Kan man springa för mycket?

Att springa för mycket kan döda dig enligt en ny studie av en forskare som heter O'Keefe, står det i tidningen. Den typen av artiklar dyker upp lite då och då, inte sällan i samband med tragiska dödsfall. Sådana "nyheter" tar stor plats eftersom de avviker från det vanliga budskapet om att löpning är bra för hälsan. Men vad är "för mycket"? Det är klart att man kan springa för mycket, precis som man kan gå för långt. 

Det finns en gräns för alla mänskliga aktiviteter. De positiva hälsoeffekterna av såväl löpning som vitamin D eller något annat når så småningom en punkt med avtagande avkastning per springande timme eller svalt piller. Problemet med O'Keefes studie är dock att den faller under det som kallas dålig vetenskap (Läs gärna det inlägget).

Dålig vetenskap
Ingen vet var den avtagande avkastningen börjar. I studien lyckas ändå O'Keefe - som skrivit flera studier tidigare med samma slutsats - "bevisa" att mycket löpning är skadligt. Han citerar en stor studie som omfattade över 50 000 personer. De som sprang hade en 19 % lägre dödlighet än de som inte sprang. Så långt är allt bra. Det är i överensstämmelse med andra studier. När forskarna sedan tittade på gruppen löpare som sprang mer än 30-40 km i veckan försvann dessa fördelar gentemot ickelöparna. Därmed ska man inte springa mer än så, menar O'Keefe. 

Men, som Alex Hutchinsson påpekar i en artikel på Runnersworld, i studiens abstract står det: Cox regression was used to quantify the association between running and mortality after adjusting for baseline age, sex, examination year, body mass index, current smoking, heavy alcohol drinking, hypertension, hypercholesterolemia, parental CVD, and levels of other physical activities. 

Foto: Steve McLaughlin för nola.com

Det betyder alltså att de använde statistiska metoder för att eliminera viktens, blodtryckets, kolesterolets, rökningens osv, effekt på dödligheten. Men det är ju helt fel! Den som springer långt har oftast låg vikt, lågt blodtryck, lågt kolesterol, osv. Det forskarna egentligen säger är att: Om vi bortser från positiva hälsoeffekter av mycket löpning så har mycket löpning inga hälsoeffekter. Det skulle man kunna kalla en tautologi. Eller en dålig slutsats.

Utvalda källor
O'Keefes studie refererar dessutom till en studie som publicerats i Lancet som O'Keefe påstår visade minskade fördelar om man tränade mer än 50 minuter per dag. Enligt Alex Hutchinsson fanns det inte alls något stöd i Lancetstudien för de påståenden som gjordes i O'Keefs studie. Tvärtom var 2 timmars träning lite bättre än 1 timmes träning. De negativa effekterna av träning utöver en timme översteg inte nyttan. I Lancetstudien kunde de dessutom inte hitta en gräns där skadan var större än nyttan.

Lancetstudien ger alltså ett dåligt stöd för O'Keefes påstående om att mycket löpning är skadligt. Som Michael Bubb vid University of Florida uttryckte det: "The interpretation of the data provided in the review by O'Keefe et al is misleading, particularly given the response of the authors of the original data."

Min slutsats
Så de allra flesta kan nog tryggt fortsätta springa och kom i håg att det finns mycket dålig vetenskap och ju sämre vetenskap, desto större är sannolikheten att den publiceras och om den är riktigt usel kan man vara i stort sett säker på att den hamnar i kvällspressen. Vi kan inte säga var gränsen går, men det finns en gräns och den gränsen kanske det är upp till var och en att utforska. Det avgörs i mångt och mycket av personligheten om man springer för långt och i vissa tragiska fall av odiagnostiserade hjärtfel.

Eftersom nästan alla mänskliga aktiviteter (kanske inte sånt som kärlek och vänskap) ger en avtagande avkastning på insatt "kapital" torde det inte vara någon större skillnad för hälsan att träna en eller två timmar per dag. De största vinsterna gör man redan efter en kvart. Sedan avtar avkastningen. Men de allra flesta som tränar mycket gör det av andra skäl än för att öka hälsoavkastningen. Vi vill bli bättre, tävla, ha utmaningar, vara ute i naturen. Alltså sådant som ger livet en mening. 

Varning för dövstumma försäljare
Nu är marken täckt av ett vitt täcke nyfallen snö. Jag kanske får fixa en egen liten stakslinga i väntan på spårläggarna. Nu gäller det bara att komma ihåg att springa 3-4 mil i veckan utöver skidåkningen. 

Om jag hade kommit hem någon timme tidigare igår hade jag fått vara med och jaga inbrottstjuvar. Grannarna jagade bort dem. Det är förmodligen organiserade ligor. De låtsas vara dövstumma försäljare. I själva verket kartlägger de villorna och det har varit flera villainbrott under veckan. Jag brukar springa efter tjuvar. Vid ett tillfälle när jag var i Bukarest tog en ficktjuv min plånbok och jag rusade efter direkt och tog tillbaka den. Det är kränkande att bli utsatt för brott.

Även om jag gärna hade varit med och sprungit så hoppas jag att polisen tagit de där skojarna vid det här laget. Fast det är inte lätt att bevisa brott så de klarar sig nog den här gången också. Jag får springa i skogen istället. Det blir minst 2-3 timmars löpning i helgen och jag är övertygad om att det inte ökar min risk att dö i förtid. Fast helst skulle jag vilja åka skidor just nu.

