Löparen inom dig

Den mänskliga foten är ett ingenjörsmässigt och konstnärligt mästerverk, Leonardo Da Vinci (1452-1519)

Som barn sprang jag nästan jämt barfota på sommaren och man kan säga att Fivefingers har gjort mig till ett barn igen. Under försommaren sprang jag försiktigt på grus och asfalt och linkade runt i skogen, men närmare hösten sprang jag på grus- och asfaltsvägar utan problem. Nu slipper jag den långa tillvänjningen under försommaren. Nu kan jag springa ut på gruset direkt. Som barn sprang jag också på framfoten, som alla barn gör innan de deformerar sina fötter i felaktiga skor.

Barn springer jämt. För dem är det ett naturligt sätt att ta sig fram på. Barnen är länkade till vår förhistoria som löpare.

Proprioception
Löpning i Fivefingers eller barfota ger mer feedback från marken och aktiverar nervsystemet. Den enda gången jag gjort mig illa – klev på en vass sten - var när jag tittade på min pulsklocka lite för länge. Ögonen ska hålla koll på vägen. Ögonen ska skicka information vidare till hjärnan som förmedlar den till fot och ben och foten ger i sin tur information tillbaka om vägunderlaget till hjärnan så att varje löpsteg finjusterar nästa löpsteg i en ständigt kvalitetshöjande återkopplingsloop.

Det kallas för proprioception med ett finare ord. Det är känslan för var kroppen befinner sig i rummet och hur fort och kraftfullt kroppen rör sig. Det är nästan som beröring, men proprioception har inte receptorer i huden utan de ligger djupare inuti leder, muskler och senor. Muskel- och senspolar är en typ som känner av hur musklerna arbetar och skickar signaler till hjärnan. Faktum är att innan framfoten slår i backen spänns musklerna så att styvheten anpassats till underlaget man springer på. Denna preaktivering av musklerna sker omedvetet.

När jag springer med vanliga löparskor tappar jag denna direktkoppling till marken. Ögonen är aktiva och följer med rätt bra, men fötterna ligger ju inbäddade i plastic padding och är mer eller mindre bedövade från sinnesintryck. Allt är mjukt och fint och det är bara att slå i med hälen, vilket jag upplevde som ett problem när jag sprang i löparskor och kände smärtan komma efter 5-6 km. När jag springer med Fivefingers kan jag inte springa fel för då gör det ont, fruktansvärt ont. Om jag överpronerar, landar med foten för långt fram eller slår i med hälen, då skickar foten en protest till hjärnan som ser till att jag justerar nedslaget och landar rätt.

Lyssna på din fot
Foten innehåller 26 ben, 20 olika muskler, 33 leder och massor av senor och ligament och myriader av nervtrådar leder upp till hjärnan från fötterna. Foten är ett av våra känsligaste områden, vilket torterare och fotfetischister länge känt till. Fötterna är känsliga av en anledning, de är finkalibrerade känselspröt som ska känna var och hur vi sätter ner fötterna så att kroppens långsiktiga överlevnadsmöjligheter blir så stora som möjligt.

Den nakna foten tuktar löparen och tvingar oss att springa rätt. Foten har direkt markkontakt och är först in i framtiden. Tårna är som tentakler och prövar sig fram och skickar testresultatet till hjärnan. Skor är som morfin för hjärnan. De har inga nervtrådar, ingen kontakt med styrenheten. Smärta är kroppens sätt att signalera till löparen att ta det lugnt. Det du gör kan skada dig. Med skor tar det längre tid för smärtan att meddela hjärnan och när det börjar göra ont är det kanske redan försent.

