de förhistoriska människorna började följa bytet och spåra det, gick de och det krävdes tålamod, optimism, fokusering, och motivation för att hålla igång. Alla dessa egenskaper påverkas av serotonin, dopamin och noradrenalin. De som inte kände lust att gå tappade sugen och dog ut. De som gick ut för att leta mat överlevde.
Det naturliga är alltså att börja med att promenera och gradvis lägger man in löppass. Jag har tränat så att jag ökar dosen gradvis i tre veckor och sedan backar jag tillbaka fjärde veckan så att kroppen får tid att återhämta sig. Tre steg framåt och ett tillbaka till dess hjärnan har omprogrammerats.
Löpningen bör vara ganska lugn, i intervallet 65-75% av maxpuls. Då bränns både fett och kolhydrater och muskelvävnaden utsätts för stress. Alla celler i kroppen och hjärnan befinner sig i ett tillstånd av nedbrytning och återuppbyggnad och kroppen blir allt bättre på att producera egna enzymer som fungerar som antioxidanter och skyddar cellerna.
Man bör göra allt som underlättar träningen och gör att man håller fast vid träningsplanen. Man kan träna med vänner, uttala ett mål inför andra, skapa rutiner, spela inspirerade musik, omge sig med bilder och påminnelser om det man ska uppnå. Man kan skaffa sig en pulsklocka och föra dagbok över sina framsteg.
I detta steg känner man olust innan och under själva löpningen, men efteråt flödar belöningssubstanser genom hjärnan och man mår mycket bra. Man har uppnått ett mål och hjärnan belönar dig för detta. Dessa belöningar gör att man sakta kommer till löpsteg två där man mår bra redan under löpningen eftersom hjärnan vet att den snart blir belönad.
Steg 2: Beslut På det här steget kan man också befinna sig i flera år. Man känner behovet att röra sig inom sig, men det är inte en djupt rotad vana utan något man beslutar från dag till dag och när väl beslutet är fattat genomför man det. Man tvekar inte som man gör i kampfasen.
Här gör man planer som man sedan följer. Jag ska springa tre gånger den här veckan och sedan springer man verkligen tre gånger. Varje beslut verkställs.
Innan man springer kan man känna lite tvekan och olust, men när man väl börjar springa känns allt bra och efteråt känns det toppen när hjärnan svämmar över av dopamin, serotonin och andra belönande signalsubstanser. Dessa substanser skapar minnen av vällust som sakta men säkert leder in på vanesteget.
Steg 3: Vana Aristoteles, tidernas mest inflytelserika filosof, skrev att det man gör blir en vana. Det tar minst tre månader innan handlingarna blivit en vana, innan synapserna mellan hjärnceller är så pass starka att du bara gör, du bara springer. Du reflekterar inte över att du ska ut och springa. Det är lika självklart som att borsta tänderna eller att äta frukost. Om man har tränat tidigare i sitt liv går det fortare att skapa en träningsvana. Då finns strukturer i hjärnan som kan återaktiveras och förstärkas, på samma sätt som det är lättare att lära sig cykla som gammal om man någon gång cyklade som barn.
För det mesta följer man en plan, men man känner inte något tvång som man kände i beslutsfasen. Man känner sig säker på sig själv och sin löpning. Man reflekterar inte över att man springer 3-6 gånger i veckan. Löpningen går mer på känsla än på planering. Man känner lust innan, under och efter löpningen. Själva tanken på att man ska ut och springa skapar lustkänslor. Löpsteget är avslappnat och man hamnar i ett slags meditationstillstånd.
När jag springer slår fötterna ner i marken tre gånger i sekunden, armarna pumpar och hjärtat slår, allt i en synkroniserad rytm. Jag är som en maskin, som en tvåtaktsmotor. Jag andas ut vartannat nedslag med höger fot och gör sedan två snabba inandningar och armarna driver som pistonger var sitt ben och pulsen trummar taktfast i bröstet. Denna regelbundna rytm ger upphov till något som kallas för alfavågor som sköljer genom hjärnan. Det är hjärnans celler - neuronerna – som avfyras rytmiskt och skapar denna känsla av lugn och välmående. Det är samma hjärnvågor som uppmätts hos mediterande zenbuddister.
Steg 4: Lust Ofta börjar man ett löppass på steg 3 – vanesteget - men efter ett tag så lyfter man till luststeget. Jag brukar hamna på detta steg när jag springer mina distanspass över 20 km på söndagarna.