Apropå löpning och hjärta och dövstumma ... Här är en mycket gammal, välgjord stumfilm över hur hjärtat arbetar för att pumpa runt blodet, hur klaffarna arbetar och vad som händer när det blir fel på hjärtat. En helt otrolig professor som verkligen kunde illustrera ett hjärta med kroppen.

Utveckling och avveckling

Äntligen är november (snart) slut. Det har verkligen varit grått, mörkt, blött, slött. November - det stora grå ... Jag tycker ändå att det gått ovanligt bra att existera i november, kanske för att jag ökat D-vitaminintaget till 1000 IE per dag. Eller det kanske beror på att jag ändrat arbetsvanor och livsrutiner. Jag har förändrats lite grann och det känns som en utveckling och alla mår bra av att utvecklas. Alternativet är att avvecklas. Det finns inget däremellan.

Livet är en kamp mellan uppbyggande och nedbrytande krafter. Antingen utvecklar eller avvecklar vi våra relationer till den ständigt föränderliga omvärlden. Det finns inget status quo före döden. Att leva är att förändras. På en och samma dag kan något både av- och utvecklas på ett oändligt invecklat sätt. Efter att du läst det här stycket har din hjärna förändrats för alltid. Hjärnan anpassar sig i realtid till det som vi gör och tänker och den blir allt bättre på att göra det vi gör och allt bättre på att tänka på det vi tänker. Det är således viktigt att tänka "rätt" och att göra "rätt". Varje gång jag tänker att november är grått och trist, desto gråare och tristare uppfattar jag november. Nu tänker jag att det snart är december och snö och vitt. Sen kommer våren. I maj blir solen tillräckligt stark för att jag ska bli självförsörjande på vitamin D. Framtiden ser ljus ut.

Ett urgammalt vitamin
Vitamin D är ett märkligt vitamin. Det är egentligen mer likt ett hormon. Det tillverkas med hjälp av solljus av enkla prekursorer och påverkar en rad funktioner och gener. Det finns receptorer i hela kroppen, från njure till hjärna. Brist på vitamin D har kopplats till allt från cancer till depression. Hur kommer det sig? Hur kan vi vara så beroende av vitamin D?

Vitamin D fanns långt innan det fanns liv på land. Sedan minst en halv miljard år har det funnits fytoplankton i havet som genom fotosyntes skapat vitamin D. I havet fanns gott om kalcium. Fiskarna kunde absorbera kalcium direkt från saltvattnet och de kunde äta D-vitaminberikade fytoplankton för att ta upp kalcium i sina primitiva skelett. När några fiskar kravlade upp på land för 375 miljoner år sedan tvingades de lösa ett svårt problem. Dels behövde de kalcium, dels vitamin D. På land fanns nästan inget tillgängligt kalcium och inga fytoplankton. Kalcium fanns bundet i marken eller inlåst i rötter och löv. Lösningen blev att landdjuren blev vegetarianer och snart började andra landdjur äta vegetarianerna. På något sätt utvecklades förmågan att bygga vitamin D med hjälp av solljus som träffade huden. Kalcium behövs både för nervsystem och för skelett och D-vitamin ansvarar för den biokemiska transportprocessen.

Ett litet steg för Tiktaalik, men ett stort steg för oss som kom efteråt. Bild av Tiktaalik från Wikipedia.

För 65 miljoner år sedan träffades jorden av en meteorit och de stora dinosaurerna dog ut. En spekulativ hypotes är att solen skymdes under flera år och att dinosaurerna därför inte längre kunde tillverka vitamin D. Därmed kunde de inte tillgodogöra sig kalcium och bygga starka skelett och hållbara äggskal. Dinosaurerna dog ut och små nattaktiva däggdjur tog över världen. Dessa nattaktiva däggdjur var förmodligen oberoende av vitamin D, ungefär som dagens nakenråttor som lever under marken och som tycks klara sig utan sol och utan vitamin D.

Nakenråttor behöver varken sol, vitamin D eller spegel. Bild från Wikipedia. Foto: Roman Klementschitz

När däggdjuren kom ut ur hålorna kunde de fylla ut naturens nischer och de växte sig större och utvecklade förmågan att bilda vitamin D i pälsen. Snart fanns det en del däggdjur som var nästan lika stora som dinosaurer. Några klättrade upp i träden, utvecklades till primater och fick tillbaka en del av färgseendet i sin jakt på färggranna frukter och partners. När träden försvann blev de tvungna att börja springa på den öppna savannen och för att skydda sig mot solen blev huden svart. En del flyttade mot norr och deras hud ljusnade i det solfattiga Europa. Det blev viktigt att utnyttja det solljus som fanns. Förmodligen åt dessa människor mycket fisk som innehöll vitamin D. De folkslag som kallas skandinaver och kelter blev ljusa och solkänsliga så att de kunde fånga det ljus som fanns.

Necrolestes patagonensis överlevde meteoriten som dödade alla dinosaurer. Foto: Carnegie Museum of Natural History

Hos fiskätande inuiter förekommer i stort sett inga fall av den autoimmuna sjukdomen MS trots att de lever långt norrut där det är solfattigt. Hos andra folk i norr är förekomsten av MS hög eftersom man får i sig för lite vitamin D via kosten. I Norge är till exempel förekomsten av MS mycket lägre nära kusten där man äter mer fisk än i inlandet. 