Det hände mig första året som löpare. Jag visste inte mycket och sprang med hyfsade löparskor på asfalt. Jag sprang ganska mycket och ungefär samma sträcka ett par dagar i veckan. Så fortsatte det dag ut och dag in. Sen började jag ana en dov smärta i benet, just under knäet. Smärtan kändes avlägsen. Jag ignorerade signalen och intalade mig att det inte var något allvarligt och fortsatte springa. Någon vecka senare hade jag fruktansvärt ont. Jag tvingades vila från löpningen och cyklade på den tråkiga träningscykeln istället. När smärtan efter några långa veckor klingat bort så lovade jag mig att alltid lyssna noga på kroppen, och göra något annat eller vila från allt om den återkom.

Biomekanik
Varje gång vi slår i foten finns en potentiell risk att man förlorar energi. Vi har utvecklat hälsenor som lagrar och frigör energin vid avstamp. Fotvalvet fångar också upp energi genom att tryckas ihop och sedan frigöra energin. När jag springer barfota känner jag hur tårna fjädrar ut och foten landar på utsidan (det som kallas att pronera - fotens inbyggda stötdämpning) och rullar över från lilltå till stortå innan jag skjuter iväg igen med hjälp av senor och fotvalv som lagrat energin från nedslaget. Stortån är sist att lämna marken. Jag kan verkligen känna biomekaniken och hur foten arbetar och efteråt känns det också att foten har arbetat. Jag blir helt slut i fötterna. Det känner jag inte i vanliga löparskor.

Jag är nästan plattfot. Kanske jag blivit plattfot av felaktiga skor. Ett valv som fotvalvet blir starkare ju mer belastning man utsätter det för. Om man försöker stötta ett valv blir det svagare. Skulle man fylla ut brovalv med stöd underifrån skulle de snart ge vika och det känns som att mitt fotvalv mer eller mindre kollapsat, som att foten släpar buken i marken som en fet gris. Men sen jag började med Fivefingers och barfotalöpning tvingas musklerna arbeta och nu börjar fotvalvet resa sig. Varje gång foten slår i känns det som en liten byggsten fogas samman under fotvalvet och gör mig hårdare och starkare, men det kanske bara är inbillning. Jag har inte mätt mitt fotvalv.

Vi föds barfota och de första 200 miljoner åren som däggdjur klarade vi oss utan skor. Det är snart 40 år sedan som Nike kom med sina stödjande skor. Innan dess sprang idrottare i skor utan vidare stöd. Numer är de så stödjande att vi tappat känseln och att tappa känseln är farligt. Det finns människor som inte känner smärta och de brukar leva ett kort liv. Smärta är livsviktig återkoppling för organismen.

Om man bestämmer sig för att börja springa barfota måste man vara försiktig. Fötterna har länge varit instängda i sina hålor och är lite ovana vid ljuset. Tårna har suttit tätt kedjade vid varandra fem och fem i cellerna och halvblinda, bleka, ömma och lätt fuktskadade trevar de sig fram. De första löpstegen känner man av kättingarna som nyss har kapats till fängelsehålan. Men med fler mil blir kättingarna alltmer utslitna och snart hör man dem inte.

Du springer självklart och landar på tårna som andra springande djur. Hästen har t.o.m. gjort sig av med alla tår utom en som den landar på för maximal utväxling. Hästens häl sitter långt upp skyddad från nedslag, ungefär där vi har vårt knä. Hästar kan inte längre slå i hälen. Med ytterligare några miljoner år av utveckling som löpare kanske vi också springer på stortån.

Det finns ingen sko som passar alla. Men alla passar i sin fot. Den sitter perfekt.

Människans evolution: vi sprang, därför finns vi
Genom att springa får vi en djupare kontakt med våra rötter. Vi är löpare, hela vår fysiologi, från skallens form till hur våra tår spretar, är utformad för att maximera förmåga att springa långt. Vi finns därför att vi kan springa långt.

För 5-8 miljoner år sedan skiljdes chimpanserna från människornas utvecklingslinje. De gick sin väg och vi sprang vår väg. De följde med skogarna som började försvinna p.g.a. klimatförändringar, medan våra förfäder stannade kvar och anpassades till ett liv på savannen. Våra förfäder klev ner från träden och det var ett litet steg för dem, men det var ett stort steg för mänskligheten.