Alfavågorna gör att tankarna kommer och går som vågor. De är svåra att hålla kvar men som vågor kommer de tillbaka och när man sprungit färdigt kanske man har löst ett problem. Spelar man golf eller tennis eller ägnar sig åt vilken annan sport som helst kan man aldrig hamna i detta meditativa tillstånd. Då måste man fokusera på sin forehand, sin sving eller medspelare. Kanske en del lyckas med det, men det är i alla fall inte lika lätt. Men eftersom vi är födda till löpare är det bara att låta benen springa när man kommit till detta steg i sin utveckling. Löpningen sköter sig självt och tankarna bara vandrar som molnen på himlen. Det kanske kan kallas andra andningen eller runners high, det känns som att man andas på ett annat sätt och man är en aning hög.
Hjärnan badar i signalsubstanser som noradrenalin som gör oss vakna och uppmärksamma, dopamin gör oss på gott humör och serotonin – hjärnans egen Prozac - gör att vi känner glädje och livslust. Vi påveraks också av endorfiner som fungerar som smärtlindring och fäster vid samma receptorer som morfin. Alla droger som påverkar hjärnan gör det för att det redan finns receptorer för kroppsegen produktion. Förutom endorfiner finns det endocannabinoider (endo betyder egentillverkade och vi odlar alltså cannabis i hjärnan), som bl.a. skapar lyckokänslor och medverkar till nybildande av hjärnceller.
Kanske är det kraftiga belöningar av endorfiner och endocannabinoider som gör att man springer för mycket ibland och riskerar att hamna på femte steget - tvångssteget.
Steg 5: Tvång Det här steget ska man inte komma till, kanske man hamnar här p.g.a. för mycket kroppsegna droger. Då har man klättrat för högt och riskerar att ramla av. Men det måste finnas med för en del klättrar för långt på löpstegen. Det sker när löpningen blir ett missbruk, ett tvång, något som tar över livet och leder till skador, infektioner och dåliga relationer. När det gått så långt är det dags att stanna och försöka hitta balansen igen lite längre ner på stegen.
För Aristoteles var balans och måttlighet en dygd och det gäller även för löpning. Återhämtning är uppbyggnad och tvångssteget kännetecknas av att man inte återhämtar sig utan gradvis bryter ner sin kropp. Man blir skadebenägen och infektionskänslig och insjuknar oftare och sedan vilar man inte tillräckligt utan börjar träna för tidigt och blir ännu sjukare. Man har ramlat av löpstegen och det kan ta tid innan man kan börja om på första löpsteget igen och minnet av fallet gör att olusten hela tiden lurar bakom nästa krön.
Det kan ta flera år innan man springer igen och det kan sluta med att man blir en före detta löpare. Just nu kan jag inte tänka mig något värre för egen del.
PS: I dagens aftonbladet beskrivs en man som gick från steg 1 till steg 4 och här fanns ett annat.
Sedan en vecka tillbaka är det första jag tänker på när jag vaknar den skadade foten som jag misshandlade för en vecka sedan. Det är som en ritual. Jag lyfter den försiktigt. Vrider och böjer på den. Spretar med tårna ... Så i morse: märkligt, jag kände ingenting. Jag ställde mig försiktigt upp och satte ned foten. Ja, det gick att stå på den och det gick att gå utan smärta. Äntligen! Jag ville genast ut och springa direkt på morgonen. Det finns så mycket rörelseenergi lagrad i mig nu - fem-sex mil som aldrig sprangs och som aldrig hamnade i min loggbok.
Det har blivit många inlägg på den här bloggen under skadeperioden. Nästan ett inlägg om dagen. Det är som om energin måste ta vägen någonstans. Svett har blivit bläck. Men jag kommer att fortsätta blogga fast jag nu kan springa igen. Det känns tillfredsställande att skriva ner sådant som snurrar runt i skallen när man springer och det är kul med all respons. Det är bara lite störande att bloggen är så ful. Men jag skyller på verktyget.
Hela den här långa veckan har mina Fivefingers troget stått vid dörren och längtat ut. I morse kunde jag ta på mig dem och springa iväg bort mot skogen. Att något så banalt som att springa kan vara så underbart. Jag driver benen med armarna. Efter så många dagar i tvångströja njuter jag av varje steg.
Jag har tränat hårt ända sedan övergången från skid- till löparsäsong och nu visade det sig att vilan har gjort mig gott. Kroppen och hjärnan har återhämtat sig och löpningen kändes annorlunda. Det gick så lätt, som om jag inte lämnade några spår efter mig. Det kändes som om jag kunde springa på vatten.
Det blev 7 km i lugnt 5,45 tempo. Längre och snabbare än så vågade jag inte springa. I morgon vilar jag från löpning. Jag har gått ett steg längre än kyrkan och flyttat min vilodag till måndagar. På tisdag blir det skidgång upp på Södra berget tillsammans med några skidåkare på jobbet. Sedan springer vi ner. Det är ett jobbigt men skonsamt pass. På onsdag är det styrketräning och rodd och kanske lite löpning. Sen på torsdag springer jag ett lugnt återhämtningspass på 5-10 km. På fredagar kör jag hårda backintervaller. På lördag blir det en kort löptur igen och söndag ett långt pass på två mil där jag försöker öka farten varje km. Härligt att vara igång igen:-)
PS. Hoppas man kan springa som den här killen om två år. Han sprang barfota 67 km i ett lopp!