Färgranna primater tog över träden. Bild på ett gäng babianer som cyklat Vätternrundan.

Solen är en drog
D-vitaminpiller är sol i tablettform. Men inte riktigt. När huden träffas av UVB-solljus under sommaren bildas - förutom vitamin D - minst 5-10 andra ämnen. Man vet inte riktigt vad de gör än, men förmodligen gör de gott. Dessutom bildas endorfiner i hudcellerna när de träffas av solljus och i hjärnan frigörs serotonin och dopamin. Alla dessa substanser i balans får oss att må bra. Det är nog därför vi gillar att bada i solljus. Evolutionen har sett till att vi dras ut av solstrålarna. När den första vårsolen visar sig sticker vi ut huvudena genom bilrutorna som skölpaddor ur skalet och vänder våra vita nyllen mot solen. Det är en uråldrig mekanism som funnits sedan det första livet kravlade upp på stranden. Nu vecklar vi ut oss på stranden under sommarsolen och i varje cell skvalpar samma sorts vatten som i havet.

Redo för handling 
Det känns som att jag har bottnat nu. Från novemberdjupet simmar jag mot ytan. Snön faller och allt blir vitare. Det blir lite lättare att andas. Snö är både skidunderlag och ljusterapi. Jag tog fram skidorna igår och satte upp vallastället. Jag ska fixa till dem i helgen. Jag tror jag är starkare än ifjol. Jag tror jag har utvecklats på den punkten.

Stabil vikt med negativa kalorier

Det är många som pratar om kalorier, men ingen har sett en kalori. Ytterst få vet vad det är. Det underlättas inte av att man ibland avser olika saker med en kalori och att man dessutom använder joule för att mäta samma sak. I vanliga fall föredrar jag SI-systemet (metersystemet), men just när det gäller mat känns kalorier bättre än joule.

En definition på kalorier.

När någon säger kalorier menar de oftast kilokalorier. En kalori är den mängd energi det krävs för att värma ett gram vatten från 14,5 till 15,5 grader Celsius under ett tryck av en atmosfär. Det betyder att 1000 kalorier = 1 kilokalori, är ungefär detsamma som att värma en liter vatten en grad. Det krävs 100 kalorier för att öka temperaturen i en liter vatten till kokpunkten. Hädanefter avser jag kilokalorier när jag skriver kalorier. En man som jag gör av med lika mycket energi under en dag som det skulle behövas för att få 30 liter kallvatten att koka. Hur kommer det sig då att inte blodet börjar koka när man ätit en rejäl måltid? Det beror på metabolismen som gradvis tar tillvara energin i maten.

Hur många kalorier
Nu när vi har en definition att utgå från kan vi gå vidare. Kalorier finns i proteiner, kolhydrater, fett och alkohol. Däremot finns det inga kalorier i vitaminer, antioxidanter, vatten eller kolesterol. Ingen vet exakt hur mycket kalorier det finns i olika ämnen, men det vanligaste är att man använder en över hundra år gammal gissning som säger att det finns 4 kalorier per gram i proteiner och kolhydrater och 9 kalorier per gram i fett.

Den kropp vi har är ett netto mellan hur många kalorier som vi stoppar i oss och hur många kalorier som vi gör av med. Jag stoppar i mig en miljon kalorier på ett år och ändå lyckas min hjärna hålla kontroll så att jag inte går upp eller ner för mycket. Men hjärnan är mer fokuserad på att vi inte ska gå ner. Att förlora energi är farligare än att lagra energi.

En medelålders person ökar i snitt sin vikt med ca 1 kg per vartannat år och det motsvarar ungefär 7 650/2 000 000, d v s mindre än en procent av alla kalorier lagras som fettvävnad. Ett gram fettvävnad (mest fett, men även lite vatten och proteiner) består av 7,65 kalorier.

Den som bantar lyckas ofta gå ner rejält den första tiden, men efter några år är de allra flesta tillbaka till sin jämviktsvikt. Det är inte lätt att lura hjärnan. Det är mycket lättare att lura sig själv. Det medvetna är så mycket mindre än det omedvetna.

Fyra tips för viktnedgång
Bortsett från träning och att äta mindre, finns det minst fyra andra sätt att förlora vikt på:

1. Brunt fett
Jag har skrivit om brunt fett tidigare. Djur som går i ide behöver värma upp sig och därför finns det en sorts celler som fungerar som värmekraftverk. De är fullproppade med läckande mitokondrier som skapar spillvärme och mitokondrierna ger dem en brun färgton. Människor har också sådana celler. Bebisar har mycket brunt fett, men även vuxna har det vet man nu. Ju mer vi fryser, desto mer bruna fettceller bildas det. Feta och andra välisolerade personer bildar inte lika mycket brunt fett. Om man fryser under hösten, kan man värma sig med dessa celler resten av vintern och man behöver inte så mycket kläder. Nackdelen är att det inte är särskilt mysigt att frysa. Att frysa är dessutom i sig en mycket kalorikrävande aktivitet. Man blir lite rastlös och skakig.