I årmiljoner var hominiderna ganska apliknande, med ett ben kvar i träden och med ett ben nere på marken. Träden var fortfarande trygghet, men maten fanns på marken och till slut stod våra förfäder upprätt på två ben med båda fötterna fast förankrade i savannen.

Utvecklingen gick fort sedan hominiderna skakades ner från träden. De som överlevde fallet tvingades anpassa sig till en värld fylld av glupska sabeltandade tigrar och gigantiska homonidkäkande rovfåglar. Att vara jagad tvingar en art att vara på alerten. Det är liv mot middag. Om den jagade förlorar mister han sitt liv, om jägaren förlorar missar han bara en middag. De första årmiljonerna var vi en jagad art, från de första apmänniskorna till Homo Habilis. Instinkterna finns fortfarande djupt inom oss. När en telefon ringer i tystnanden reagerar våra instinkter som om det vore en rytande tiger.

För två miljoner år sedan utvecklades en ny art, Homo Erectus. Homo Erectus var förmodligen först med att lämna Afrika och de spred sig över Asien och Europa. Fossil av skelett visar på en mängd anpassningar till en löpande livsstil, från båggångarna i örat, förlängda ben, stabiliserande cylinderformad bål till djurvärldens kraftigaste skinkmuskel. Dessutom tappade vi pälsen och utvecklade förmågan att svettas.

Att springa är en serie fall framåt och skinkmuskeln, Gluteus Maximus, behövs som motvikt. Chimpanser har en liten skinkmuskel för de springer inte, de vaggar fram. Skinkmuskeln används bara vid löpning, vilket man kan känna genom att klämma där bak när man går respektive springer. Bålen stabiliseras av den spända skinkmuskeln.

Huvudet på skaft
En av de viktigaste anpassningarna var att vi utvecklade nackligament som stabiliserade huvudet då vi sprang. Tittar man på chimpanser eller grisar ser man hur deras huvud studsar fram och tillbaka – de saknar dessa viktiga ligament. Löpare som hästar, hundar och människor har dock utvecklat stabilisatorer i form av kraftiga nackligament. Tack vare dessa ligament kan löpande djur hålla huvudet fixerat, vilket är en anmärkningsvärd konstruktion för en tvåbent varelse som människan. På fyrbenta djur som vargar skjuter huvudet ut rakt fram från kroppen och när djuret springer hålls huvudet fixerat medan kroppen rör sig som om den satt fast vid huvudet. Huvudet är som en projektil riktad framåt.

Det är extremt svårt för en tvåbent varelse vars huvud studsar upp och ner som en hoppstylta. Vi har därför utvecklat muskler som stabiliserar huvudet. En bra löpare rör sig så lite som möjligt i höjdled och tack vare muskler, senor och armar kan vi balansera huvudet på skaftet och samtidigt hålla det stabilt både vertikalt och horisontellt. Våra ögon är riktade framåt som på en varg. Jagade djur har ögonen mer på sidan om kroppen så att de ska kunna uppfatta hot från sidan och bakifrån. Kaniner ser i princip 360 grader runt.

Den livsviktiga vestibulo-ockulära reflexen utlöses av att huvudet vrids, vilket aktiverar båggångarna i örat. Informationen från båggångarna fördelas sedan till ögats muskler och till cerebellum i hjärnstammen. Reflexens uppgift är att hålla blicken fixerad när huvudet roterar. Vi kan vrida bålen och huvudet när vi springer, men ändå fixera blicken på ett mål i fjärran. Reflexen måste ha varit viktig när vi jagade byte. För att reflexen ska fungera måste huvudet vara stabilt kopplat till kroppen så att huvudet inte hänger och slänger, vilket är nackligamentens uppgift. Därmed kan vestibulo-ockulära reflexen känna av huvudets rotation och justera ögonrörelserna så att en bild av bytesdjuret kan fästas på näthinnan.