I en recension i Aftonbladet av Murakamis bok, Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, kallas löpare för ”sportfånar”. Murakami ”lierar sig” med den andra sidan. Den andra sidan är de som springer, gissar jag. Recensenten påstår också att det finns en konflikt mellan kropp och ande! Men det finns inga andar! Vetenskapen har i alla fall inte kunnat belägga andarnas existens. Vi har bara en fysisk kropp och hjärnan är lika mycket fysisk kropp som allting annat. Det finns inga andar, men vi blir däremot väldigt medvetna om andningen när vi springer. Man lär känna sin kropp när man springer.
Enligt vissa kultursnobbar är man alltså sportfåne om man springer (för mig är en sportfåne någon som dricker öl och tittar på fotboll och varken motionerar eller läser böcker). De gamla grekerna var inga kultursnobbar. Sokrates och Platon hyllade kroppen, de visste att det krävdes en sund själ i en sund kropp. Då följer logiskt att en osund kropp ger en osund själ. De grekiska filosoferna hade rätt. Det finns ett massivt stöd från hjärnforskningen för att löpning ger en sund själ, dvs. löpning är bra för hjärnan. Bland annat skapas nya hjärnceller i Hippocampus då man springer. Kulturnsnobbarna skulle således behöva ut och springa efter en kväll med för mycket rödvin, vilket knäcker en och annan hjärncell.
Jag tror det är därför som det skrivs så mycket elände och att det är därför som kultursnobbar uppskattar elände och ångest. De är helt enkelt osunda själar instängda i osunda kroppar. Deras själar vill ut och springa med sin kropp. Människan blev människa på savannen, vi blev till när vi skakades ner från träden och tvingades springa för livet för att överleva. Jag springer, det är därför jag finns. De som inte springer finns av samma själ. Men det vill de inte veta av.
Motion är det bästa botemedlet mot depression. Det är sedan länge känt att löpning ökar nivåerna av serotonin, noradrenalin och dopamin och att t ex för lite serotonin är kopplat till depression. När man springer frigörs signalsubstanser och tillväxtfaktorer i hjärnan som bygger upp och stärker hjärnans infrastruktur. Ångest och depression ”äter upp” hjärnan så att hjärnan bokstavligen blir som en schweizerost. Tankarna tvingas följa de vägar ångesten grävt ut. De går runt, runt och håller varandra i svansen som allt tyngre ångestladdade elefanter. Nya hjärnceller kan skapa strukturer som gör att man kan bryta sig loss från invanda mönster. Tankarna kan få syn på nya stigar som viker av eller leder runt från de invanda tankemönstren.
När jag googlade lite om ämnet för dagen snubblade jag över en artikel i Washington Post om en kvinna som tack vare löpningen kommit ur en livslång depression. Läs hela historien här. Det är ett vittnesmål om löpningens effekter på hjärnan. Ett litet utdrag ur artikeln:
Now, if I am feeling down, I go for a run. I usually start feeling better almost as I head out the door -- in part, I believe, because I am taking charge and doing something. But by mile four, I can actually feel my thinking beginning to change, from negative to positive, as if four miles, or about 30 minutes, is some kind of threshold. On longer runs, by about mile 13 or 14, I start to feel a mild euphoria. If I run faster, I'll notice it earlier. If I'm doing an easier, slower run, it takes a bit longer.
On really long runs, of 18 to 20 miles or more, the nature of my thoughts go beyond just positive to creative. I start having brainstorms, one after the other, and I begin to feel "one with things," for lack of a better way to describe it. It's like deep meditation in which your personal boundaries open up and you no longer notice where you end and everything else begins.
I have figured out that if I run at least four miles, I feel relaxed, positive and clearheaded, feelings that can last from hours to days. And if I do so consistently, I won't fall into a really dark state.
Jag förstår inte varför man vill göra sig till en stereotyp. Den som läser böcker ska inte springa och den som springer ska inte läsa böcker, tycks recensenten mena. Varför ska man medvetet göra sig till en halv människa? Jag dricker rödvin, läser böcker och dessutom springer jag flera mil i veckan. Det är så trist med schabloner.