2. Spontan fysisk aktivitet - NEAT
Rastlösa personer är ofta smalare än lugna personer. Forskarna kallar det NEAT (Nonexercise activity thermogenesis). Det handlar om spontan fysisk aktivitet, som att vifta på kroppsdelar och hoppa upp och ner ur stolen; kort sagt - ha svårt för att sitta still. Det kan vara lite enerverande för omgivningen. Barn har hög NEAT och får ständigt höra att de ska sitta still. Personer som tränar mycket har ofta lägre NEAT resten av dagen, då de ligger slutkörda på en soffa eller rör sig i ultrarapid. Det kan alltså vara så att en person som tränar gör av med färre kalorier än den som sitter hemma och ser på TV men hela tiden är sysselsatt med någonting. 

Alla kan bli lite mer NEAT. Själv står jag alltid upp och jobbar. Däremot sitter jag inte och viftar på tårna. Inte än i alla fall.

3. Dietär termogenes
När vi äter ökar kroppstemperaturen. När kolhydrater och protein bryts ner av enzymer i matsmältningen till socker och aminosyror blir 0,6 % av kalorierna värme. När fettet bryts ner till fettsyror blir 0,1 % värme. Under metabolismen ökar förbrukningen av kalorier avsevärt. Det gäller särskilt aminosyrorna där kroppen dels måste avskilja kvävet, dels omvandla detta till urea. Det är energikrävande processer och kräver mellan 20-30 % av alla kalorier i protein. För kolhydrater är motsvarande siffra 5-10 % och för fett 0-5 %. En måltid som består av 100 kalorier protein, kolhydrater och fett vardera, består således netto av 75 kalorier protein, 95 kalorier kolhydrater och 97,5 kalorier fett. Ungefär 10 % av kalorierna som man äter försvinner.

4. Negativa kalorier
Det enklaste man kan göra är att byta ut måltidsdrycken mot kallt vatten. Vatten innehåller inga kalorier och studier visar att man äter i stort sett lika mycket oavsett vad man dricker till maten. Dessutom värms vattnet upp till kroppstemperatur och det kräver kalorier, ungefär 8 kalorier för ett glas vatten (det kostar en kilokalori att värma en liter en grad). Därmed kan man säga att vatten innehåller negativa kalorier och lägger man till de ickekalorier som man inte dricker i form av läsk, blir effekten ännu större. Räknar man med 3 glas vatten om dagen blir det 24 kalorier, vilket ger 8 760 kalorier på ett år och det motsvarar en genomsnittlig viktuppgång på ett kilo per år. Det är alltså lite mer är en genomsnittlig årsuppgång för en människa. Så ett glas iskallt vatten till frukost, lunch och middag kanske - åtminstone i teorin - är den enkla lösningen? Men man ska nog inte dricka mer än så.

Om mig
Jag tror att jag har mycket brunt fett för jag fryser nästan bara under höst och förvinter. Jag inbillar mig att jag har flera kilo brunt fett som kommer att brinna som en brasa tills det blir vår. Till maten dricker jag antingen vatten eller vin. Jag kanske ska lägga isbitar i vattnet. Jag vill ju inte gå upp fem kilo på tio år.

Jag är inte speciellt rastlös. Jag ligger ofta kvar där jag blir dumpad. Däremot står jag upp och jag skjuter inte upp småsaker till morgondagen. Fast jag brukar baxa stora problem framför mig, tills de blir så stora att de kommer rullande mot mig. Sen är det bara att springa. 

Nästa vecka väntas snö och då kan jag äntligen se om all styrketräning ger effekt i skidåkningen. Jag har tränat mer styrka än kondition på sistone. Idag sprang jag i alla fall en mil med min nya pannlampa. Jag sprang uppför ett berg. Jag har fokus på Swiss alpine nästa år. Nästa vecka öppnar anmälan.

Tonade muskler och botox

Häromdagen när jag satt framför teven och zappade såg jag en mage som knölats in under ett vibrerande bälte. Man skulle få intrycket att om man sätter på sig ett sådant bälte försvinner fettet utan ansträngning. Jag tänkte att ingenting är gratis och zappade vidare till QI. Jag googlade runt lite på min iPad under tiden. Jag var inte ensam om att vara skeptisk till magbälten. Dessutom verkar de göra ont. Det är förmodligen både billigare och bättre att göra vanliga coreövningar. Men om man vill få fram - tona - musklerna måste man både träna och dra ner på kalorierna.

Musklernas klangbotten
Muskler har en grundton, en tonus. Det är en muskelspänning som håller muskeln i ett delvis spänt tillstånd. Denna tonus finns alltid, utom när vi sover. Om inte musklerna var avstängda under sömn skulle det leda till att vi sprang omkring och levde ut drömmarna.

Muskelspänningen sköts av muskelspolar som sitter som spindlar parallellt längs muskelfibrerna och känner av hur spända muskeltrådarna är. Spolarna sträcks ut när muskeln sträcks och dras ihop när muskeln dras ihop. Spolarna vidarebefordrar sedan informationen till nervsystemet som på så vis kontinuerligt uppdateras om musklernas aktivitet så att hjärnan är i samklang med kroppen. Utan tonus skulle vi inte kunna stå upprätt, inte kunna gå eller springa.

Man måste träna hjärnan
Genom att göra en zillion situps (fast jag rekommenderar inte situps) om dagen, så tränar du ditt nervsystem att aktivera dina magmuskler, även när du inte tänker på det, säger fysiologen Steven Swoap. När du har tränat din hjärna tillräckligt bra, börjar den automatiskt spänna dessa muskler till en tvättbräda.