Om man fäster blicken på någon punkt långt bort i fjärran när man springer långa raksträckor och låter vestibulo-ockulära reflexen ta kontrollen, då hamnar man lätt i ett tillstånd av trance. Åtminstone känner jag det så. Vad det beror på vet jag inte. Kanske den medvetna delen av hjärnan släpper lite av kontrollen och låter djuriska reflexer djupt inom oss ta över? Förvandlas man till ett jagande rovdjur med blicken fastlåst på målet? Jag känner det som att den djuriska hjärnan tar över från den mänskliga. Man blir ett med naturen. Ett jagande och spanande rovdjur på jakt efter byte.

Människan jägaren
En vargflock på jakt är som en svärm målsökande missiler som sveper över landskapet och söker efter luktsignaler. När bytet är inom synhåll skiftar vargen sinne från nos till ögon för att detektera den svagaste, vilket löpmönster som skiljer ut sig som sämst i den jagade flocken. Men det var inte längre hominider som var byte.

Homo Erectus var inte bra på att klättra i träd längre, men hon kunde springa långt, riktigt långt. Vi blev större och allt mer svårfångade. Istället blev vi rovdjur och konkurrerade med vargar och kattdjur. Vi var inte snabba på korta sträckor eller långa sträckor. Men vi var oslagbara på jättelånga sträckor. Vår nisch var den dagaktiva ultradistanslöparens, med en stark spurt.

Homo Erectus använde nästan bara ett sinne, ögonen. Men hon var nog det enda djuret som använder sin fantasi. Homo Erectus sökte först rätt på ett spår. När hon funnit ett spår försöker hon tänka som bytesdjuret. Om jag var en hjort hur skulle jag göra då? Jägaren väljer den bästa hypotesen och sedan, när bytet är inom synhåll, fixerar jägaren det på näthinnan och springer. När jägaren är nära det utmattade bytet, som bara kan göra sig av med värmen genom att flämta, då sätter jägaren in sin spurt, kanske helt utmattade men uppmuntrade av endorfiner och endocannabonider, springer jägaren fram och dödar bytet. Jag tror det är ursprunget till runners high.

Homo Erectus åt mängder av kött och fett som den växande hjärnan behövde och det fick man genom uthållighetsjakt eller genom att hinna före hyenor och andra asätare till kadaver. Vapen som pilbåge och kastspjut är ganska nya uppfinningar, så Homo Erectus jagade förmodligen genom att springa ikapp byten. Inget djur slår en människa på långa sträckor, inte ens hundar och hästar. Vi saknar päls och är mycket effektiva på att svettas ut överskottsvärme. Klippet nedan beskriver sådan utmattningsjakt av jordens kanske sista riktiga jägare, Sanfolket i södra Afrika. För bara hundra år sedan fanns det flera folk som jagade på det viset.

Bara en vältränad kropp och en utvecklad hjärna klarar denna typ av utmattningsjakt. Sanfolket är inte längre jägare, det finns bara en grupp på sex jägare kvar. Sett ur en evolutionär horisont var vi en gång alla uthållighetsjägare. Nu finns bara denna sista spillra, sex jägare av sex miljarder människor. Från kanske 100 % till 0,000 000 0001% av jordens befolkning på 10 000 år.

I Afrika utvecklades Homo Erectus till Homo Sapiens för ca 300 000 år sedan och Homo Sapiens sprang ut ur Afrika 200 000 år senare och efter ytterligare 90 000 år hade vi befolkat större delen av världen, från Sydamerika till Australien.

Till vänster syns tre australiska löpare och jägare av arten Homo Sapiens. Hur ofta ser man sådana exemplar av vår art idag en vanlig dag på IKEA?