Förresten, alla som gillar löpning borde läsa Murakamis bok, Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. När man springer långt måste man någon gång reflektera varför man springer. Det är svårt att inte tänka när man är ensam med hjärnan i löpspåret, därför känner varje löpare igen sig i någon av Murakamis betraktelser. Det är nog därför recensenten inte gillar boken. Hon känner inte igen sig. Lika lite som jag känner igen mig i en bok av Elfriede Jelinek. Men alla som gillar löpning känner igen sig i Murakamis bok, det kanske kan vara en ingång även för äkta sportfånar till riktig litteratur:-)
No longer conscious of my movement, i discovered a new unity with nature. I had found a new source of power and beauty, a source I never dreamed existed, Roger Bannister (1929 - )
Jag gillar att lyssna på böcker då jag åker buss eller bil. Däremot fungerar det inte när jag springer. Då har hjärnan fullt upp med att springa mina ben. Just nu lyssnar jag på Neal Bascombs bok The Perfect Mile som handlar om hur Roger Bannister 1954 sprang drömmilen under fyra minuter.
Under många år ansågs det omöjligt för en människa att springa en engelsk mil (1609 meter) under fyra minuter. Man trodde att det var en fysisk gräns. Något som människan var oförmögen att klara av. Det var löpningens motsvarighet till ljushastigheten inom fysiken.
Gunder Hägg hade rekordet från 1945 på 4,01,6. Världsrekordet hade stått sig i nio långa år. Bannister, som själv studerade till läkare, trodde inte att det var möjligt att springa fortare. Men han utvecklade trots det egna träningsmetoder för att göra det. Världsrekordhållaren Gunder Hägg trodde på Bannister. I en intervju sa Hägg att Bannister kommer att slå rekordet därför att: "Han använder sin hjärna lika mycket som sina ben”.
Bannister förstod att det viktigaste var att träna hjärnan tills den frigjorde lika mycket energi på fyra minuter som den vanligtvis gör under 30 minuters träning. Han delade in loppet i dess minsta gemensamma beståndsdel - 400 m per minut. Han tränade tills han sprang 400 m på en minut, 800 m på två minuter, osv. Hjärnan programmerades och kroppens muskler drillades att springa i tempot 24 km/h. Det fanns bara ett mål - att hålla det tempot. Om han klarade det, då visste han att fyra minuter var inom räckhåll.
Den 6 maj 1954 sprang Roger Bannister en engelsk mil på tre minuter och 59,4 sekunder. Bannister beskriver hur han befann sig i ett tillstånd av trance: There was no pain, only a great unity of movement and aim. The world seemed to stand still, or did not exist. The only reality was the next 200 yards of track under my feet ...
Därmed visade han att gränsen inte fanns fysiskt. Det var en psykologisk gräns. Bannisters konkurrent, John Landy, hade vid tre tillfällen sprungit på fyra minuter och två sekunder och kommenterat loppen med "Det är som en vägg". John Landy kunde inte springa fortare, det var han övertygad om. Han fick alltid rätt.
Men två månader efter Bannisters rekord sprang Landy själv på 3 minuter och 57,9 sekunder och putsade det nysatta världsrekordet med en och en halv sekund. Det hade han inte varit i närheten av tidigare. Väggen fanns inte längre.
Tre år senare, i slutet av 1957, hade 16 andra löpare också sprungit under fyra minuters-gränsen. På tre år hade alltså 18 löpare gjort det ingen lyckats med under nio år.
Bannister visade att det gick. Men det var inte genom ett plötsligt språng i människans evolution. Nej, det var ett rent mentalt genombrott. Det ser man gång på gång i idrottshistorien, och inte bara där.
När Bannister raserade väggen försvann en sanning och allt blev plötsligt möjligt. Väggen var ett hjärnspöke och sexton löpare tog chansen att springa rakt igenom det. De utnyttjade ett tillfälle, ett öppet fönster, innan nästa vägg reste sig ur ruinerna i form av ett nytt omöjligt rekord, en ny mental spärr.
Det är därför tankar är så viktiga. Hjärnan är plastisk och formar sig efter livserfarenheterna. Det är en av de viktigaste kunskaperna som hjärnforskningen gett på senare tid. Hjärnan är inte en färdigbyggd dator, utan ett nätverk av levande celler som föds, växer och dör och knyter kopplingar kors och tvärs. Hjärncellerna sväller, spretar och söker sig fram, allt för att vi ska minnas att Roger Bannister sprang under fyra minuter. Hjärnan formar sig i realtid till hur vi tänker och vad vi gör. Tänker man positivt blir hjärnan bättre på det. Tänker man negativa tankar blir hjärnan väldigt duktig på att tänka negativa tankar. Den blir fullblodspessimist. Landy var övertygad om att det inte gick att springa under fyra minuter och hjärnan bekräftade sig själv genom att anpassa tempot till dessa föreställningar.
Våra trosföreställningar begränsar oss, men det betyder inte att vi är begränsade. Våra tankar avgör vad man uppmärksammar, hur man reagerar på nya och svåra situationer och i slutändan påverkas attityden till livet. Till mycket stor del börjar framgång och misslyckande i vad vi tror är möjligt. Det visade John Landy och Roger Bannister.
