Variation minskar risken för skador

En ny studie visar att om man springer i olika löparskor, minskar man risken att skada sig med 39 % jämfört med om man springer i samma skor jämt. Det känns intuitivt rätt. Människan är gjord för variation. Våra kroppar mår inte bra av att göra samma sak hela tiden. Själv har jag fem par löparskor: Ett par icebugs, ett par Fivefingers Classic, ett par Fivefingers Spyridon, ett par inov-8 och ett par rätt gamla människofötter i skinn. Just nu springer jag mest i icebugs eftersom det är halt och ganska moddigt. Classic använder jag nästan uteslutande på löpband och asfalt, inov-8 på jämnt underlag som asfalt och i Spyridon och barfota springer jag i skog och terräng.

Flera skor bättre än en sko
Den nya skostudien omfattade 264 löpare och av dessa skadade sig 87 under de 22 veckor som studien pågick. 116 av löparna sprang i samma par löparskor under perioden, medan 148 löpare sprang i 3-4 olika löparskor. I slutet av studien visade det sig att de som sprang i olika skor löpte 39 % lägre risk att skada sig än de som sprang i samma skor. Varje sko förändrar fotens möte med marken på olika sätt, och genom att springa i olika skor belastas foten olika och nöts inte ner som när man springer på samma sätt dag ut och dag in.

Forskarna såg också att löpare som sprang ute i terrängen hade färre skador. Att springa på asfalt eller löpband och/eller i samma skor fem dagar i veckan belastar kroppen på ett sätt som är främmande för en kroppskonstitution som utvecklades under miljontals år utan tillgång till vare sig löpband eller asfalt. Kroppen är gjord för variation och en varierad terräng är sannolikt bättre än en enkelriktad gata.

Det kanske var den perfekta nyheten för alla löparnördar och skofetichister inför julen. Finns det ett bättre argument för ytterligare ett par löparskor än att de minskar risken för skada? Men man kan också vänta till 2015 för då ska tydligen en supersko lanseras. En sko som är klädd med ett litet nervsystem och kan prata med en telefon.

En sko som ersätter hjärnan
Problemet är att många inte lär sig springa som barn eller börjar springa efter ett alldeles för långt uppehåll. Barn som springer mycket - helst utan skor - bygger upp kopplingar i hjärnan som gör löpningen naturlig och smidig, medan barn som sitter och/eller alltid springer i tjocka skor inte får samma återkoppling från kroppens möte med naturen. Hjärnan är alltså felprogrammerad eller inte alls programmerad och ibland stämmer mjukvaran som skrevs en gång inte överens med hårdvaran som gått upp i vikt och/eller inte rört sig på flera år. Men det är viktigt för folkhälsan att människor börjar springa och det kanske går att lösa med ny teknologi. Forskare från Fraunhofer Institute for Photonic Microsystems IPMS har därför utvecklat en specialiserad löparsko i EU-projektet RUNSAFER, vilket är tänkt att motverka skador hos ovana löpare i framtiden.

Bild.

Istället för proprioception
Sensorer och mikroelektronik som finns inbyggda i skosulan mäter löparens biomekaniska data och utvärderar löpstilen i realtid. Skorna mäter och utvärderar felaktiga fotnedslag, asymmetrisk belastning och varnar för utmattning och överbelastning. Det är en ganska unik sko, och tanken tycks vara att den ska fungera lite som en extern hjärna. Istället för att springa barfota och låta proprioceptionen sköta samspelet mellan kropp och mark, låter man alltså teknologi signalera hur kroppen mår. Skohjärnans intelligens motsvarar inte ens jordens mest korkade skalbagge, men är ändå ett stort och spännande steg mot lite bättre skor. Vi lever inte längre som stenåldersmänniskor och det är naivt att tro att vi kommer att uppfostra springande och hoppande barfotabarn i framtiden. De lär snarare sitta och förbereda sig för en värld som i första hand kräver andra färdigheter än att springa, men de behöver ändå springa, inte minst för att förbereda sina hjärnor för andra färdigheter som att tänka.

Det teknologiska membranet kan lätt installeras och tas bort från skosulorna. Forskarna håller också på att utveckla en app som ska ge feedback på träningen, som att föreslå förändringar av löpsteg, stegfrekvens, fart eller kräva återhämtning. Det låter ju jättespännande för en löpar-, teknik- och vetenskapsnörd som mig, även om jag har en hjärna som brukar (alla kanske inte håller med ...) hålla koll på mig själv. Det kanske skulle vara kul att se om man var överens med sin sko. 

Den högteknologiska skon ska finnas tillgänglig för försäljning i början av 2015. Det kanske blir nästa sko jag köper för jag gillar spännande teknologi. Eller kanske jultomten läser det här inlägget och köper ett par, med STORLEK 44. Man kan ju alltid HOPPAS. För jag har varit osedvanligt SNÄLL i år och 2014 kommer jag vara ännu snällare. Storlek 44, var det ...

Möte med en norsk mästare
I väntan på dessa superskor springer jag runt med mina icebugs. I söndags sprang jag 22 km före frukost. Det är mer än 20 000 möten mellan mina fötter och marken. Jag ska fortsätta köra ett distanspass varje söndag hela vintern. När jag springer Swiss Alpine i sommar ska jag klara fler än 100 000 steg. Det kräver träning, repetitiv träning - dunka-dunka-träning.

Det har varit dåligt med snö och snökanonerna kärvar. Igår åkte jag till Bondsjöhöjden för där fanns det i alla fall snö. Det var inte spårat så jag åkte upp ett eget spår i en backe och körde 4 x 4-intervaller. Pulsen rusade som den brukar de första skidpassen och jag körde kanske lite för hårt. Jag blev riktigt trött. När jag var färdig (bokstavligen) mötte jag en muskulös svart-vit norsk mästare i skogen som jag tror hette Dunder - en draghund på besök från Norge och som hade vunnit NM. Skidåkaren, som hunden höll i kopplet, sa att det är roligt men jobbigare än man kan tro. "Man måste hålla koll, det går inte att bara åka med", sa han. "Ser kul ut och man har alltid sällskap", sa jag. "Ja, man är aldrig ensam och träningsvilligare kompis finns inte". Hunden nickade och kastade sig sedan iväg med människan på släp. När jag sedan åkte hem genom skogen mötte jag en likkista på en släde (eller vagn?) som knuffades och drogs av några svartklädda män. Jag trodde först att jag hallucinerade efter de slitsamma intervallerna och började nästan tvivla på att jag pratat med en norsk mästare, men strax efteråt körde jag förbi en kyrka så det var nog ingen synvilla.