Machomännen i Europa
När Homo Sapiens nådde Europa fanns där redan en människoart som utvecklats ur Homo Erectus: neandertalarna. De var kraftfulla machomän som åt mammut, slogs med sabeltandade bestar och dödade monstruösa grottbjörnar med spjut. Neandertalarna var massiva, muskulösa och energikrävande. Lillfingret på en neandertalare var lika starkt som övriga fingrar, vilket gav ett fast grepp om det livsviktiga spjutet. Neanderthalarna var en framgångsrik robust art som överlevde under hårda villkor i minst 300 000 år.

Men när inlandsisen drog sig tillbaka förändrades Europa. De stora skogarna försvann från kontinenten och i stället bredde stäpperna ut sig. De gamla bytesdjuren ersattes av lättrörliga flockar av betande hovdjur. Neandertalarna var energislukande bakhållsjägare, inte energieffektiva uthållighetslöpare, vilket kanske gjorde att de konkurrerades ut av Homo Sapiens som kom springande söderifrån. Det var den väldige Karelin mot den snabbfotade Gebreselassi och det var Gebreselassi som vann. Som gladiator hade neanderthalaren varit överlägsen oss, han hade tagit en smäll, ruskat lite på huvudet, och sedan kört spjutet genom en rustning tjock som mammuthud. Men förmågan att springa långt och snålt hade han förlorat i det kärva klimatet och nu när det blev dags att springa hamnade han på efterkälken. Det ganska veka men pratsamma spänstiga folket från söder hann först till bytet.

Vi är ättlingar till dessa lättfotade löpare och därför är vi alla löpare, vare sig vi vill eller inte. Förr hade vi inget val, men nu kan vi välja och de som väljer att springa mår mycket bättre än de som väljer att avstå.

Djurvärldens största rumpa
Vår förmåga att springa långt har gjort oss till människor. Vår fysiologi med långa smala ben, korta armar, kraftig rumpa, rörligt huvud och en fot med korta tår och massor av fjädring skiljer oss från våra apliknande förfäder och vi har utvecklats för att vi ska kunna springa mycket långt. Vi är det enda djur som frivilligt springer ett marathon. Men vi har också en spurt som är tillräcklig för att avsluta en jakt och döda ett byte.

Vi är smarta dagaktiva uthålliga löpare med en vass spurt. Det var vår nisch i naturen. Vi är inte starka och vi är inte snabba, men vi hittade en lucka däremellan och fyllde den så att jorden numer är överfylld av ättlingar till de första löparna. Nu har vi skapat en egen nisch som vi sitter bekvämt i och den stora rumpan blir bara större. Men skinkmuskeln har utvecklats för att stabilisera bålen när vi springer, inte för att vi ska sitta på den. Om vi ska sitta bör vi sitta på huk som kineserna. Gamla kineser gör knäböjningar varje dag från sittande huk till stående, medan vi i väst sätter oss någon gång i medelåldern och sedan blir vi sittande tills vi lägger oss ner och dör. Om vi inte väljer att börja springa.

Hitta löparen inom dig
Jag tror att alla är födda till löpare och därför finns det en löpare någonstans inom oss alla. Löparen kanske ligger gömd som ett pressat fossil under flera fettlager, men han finns där om vi gräver tillräckligt djupt. När man hittat de vitnande benen måste man skaka liv i benranglet genom att springa. Sakta men säkert reser sig fossilet ur kökkenmöddingen och man har fått en stomme, en inre styrka och ett skelett att fästa senor och muskler på. En två miljoner år lång stafettkedja av löpare kan fortsätta springa en generationssträcka trots att vi sjabblat i de senaste växlingarna. Loppet startade på Afrikas savanner och har sträckt sig runt jordklotet och det finns inget mål. Löpningen är ett mål i sig.

Länkar
Daniel E. Liederman m fl.
Daniel Hallgren, Barfotalöpningens vara eller inte vara för att förebygga löprelaterade skador och vad har löparskon för roll, Fördjupningsarbete, Umeå Universitet, 2010.