Jag gillar att lyssna på böcker då jag åker buss eller bil. Däremot fungerar det inte när jag springer. Då har hjärnan fullt upp med att springa mina ben. Just nu lyssnar jag på Neal Bascombs bok The Perfect Mile som handlar om hur Roger Bannister 1954 sprang drömmilen under fyra minuter.
Gunder Hägg hade rekordet från 1945 på 4,01,6. Världsrekordet hade stått sig i nio långa år. Bannister, som själv studerade till läkare, trodde inte att det var möjligt att springa fortare. Men han utvecklade trots det egna träningsmetoder för att göra det. Världsrekordhållaren Gunder Hägg trodde på Bannister. I en intervju sa Hägg att Bannister kommer att slå rekordet därför att: "Han använder sin hjärna lika mycket som sina ben”.
Bannister förstod att det viktigaste var att träna hjärnan tills den frigjorde lika mycket energi på fyra minuter som den vanligtvis gör under 30 minuters träning. Han delade in loppet i dess minsta gemensamma beståndsdel - 400 m per minut. Han tränade tills han sprang 400 m på en minut, 800 m på två minuter, osv. Hjärnan programmerades och kroppens muskler drillades att springa i tempot 24 km/h. Det fanns bara ett mål - att hålla det tempot. Om han klarade det, då visste han att fyra minuter var inom räckhåll.
Den 6 maj 1954 sprang Roger Bannister en engelsk mil på tre minuter och 59,4 sekunder. Bannister beskriver hur han befann sig i ett tillstånd av trance:
There was no pain, only a great unity of movement and aim. The world seemed to stand still, or did not exist. The only reality was the next 200 yards of track under my feet ...
Därmed visade han att gränsen inte fanns fysiskt. Det var en psykologisk gräns. Bannisters konkurrent, John Landy, hade vid tre tillfällen sprungit på fyra minuter och två sekunder och kommenterat loppen med "Det är som en vägg". John Landy kunde inte springa fortare, det var han övertygad om. Han fick alltid rätt.
Men två månader efter Bannisters rekord sprang Landy själv på 3 minuter och 57,9 sekunder och putsade det nysatta världsrekordet med en och en halv sekund. Det hade han inte varit i närheten av tidigare. Väggen fanns inte längre.
Tre år senare, i slutet av 1957, hade 16 andra löpare också sprungit under fyra minuters-gränsen. På tre år hade alltså 18 löpare gjort det ingen lyckats med under nio år.
Bannister visade att det gick. Men det var inte genom ett plötsligt språng i människans evolution. Nej, det var ett rent mentalt genombrott. Det ser man gång på gång i idrottshistorien, och inte bara där.
När Bannister raserade väggen försvann en sanning och allt blev plötsligt möjligt. Väggen var ett hjärnspöke och sexton löpare tog chansen att springa rakt igenom det. De utnyttjade ett tillfälle, ett öppet fönster, innan nästa vägg reste sig ur ruinerna i form av ett nytt omöjligt rekord, en ny mental spärr.
Det är därför tankar är så viktiga. Hjärnan är plastisk och formar sig efter livserfarenheterna. Det är en av de viktigaste kunskaperna som hjärnforskningen gett på senare tid. Hjärnan är inte en färdigbyggd dator, utan ett nätverk av levande celler som föds, växer och dör och knyter kopplingar kors och tvärs. Hjärncellerna sväller, spretar och söker sig fram, allt för att vi ska minnas att Roger Bannister sprang under fyra minuter. Hjärnan formar sig i realtid till hur vi tänker och vad vi gör. Tänker man positivt blir hjärnan bättre på det. Tänker man negativa tankar blir hjärnan väldigt duktig på att tänka negativa tankar. Den blir fullblodspessimist. Landy var övertygad om att det inte gick att springa under fyra minuter och hjärnan bekräftade sig själv genom att anpassa tempot till dessa föreställningar.
Våra trosföreställningar begränsar oss, men det betyder inte att vi är begränsade. Våra tankar avgör vad man uppmärksammar, hur man reagerar på nya och svåra situationer och i slutändan påverkas attityden till livet. Till mycket stor del börjar framgång och misslyckande i vad vi tror är möjligt. Det visade John Landy och Roger Bannister.
Vilka gränser har jag själv satt upp? Varför tror jag att sex timmar är en fysisk gräns för mig i Vasaloppet? Det är det ju inte, det är bara ett hjärnspöke …
Jag är inte helt övertygad. Bannister var en av de första som la upp träningen särskilt för att slå rekordet. Viktigaste är kanske att man nu började matcha löpare för att kunna slå rekord och även banorna förbättrades nu. Rekordet skulle inte uppmärksammats speciellt om det inte vore för tillfällligheten att det tar omkring 4 minuter att springa distansen. Det är faktiskt inget ovanligt att det tar väldigt många år att slå ett världsrekord i friidrott.
SvaraRadera