För att göra musklerna större, måste man träna med motstånd som tunga lyft. Men även stora, starka muskler kommer att se slappa och hängande ut om inte hjärnan skickar signalen att aktivera dem. Den typ av träning man får av magbälten aktiverar dock inte hjärnan, säger Swoap.

För det första blir musklerna inte särskilt mycket starkare av bältet. Bältet aktiverar bara musklernas yta. De går inte på djupet. Även om nu magbältet gick på djupet och fick alla muskler att kontrahera - det skulle nog kännas konstigt - så växer det inte fram magrutor. Om man vill ha tonade och snygga muskler, är det absolut viktigaste att bli av med fettet som ligger ovanpå musklerna. Om magmusklerna växer så växer också magen, om den är täckt av ett specklager. Trots starkare muskler, kan man alltså se tjockare ut.

Slutsatsen är alltså att man utöver styrketräning också måste dra ner på kalorierna och springa bort en del. Om man är enveten så leder slutligen ett kaloriunderskott till att magmusklerna trycker sig mot huden och bildar en sexpack.

Botox och leenden
Det finns apparater för hela kroppen. De visas ofta på TV-shop och ger sittare ett hopp om att få fortsätta att sitta och ändå få en vältränad kropp. Hoppet är det sista som överger människan och det gäller även hoppet om evig ungdom. Många betalar t ex ett högt pris för en slät hy.

Eftersom huden är fäst vid ansiktsmusklerna, veckar sig huden när musklerna rör sig - när man skrattar, kisar eller suger på en cigarett. Med åren blir det till djupa veck och man kan säga att rynkorna avspeglar vår karaktär. Människan har omkring 40 muskler (beroende på hur man räknar) i ansiktet och vi kan kommunicera medvetet och omedvetet tack vare dessa. Om man väljer att paralysera muskler i ansiktet med hjälp av botox (giftet Botulinum A toxin som produceras av bakterien Clostridium botulinum), då förlorar man också en del av sin kommunikationsförmåga.

En botoxinjektion medför selektiv denervering av musklerna. Normalt skickar nervsystemet en signal till muskeln för att den ska kontrahera. Mötet mellan muskelcell och nerv sker i en synaps där signalsubstansen acetylkolin frisätts från nervändan. Botox blockerar receptorerna i muskelcellen för denna signalsubstans och därmed kan den inte motta signalen och kontrahera. Muskeln förlamas. Efter ett halvår har muskelcellerna utvecklat nya receptorer för acetylkolin och då fungerar signalen igen, vilket betyder att man måste göra en ny botoxinjektion två gånger om året. 

Ett äkta Duchenne-leende, som aktiverar musklerna kring ögat, är snabbaste vägen till en annans hjärta och hjärtat får aldrig några rynkor. Det blir dock svårt att le om musklerna i ansiktet är förlamade. Botox gör att huden slätas ut och man blir rynkfri och risken är att man blir lite mer intetsägande. Man blir som en hubot och med åren alltmer stram och ansiktet blir allt sämre på att berätta vem man är och vad man vill. Då tycker jag det har gått för långt. Botox är dyrt, men priset man betalar när man förlorar förmågan att kommunicera är ännu högre. Kroppsspråket säger mer än tusen ord.

Grönsakerna hjälpte oss ut i världen

Motivationen är inte på topp när det faller regn i stället för snö. Jag vill åka skidor, men det blir mest styrketräning för att träna upp skidmusklerna. Jag har gått upp några kilo också. Till viss del är det muskelmassa och till viss del energidepåer till vinterns skidåkning. Jag brukar träna lite mindre under höstmånaderna och eftersom jag i stort sett äter lika mycket, så bygger jag upp en energidepå. Energidepå är en eufemism för fett. När snön kommer brukar jag förbruka den ganska fort. Förhoppningsvis gör jag det i vinter också.

Jag har någonstans mellan 10-14 procent fett i kroppen. Fast det är inte särskilt jämnt utsmetat. Den högsta fettprocenten har hjärnan. Hjärnan består till minst 60 % av fett och den fetthalten går inte att påverka. Det är rätt märkligt, när man tänker efter. Tankar borde emanera ur något mer sofistikerat än fett kan man tycka, som kisel eller någon annan gnistrande mineral. Om en kiselbaserad livsform från en annan galax någon gång landar här, kommer de förmodligen att häpna över att ha funnit en planet med tänkade fett.

Hjärnorna måste ha fett
Våra hjärnor måste ha fett för att utvecklas. I det område i Afrika där människan utvecklades fanns det gott om fisk och skaldjur. Det var viktigt, eftersom människan behöver stora mängder omega-3 DHA, en fettsyra som finns i skaldjur och fisk, för att utveckla sin komplexa hjärna.

Människan är allätare, inte enbart fisk- eller köttätare. Vi äter allt möjligt. Kött har varit en viktig del av kosten i minst 1,5 miljoner år, men det är inte alltid det finns tillgång till kött eller fisk. Nu har forskare kanske hittat ett svar på varför vi kunde lämna Afrika och sprida oss. Vi blev lite bredare i våra matvanor, helt enkelt. Vi kunde utvinna hjärnfett ur växter på ett sätt som vi inte kunde tidigare.