Vilka gränser har jag själv satt upp? Varför tror jag att sex timmar är en fysisk gräns för mig i Vasaloppet? Det är det ju inte, det är bara ett hjärnspöke …
Den mänskliga foten är ett ingenjörsmässigt och konstnärligt mästerverk, Leonardo Da Vinci(1452-1519)
Som barn sprang jag nästan jämt barfota på sommaren och man kan säga att Fivefingers har gjort mig till ett barn igen. Under försommaren sprang jag försiktigt på grus och asfalt och linkade runt i skogen, men närmare hösten sprang jag på grus- och asfaltsvägar utan problem. Nu slipper jag den långa tillvänjningen under försommaren. Nu kan jag springa ut på gruset direkt. Som barn sprang jag också på framfoten, som alla barn gör innan de deformerar sina fötter i felaktiga skor.
Barn springer jämt. För dem är det ett naturligt sätt att ta sig fram på. Barnen är länkade till vår förhistoria som löpare.
Proprioception
Löpning i Fivefingers eller barfota ger mer feedback från marken och aktiverar nervsystemet. Den enda gången jag gjort mig illa – klev på en vass sten - var när jag tittade på min pulsklocka lite för länge. Ögonen ska hålla koll på vägen. Ögonen ska skicka information vidare till hjärnan som förmedlar den till fot och ben och foten ger i sin tur information tillbaka om vägunderlaget till hjärnan så att varje löpsteg finjusterar nästa löpsteg i en ständigt kvalitetshöjande återkopplingsloop.
Det kallas för proprioception med ett finare ord. Det är känslan för var kroppen befinner sig i rummet och hur fort och kraftfullt kroppen rör sig.Det är nästan som beröring, men proprioception har inte receptorer i huden utan de ligger djupare inuti leder, muskler och senor. Muskel- och senspolar är en typ som känner av hur musklerna arbetar och skickar signaler till hjärnan. Faktum är att innan framfoten slår i backen spänns musklerna så att styvheten anpassats till underlaget man springer på. Denna preaktivering av musklerna sker omedvetet.
När jag springer med vanliga löparskor tappar jag denna direktkoppling till marken. Ögonen är aktiva och följer med rätt bra, men fötterna ligger ju inbäddade i plastic padding och är mer eller mindre bedövade från sinnesintryck. Allt är mjukt och fint och det är bara att slå i med hälen, vilket jag upplevde som ett problem när jag sprang i löparskor och kände smärtan komma efter 5-6 km. När jag springer med Fivefingers kan jag inte springa fel för då gör det ont, fruktansvärt ont. Om jag överpronerar, landar med foten för långt fram eller slår i med hälen, då skickar foten en protest till hjärnan som ser till att jag justerar nedslaget och landar rätt.
Lyssna på din fot
Foten innehåller 26 ben, 20 olika muskler, 33 leder och massor av senor och ligament och myriader av nervtrådar leder upp till hjärnan från fötterna. Foten är ett av våra känsligaste områden, vilket torterare och fotfetischister länge känt till. Fötterna är känsliga av en anledning, de är finkalibrerade känselspröt som ska känna var och hur vi sätter ner fötterna så att kroppens långsiktiga överlevnadsmöjligheter blir så stora som möjligt.
Den nakna foten tuktar löparen och tvingar oss att springa rätt. Foten har direkt markkontakt och är först in i framtiden. Tårna är som tentakler och prövar sig fram och skickar testresultatet till hjärnan. Skor är som morfin för hjärnan. De har inga nervtrådar, ingen kontakt med styrenheten. Smärta är kroppens sätt att signalera till löparen att ta det lugnt. Det du gör kan skada dig. Med skor tar det längre tid för smärtan att meddela hjärnan och när det börjar göra ont är det kanske redan försent.
Det hände mig första året som löpare. Jag visste inte mycket och sprang med hyfsade löparskor på asfalt. Jag sprang ganska mycket och ungefär samma sträcka ett par dagar i veckan. Så fortsatte det dag ut och dag in. Sen började jag ana en dov smärta i benet, just under knäet. Smärtan kändes avlägsen. Jag ignorerade signalen och intalade mig att det inte var något allvarligt och fortsatte springa. Någon vecka senare hade jag fruktansvärt ont. Jag tvingades vila från löpningen och cyklade på den tråkiga träningscykeln istället. När smärtan efter några långa veckor klingat bort så lovade jag mig att alltid lyssna noga på kroppen, och göra något annat eller vila från allt om den återkom.
Biomekanik
Varje gång vi slår i foten finns en potentiell risk att man förlorar energi. Vi har utvecklat hälsenor som lagrar och frigör energin vid avstamp. Fotvalvet fångar också upp energi genom att tryckas ihop och sedan frigöra energin. När jag springer barfota känner jag hur tårna fjädrar ut och foten landar på utsidan (det som kallas att pronera - fotens inbyggda stötdämpning) och rullar över från lilltå till stortå innan jag skjuter iväg igen med hjälp av senor och fotvalv som lagrat energin från nedslaget. Stortån är sist att lämna marken. Jag kan verkligen känna biomekaniken och hur foten arbetar och efteråt känns det också att foten har arbetat. Jag blir helt slut i fötterna. Det känner jag inte i vanliga löparskor.