En del av mänskligheten lämnade Afrika någon gång för ca 60-90 000 år sedan. Expansionen var oerhört snabb, knappast någon annan art har spridit sig så snabbt över jordklotet. När indianerna nådde ner till Eldslandet var hela jordklotet fullt av människor och alla måste överleva i alla möjliga sorters miljöer som inte alltid var lika generösa som den ursprungliga miljön i södra Afrika.

En lyckosam mutation
Genom att analysera genetiska mönster i olika populationer runt om i världen, kunde tre forskargrupper från USA visa att en genetisk variant uppstod i ett genkluster på kromosom 11, känd som FADS, för mer än 85.000 år sedan. Denna mutation gjorde det möjligt för människan att konvertera växtbaserade fettsyror (ALA) till hjärnans fettsyror (EPA och DHA), vilket var nödvändigt för ökad hjärnstorlek, komplexitet och funktion. 

Studien visar att denna mutation utvecklades under intensivt selektionstryck och därmed spred sig genen snabbt över hela befolkningen. En bra mutation sprider sig oerhört fort. Ett vulkanutbrott på Sumatra som nästan utplånade hela mänskligheten kan ha snabbat på spridningen. Endast 5-10 000 människor överlevde denna katastrof. Nu är vi en miljon gånger fler och det går inte lika fort för en lyckosam gen att sprida sig.

Till skillnad från jakt och fiske kunde växter ge människorna en säker tillgång på fettsyror. Denna förändring innebär att människan inte behövde förlita sig på bara en näringskälla för hjärnans tillväxt och utveckling.

Människans olikheter
När människan spred sig över jordklotet anpassade hon sig till de olika livsbetingelserna. Folket runt Medelhavet som skapat vår civilisation äter både fisk och grönsaker och har tillgång till färska råvaror. Eskimåerna äter i stort sett bara fisk och säl. De har inget val. Det finns lika många dieter - livsstilar - som det finns olika kulturer. Alla är i stort sett lika bra. Det viktiga är kanske inte vad man äter, utan att man inte äter skräpmat och att man inte sitter still.

Chiafrön

Tarahumaraindianerna (löparna från boken Born to run) äter chiafrön. Det fröet innehåller en tredjedel av allt (21,2 g protein, 37.5 g kolhydrater (varav kostfiber 33.7 g), 31.4 g fett, varav 20.4 g omega 3). Det verkar nyttigt. Större delen av kolhydraterna är fibrer som åker rakt genom systemet utan att ge någon energi och fettet är fleromättat. Det låter nästan för bra. De smakar kanske illa? Jag har inte hittat de där fröna än. Å andra sidan har jag inte sökt. Den som söker ska finna.

Erik Haag och Lotta Lundgren som 1600-tals adel.

Sverige var en osannolik stormakt på 1600-talet. Under hundra år dominerade det glest befolkade Sverige norra Europa militärt och politiskt på en kost som i stort sett byggde på bröd och gröt. Dessutom plågades landet av pest, missväxt och den s k lilla istiden. Om du inte såg historieätarnas program från den tiden så rekommenderar jag det, se SVTPlay. Roliga och duktiga Erik Haag och Lotta Lundgren och dessutom deltar många kunniga experter. Nästa avsnitt sänds på torsdag. Då avhandlas maten på det förskräckliga 1970-talet. Men jag saknar två tidsepoker: stenåldern och vikingatiden. Jag tror Erik Haag skulle må mycket bättre under ett besök 6000 år f Kr än han bitvis gjorde under sitt besök 1650.

Sponsrad video - hoppa av ekorrhjulet

Jag fick ett mail om en mycket märklig tävling från Sydafrikaresor. Den gör jag gärna reklam för. Själv kan jag inte delta och vi är nog många som sitter fast i ekorrhjulet. Eller ... jag kanske kan det ... ge jobbet sparken och sticka iväg. Åtminstone i tre månader ... Se videon nedan om tävlingen!


För att delta i tävlingen krävs att man signerar en avskedsansökan till samhället och att man är beredd att göra en specifik uppoffring; det kan handla om att slänga sin TV, stänga av internet eller säga upp sig från sitt jobb. I juryn sitter bl a äventyrarna Anneli Wester och Ola Skinnarmo. Den bästa motiveringen vinner en resa för två till Sydafrika. Vinnarna utbildas i viltvård och får under tre månader delta i det dagliga arbetet på en nationalpark som ligger långt bort från civilisationen.

Det finns inget internet, ingen TV ... Men springa kan man göra och det finns knappast någon mer ursprunglig löpning än att springa barfota på savannen. Vinnarna måste blogga också. Så lite internet finns det allt.

Att våga
Tre månader är tillräckligt lång tid för att bryta vanor. Det är också tillräckligt lång tid för att fundera över livet och tillvaron. Kanske se sig själv och det man gör ur ett annat perspektiv. Men när har man tre månader över mitt i livet? Fast det kanske är just mitt i livet som man borde riskera att snubbla och ta klivet ut ur ekorrhjulet? Det kanske är bättre att ta steget själv än att tvingas ut? Det finns inga ekorrhjul som snurrar för evigt.

"Att våga är att tappa fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv", sa den danske filosofen Sören Kierkegaard. Jag tror att man ska våga tappa fotfästet ibland, så länge man inte tappar taget. Om man inte återfår fotfästet efteråt, fanns det förmodligen ingen balans till att börja med.