Jag är nästan plattfot. Kanske jag blivit plattfot av felaktiga skor. Ett valv som fotvalvet blir starkare ju mer belastning man utsätter det för. Om man försöker stötta ett valv blir det svagare. Skulle man fylla ut brovalv med stöd underifrån skulle de snart ge vika och det känns som att mitt fotvalv mer eller mindre kollapsat, som att foten släpar buken i marken som en fet gris. Men sen jag började med Fivefingers och barfotalöpning tvingas musklerna arbeta och nu börjar fotvalvet resa sig. Varje gång foten slår i känns det som en liten byggsten fogas samman under fotvalvet och gör mig hårdare och starkare, men det kanske bara är inbillning. Jag har inte mätt mitt fotvalv.
Vi föds barfota och de första 200 miljoner åren som däggdjur klarade vi oss utan skor. Det är snart 40 år sedan som Nike kom med sina stödjande skor. Innan dess sprang idrottare i skor utan vidare stöd. Numer är de så stödjande att vi tappat känseln och att tappa känseln är farligt. Det finns människor som inte känner smärta och de brukar leva ett kort liv. Smärta är livsviktig återkoppling för organismen.
Om man bestämmer sig för att börja springa barfota måste man vara försiktig. Fötterna har länge varit instängda i sina hålor och är lite ovana vid ljuset. Tårna har suttit tätt kedjade vid varandra fem och fem i cellerna och halvblinda, bleka, ömma och lätt fuktskadade trevar de sig fram. De första löpstegen känner man av kättingarna som nyss har kapats till fängelsehålan. Men med fler mil blir kättingarna alltmer utslitna och snart hör man dem inte.
Du springer självklart och landar på tårna som andra springande djur. Hästen har t.o.m. gjort sig av med alla tår utom en som den landar på för maximal utväxling. Hästens häl sitter långt upp skyddad från nedslag, ungefär där vi har vårt knä. Hästar kan inte längre slå i hälen. Med ytterligare några miljoner år av utveckling som löpare kanske vi också springer på stortån.
Det finns ingen sko som passar alla. Men alla passar i sin fot. Den sitter perfekt.
Människans evolution: vi sprang, därför finns vi
Genom att springa får vi en djupare kontakt med våra rötter. Vi är löpare, hela vår fysiologi, från skallens form till hur våra tår spretar, är utformad för att maximera förmåga att springa långt. Vi finns därför att vi kan springa långt.
För 5-8 miljoner år sedan skiljdes chimpanserna från människornas utvecklingslinje. De gick sin väg och vi sprang vår väg. De följde med skogarna som började försvinna p.g.a. klimatförändringar, medan våra förfäder stannade kvar och anpassades till ett liv på savannen. Våra förfäder klev ner från träden och det var ett litet steg för dem, men det var ett stort steg för mänskligheten.
I årmiljoner var hominiderna ganska apliknande, med ett ben kvar i träden och med ett ben nere på marken. Träden var fortfarande trygghet, men maten fanns på marken och till slut stod våra förfäder upprätt på två ben med båda fötterna fast förankrade i savannen.
Utvecklingen gick fort sedan hominiderna skakades ner från träden. De som överlevde fallet tvingades anpassa sig till en värld fylld av glupska sabeltandade tigrar och gigantiska homonidkäkande rovfåglar. Att vara jagad tvingar en art att vara på alerten. Det är liv mot middag. Om den jagade förlorar mister han sitt liv, om jägaren förlorar missar han bara en middag. De första årmiljonerna var vi en jagad art, från de första apmänniskorna till Homo Habilis. Instinkterna finns fortfarande djupt inom oss. När en telefon ringer i tystnanden reagerar våra instinkter som om det vore en rytande tiger.
För två miljoner år sedan utvecklades en ny art, Homo Erectus. Homo Erectus var förmodligen först med att lämna Afrika och de spred sig över Asien och Europa. Fossil av skelett visar på en mängd anpassningar till en löpande livsstil, från båggångarna i örat, förlängda ben, stabiliserande cylinderformad bål till djurvärldens kraftigaste skinkmuskel. Dessutom tappade vi pälsen och utvecklade förmågan att svettas.
Att springa är en serie fall framåt och skinkmuskeln, Gluteus Maximus, behövs som motvikt. Chimpanser har en liten skinkmuskel för de springer inte, de vaggar fram. Skinkmuskeln används bara vid löpning, vilket man kan känna genom att klämma där bak när man går respektive springer. Bålen stabiliseras av den spända skinkmuskeln.
Huvudet på skaft En av de viktigaste anpassningarna var att vi utvecklade nackligament som stabiliserade huvudet då vi sprang. Tittar man på chimpanser eller grisar ser man hur deras huvud studsar fram och tillbaka – de saknar dessa viktiga ligament. Löpare som hästar, hundar och människor har dock utvecklat stabilisatorer i form av kraftiga nackligament. Tack vare dessa ligament kan löpande djur hålla huvudet fixerat, vilket är en anmärkningsvärd konstruktion för en tvåbent varelse som människan. På fyrbenta djur som vargar skjuter huvudet ut rakt fram från kroppen och när djuret springer hålls huvudet fixerat medan kroppen rör sig som om den satt fast vid huvudet. Huvudet är som en projektil riktad framåt.
Det är extremt svårt för en tvåbent varelse vars huvud studsar upp och ner som en hoppstylta. Vi har därför utvecklat muskler som stabiliserar huvudet. En bra löpare rör sig så lite som möjligt i höjdled och tack vare muskler, senor och armar kan vi balansera huvudet på skaftet och samtidigt hålla det stabilt både vertikalt och horisontellt. Våra ögon är riktade framåt som på en varg. Jagade djur har ögonen mer på sidan om kroppen så att de ska kunna uppfatta hot från sidan och bakifrån. Kaniner ser i princip 360 grader runt.
Den livsviktiga vestibulo-ockulära reflexen utlöses av att huvudet vrids, vilket aktiverar båggångarna i örat. Informationen från båggångarna fördelas sedan till ögats muskler och till cerebellum i hjärnstammen. Reflexens uppgift är att hålla blicken fixerad när huvudet roterar. Vi kan vrida bålen och huvudet när vi springer, men ändå fixera blicken på ett mål i fjärran. Reflexen måste ha varit viktig när vi jagade byte. För att reflexen ska fungera måste huvudet vara stabilt kopplat till kroppen så att huvudet inte hänger och slänger, vilket är nackligamentens uppgift. Därmed kan vestibulo-ockulära reflexen känna av huvudets rotation och justera ögonrörelserna så att en bild av bytesdjuret kan fästas på näthinnan.
Om man fäster blicken på någon punkt långt bort i fjärran när man springer långa raksträckor och låter vestibulo-ockulära reflexen ta kontrollen, då hamnar man lätt i ett tillstånd av trance. Åtminstone känner jag det så. Vad det beror på vet jag inte. Kanske den medvetna delen av hjärnan släpper lite av kontrollen och låter djuriska reflexer djupt inom oss ta över? Förvandlas man till ett jagande rovdjur med blicken fastlåst på målet? Jag känner det som att den djuriska hjärnan tar över från den mänskliga. Man blir ett med naturen. Ett jagande och spanande rovdjur på jakt efter byte.
Människan jägaren
En vargflock på jakt är som en svärm målsökande missiler som sveper över landskapet och söker efter luktsignaler. När bytet är inom synhåll skiftar vargen sinne från nos till ögon för att detektera den svagaste, vilket löpmönster som skiljer ut sig som sämst i den jagade flocken. Men det var inte längre hominider som var byte.
Homo Erectus var inte bra på att klättra i träd längre, men hon kunde springa långt, riktigt långt. Vi blev större och allt mer svårfångade. Istället blev vi rovdjur och konkurrerade med vargar och kattdjur. Vi var inte snabba på korta sträckor eller långa sträckor. Men vi var oslagbara på jättelånga sträckor. Vår nisch var den dagaktiva ultradistanslöparens, med en stark spurt.
Homo Erectus använde nästan bara ett sinne, ögonen. Men hon var nog det enda djuret som använder sin fantasi. Homo Erectus sökte först rätt på ett spår. När hon funnit ett spår försöker hon tänka som bytesdjuret. Om jag var en hjort hur skulle jag göra då? Jägaren väljer den bästa hypotesen och sedan, när bytet är inom synhåll, fixerar jägaren det på näthinnan och springer. När jägaren är nära det utmattade bytet, som bara kan göra sig av med värmen genom att flämta, då sätter jägaren in sin spurt, kanske helt utmattade men uppmuntrade av endorfiner och endocannabonider, springer jägaren fram och dödar bytet. Jag tror det är ursprunget till runners high.
Homo Erectus åt mängder av kött och fett som den växande hjärnan behövde och det fick man genom uthållighetsjakt eller genom att hinna före hyenor och andra asätare till kadaver. Vapen som pilbåge och kastspjut är ganska nya uppfinningar, så Homo Erectus jagade förmodligen genom att springa ikapp byten. Inget djur slår en människa på långa sträckor, inte ens hundar och hästar. Vi saknar päls och är mycket effektiva på att svettas ut överskottsvärme. Klippet nedan beskriver sådan utmattningsjakt av jordens kanske sista riktiga jägare, Sanfolket i södra Afrika. För bara hundra år sedan fanns det flera folk som jagade på det viset.