Om jag varit lite yngre och inte haft vare sig jobb eller familj, då hade jag inte tvekat en sekund. När jag var ännu yngre än så, var nog ett jobb på en nationalpark i Afrika som en dröm. Jag drömde definitivt inte om att stå på ett kontor tillsammans med en dator. Innerst inne drömmer jag nog fortfarande om ett spännande, äventyrligt jobb. Det finns så mycket att upptäcka om djur, natur, mig själv och vårt ursprung i Sydafrika. Jag skulle lära mig oändligt mycket mer under tre månader där, jämfört med att fortsätta tre månader här. Utan dator och TV har man tid att se, göra, läsa, lyssna och lära. Och kanske upptäcka saker. Fast det är barn bäst på.

Livet är en upptäcktsfärd
Nyligen läste jag en artikel om ett barn som gjorde en av de allra största upptäckterna inom paleontologin. Det skedde just i Sydafrika. På en plats där alla redan letat. Fyndet låg rakt framför näsan. Men det krävdes en nioåring för att se det.

Skalle av Australopithecus sediba. Foto: Brett Eloff. Courtesy Profberger and Wits University. Via Wikimedia.

Malapa i Sydafrika är en av de största fyndplatserna för mänskliga fossil. Det är också en av jordens mest genomletade platser. Horder av paleontologer har dragit förbi alltsedan 1930-talet och sökt av varje kvadratmeter. Hösten 2008 tog den kände paleontologen Lee Berger, som letat fossil i området under 20 år, med sig sin 9-åriga son Matthew till Malapa. Plötsligt ropade Matthew att han hittat ett fossil. Det visade sig att pojken hittat ett märkligt käkben. Stenen med fossilet låg fullt synligt. De närmsta dagarna hittade de massor av fossil i närheten.

Många paleontologer letar ett helt liv efter fossil från förmänniskor utan att hitta något alls. De springer i ett ekorrhjul och försöker fästa blicken vid ekrarna som snurrar framför ögonen. Det gör inte barn. De vänder och vrider på ovända stenar och de hoppar in och ut ur ekorrhjul. Matthews fossil visade sig tillhöra en ny, hittills okänd förmänniska, som döptes till Australopithecus sediba. Det är kanske ett av de viktigaste fynden någonsin. Arten är mer människolik än andra arter av Australopithecus och skulle kunna vara förfader till släktet Homo, d v s till dig och mig.

Ska man träna om man är sjuk?

Nu närmar vi oss tiden när förkylning, influensa och vinterkräksjuka härjar. Allra vanligast är förkylningar som orsakas av rhinovirus. De smittar oss året om, men som så många andra smittsamma sjukdomar är den vanligast under vinterhalvåret. Den mest sannolika anledningen till att infektioner sprids mer på vintern är att man vistas mer inomhus och träffar fler människor på nära håll, som jag skrev om tidigare.

Ett rhinovirus.

Om man har oturen att bli sjuk, ska man träna då? Svaret på frågan beror på hur sjuk man är. Känner man sig trött och hängig, är det hjärnans sätt att tala om för dig att du bör ta det lugnt. För kroppen kostar det energi att bekämpa infektionen. Tiden läker alla sår. Men vi människor är gjorda för aktivitet och att vila för mycket är inte heller bra.

Gör en halskoll
Den vanligaste rådet är att göra en halskoll. Om man bara känner av symptom ovanför halsen, som rinnande näsa, hosta och lite halsont, är det oftast ofarligt att träna. Men har man symptom under halsen, såsom djup hosta (ur bröstet), värk i kroppen, andfåddhet, diarré, kräkningar, yrsel och feber, då ska man absolut inte träna. Det kan vara svåra gränsdragningar, det viktigaste är som alltid att lyssna till kroppens signaler. Hur det känns är viktigt. Känslan är hjärnans kommunikation med oss och utifrån hur det känns kan man kalibrera sin träning.

Ett bra råd är att börja träna med 50 procents ansträngning och 50 procents varaktighet om halskollen ger klartecken. Det är viktigt för immunsystemet, eftersom några timmars träning i veckan förstärker det. Man kan utnyttja tiden genom att se det som en tid för återhämtning. Man kan öva teknik och annat som inte är lika stressande och ansträngande. Det finns massor av balansövningar och annat man kan sysselsätta sig med, sådant som man hoppar över när man tränar hårt. Om det känns bra kan man utöka procentsatserna.

Förkylningar och prestation
Det är ganska ont om bra studier på förkylningar och träning. I en studie gick man dock rakt på sak och sprutade in rhinovirus i näsan på 50 modiga försökspersoner (förmodligen studenter i behov av pengar) som alla blev sjuka. Hälften av dessa tränade sedan 40 min om dagen med en intensitet på 70% av maxpulsen. Den andra gruppen tog det lugnt och gick promenader.

Gruppen som motionerade kände sig friskare än gruppen som vilade. Det kanske berodde på att träning ökar flödet av vätska och slem (mucus). Det rensar luftvägarna. Däremot var det ingen skillnad mellan gruppernas symptom och hur lång tid det tog att bli frisk. Träning tycks således inte fördröja tillfrisknandet. Däremot gör träning att vi känner oss piggare, vilket är nog så viktigt.