Bara en vältränad kropp och en utvecklad hjärna klarar denna typ av utmattningsjakt. Sanfolket är inte längre jägare, det finns bara en grupp på sex jägare kvar. Sett ur en evolutionär horisont var vi en gång alla uthållighetsjägare. Nu finns bara denna sista spillra, sex jägare av sex miljarder människor. Från kanske 100 % till 0,000 000 0001% av jordens befolkning på 10 000 år.
I Afrika utvecklades Homo Erectus till Homo Sapiens för ca 300 000 år sedan och Homo Sapiens sprang ut ur Afrika 200 000 år senare och efter ytterligare 90 000 år hade vi befolkat större delen av världen, från Sydamerika till Australien.
Till vänster syns tre australiska löpare och jägare av arten Homo Sapiens. Hur ofta ser man sådana exemplar av vår art idag en vanlig dag på IKEA?
Machomännen i Europa
När Homo Sapiens nådde Europa fanns där redan en människoart som utvecklats ur Homo Erectus: neandertalarna. De var kraftfulla machomän som åt mammut, slogs med sabeltandade bestar och dödade monstruösa grottbjörnar med spjut. Neandertalarna var massiva, muskulösa och energikrävande. Lillfingret på en neandertalare var lika starkt som övriga fingrar, vilket gav ett fast grepp om det livsviktiga spjutet. Neanderthalarna var en framgångsrik robust art som överlevde under hårda villkor i minst 300 000 år.
Men när inlandsisen drog sig tillbaka förändrades Europa. De stora skogarna försvann från kontinenten och i stället bredde stäpperna ut sig. De gamla bytesdjuren ersattes av lättrörliga flockar av betande hovdjur. Neandertalarna var energislukande bakhållsjägare, inte energieffektiva uthållighetslöpare, vilket kanske gjorde att de konkurrerades ut av Homo Sapiens som kom springande söderifrån. Det var den väldige Karelin mot den snabbfotade Gebreselassi och det var Gebreselassi som vann. Som gladiator hade neanderthalaren varit överlägsen oss, han hade tagit en smäll, ruskat lite på huvudet, och sedan kört spjutet genom en rustning tjock som mammuthud. Men förmågan att springa långt och snålt hade han förlorat i det kärva klimatet och nu när det blev dags att springa hamnade han på efterkälken. Det ganska veka men pratsamma spänstiga folket från söder hann först till bytet.
Vi är ättlingar till dessa lättfotade löpare och därför är vi alla löpare, vare sig vi vill eller inte. Förr hade vi inget val, men nu kan vi välja och de som väljer att springa mår mycket bättre än de som väljer att avstå.
Djurvärldens största rumpa
Vår förmåga att springa långt har gjort oss till människor. Vår fysiologi med långa smala ben, korta armar, kraftig rumpa, rörligt huvud och en fot med korta tår och massor av fjädring skiljer oss från våra apliknande förfäder och vi har utvecklats för att vi ska kunna springa mycket långt. Vi är det enda djur som frivilligt springer ett marathon. Men vi har också en spurt som är tillräcklig för att avsluta en jakt och döda ett byte.
Vi är smarta dagaktiva uthålliga löpare med en vass spurt. Det var vår nisch i naturen. Vi är inte starka och vi är inte snabba, men vi hittade en lucka däremellan och fyllde den så att jorden numer är överfylld av ättlingar till de första löparna. Nu har vi skapat en egen nisch som vi sitter bekvämt i och den stora rumpan blir bara större. Men skinkmuskeln har utvecklats för att stabilisera bålen när vi springer, inte för att vi ska sitta på den. Om vi ska sitta bör vi sitta på huk som kineserna. Gamla kineser gör knäböjningar varje dag från sittande huk till stående, medan vi i väst sätter oss någon gång i medelåldern och sedan blir vi sittande tills vi lägger oss ner och dör. Om vi inte väljer att börja springa.
Hitta löparen inom dig
Jag tror att alla är födda till löpare och därför finns det en löpare någonstans inom oss alla. Löparen kanske ligger gömd som ett pressat fossil under flera fettlager, men han finns där om vi gräver tillräckligt djupt. När man hittat de vitnande benen måste man skaka liv i benranglet genom att springa. Sakta men säkert reser sig fossilet ur kökkenmöddingen och man har fått en stomme, en inre styrka och ett skelett att fästa senor och muskler på. En två miljoner år lång stafettkedja av löpare kan fortsätta springa en generationssträcka trots att vi sjabblat i de senaste växlingarna. Loppet startade på Afrikas savanner och har sträckt sig runt jordklotet och det finns inget mål. Löpningen är ett mål i sig.