I en annan studie gjorde man ett kontrollerat experiment med 45 personer. De utsattes för rhinovirus och efter tre dagar utvecklade de alla symptom på förkylning. De jämfördes sedan dels med en kontrollgrupp, dels med de tester som de själva utförde innan förkylningen. Det visade sig att de som smittats presterade precis lika bra som de friska och som när de själva var friska. De hade samma lungkapacitet och forskarna fann inga fysiologiska skillnader mellan grupperna. Resultaten av båda dessa studier har än så länge inte falsifierats av några andra studier.

Brasklapp
I ett pressmeddelande i veckan bekräftar Keith Veselik, MD och chef för från Loyola University Health System, att motion är nyckeln till god hälsa och att det är fritt fram att träna om man bara känner symptom från halsen och upp. Den stress man utsätter kroppen för vid träning kan vara farlig för personer med hjärtfel och andra medicinska åkommor. Är man osäker ska man kontakta sin läkare.

Det allra viktigaste är dock att man håller sig hemma, oavsett om man ska träna eller inte träna. Virus finns för att vi och andra livsformer sprider dem vidare. Har man väl blivit smittad av ett virus finns det ingenting som kan skynda på tillfrisknandet. Men man kan i alla fall tvätta händerna med tvål lika länge som det tar att sjunga blinka lilla stjärna och hålla sig hemma. Därmed kanske just dina virus misslyckas med att fortplanta sig.

Sponsrat inlägg - One Tonne Life

Får två år sedan skrev jag om ATP och energi. Allt vi gör, drivs av ATP. ATP är kroppens gemensamma energivaluta. ATP eldar våra tankar och våra muskler. Det är vår drivkraft. Det går inte att göra någonting utan energi.

Allting är energi, även materia. Materia är frusen energi. Allt som händer i universum drivs av den energi som skapades för 13,7 miljarder år sedan. Det ATP som rusar runt i våra kroppar, har fått sin laddning från denna smäll. Det talas om en energikris, men egentligen finns det energi i överflöd. Som man kan läsa ut ur Einstens formel e = mc², finns det tillräckligt med energi i ett gram vatten - ett kryddmått - för att hålla en lampa lysande i 35 000 år. För att hålla en lampa lysande från Big bang till nu skulle det räcka med två fyllda badkar. En sjö skulle räcka i en evighet. Det finns hur mycket energi som helst, men inte hur mycket kunskap som helst.

Egentligen är allt som kallas kris snarare brist på kunskap. Om dagens förbrukning av olja fortsätter kommer det att bli brist på olja, men det är egentligen inte olja som vi efterfrågar, utan resurser för drivmedel och uppvärmning. Olja är bara en form av resurs och i takt med att källorna sinar stiger priset och nya resurser tas i anspråk för drivmedel och uppvärmning. Olja är solenergi som lagrades i växter för miljontals år sedan, men i framtiden kommer energi från flödande källor som alla drivs av solen (och kanske fusion), som vind, biobränsle, vågor, solceller, bakterier och vattenkraft. Om man täckte 0,2 % eller 18 000 km² av Saharas yta med speglar som värmde vatten till ångturbiner, skulle man kunna försörja hela Europa med el. Som jämförelse upptas 30 000 km² av Europas yta av vägar.

Det är samma sak med de ökade koldioxidutsläppen. Det handlar om kunskap. Mycket tyder på att användningen av fossila bränslen ökar växthuseffekten och enligt en majoritet av experterna kommer det att leda till problem. Jag tror att utsläppen kommer att plana ut innan dess. Dels blir oljan allt dyrare och utsläppen av koldioxid borde minska, dels och framför allt så är människan otrolig på att hitta nya lösningar på problem. Nu börjar det dessutom bli lönsamt när efterfrågan på klimatsmarta lösningar ökar.

Vattenfall har tillsammans med Volvo och A-hus, skapat ett projekt: One Tonne Life. Syftet är visa vad ett klimatsmart liv innebär i praktiken. Den teknik som används i projektet finns tillgänglig nu eller inom en nära framtid. De olika sponsorerna bidrar med energisnåla trähus, elbilar och avancerade energilösningar. Se mer i videon nedan:

Att springa i mörker

Det är mörkt när man kommer hem nu, sådär mörkt som det bara kan vara i november. Det finns ännu ingen snö som reflekterar ljuset från månen och gatlamporna. Tidigare sprang jag med en liten, billig pannlampa från Clas Ohlsson. Det lilla ljus den spred sögs upp av mörkret. När jag tittade rakt ner på fötterna kunde jag ana något som rörde sig som en hackande film under mig. När jag tittade rakt fram såg jag bara en svart, mörk vägg, som jag sprang rakt in i.

Människan är gjord för att dra sig undan och sova när mörkret faller. Natten är rovdjurens tid. Jag är inte det minsta mörkrädd, men jag känner ett visst obehag för det är jobbigt att inte riktigt se var jag sätter mina fötter. Särskilt när jag springer i fivefingers som inte skyddar någonting ifall jag springer på en vass sten eller kliver i en grop.

Kinalampan
Men nu har jag inte längre sådana problem. Jag köpte en ny pannlampa direkt från Kina. Billig och bra. Den finns att köpa här. Priset är endast 315 kr för en pannlampa som brukar kosta ca 1000 kr (fast har man otur - som jag - får man betala tull på 100 kr och det behövs en konverterare till laddaren). Jag sprang med den häromdagen och det var en helt ny upplevelse. Jag kan verkligen rekommendera den. Enda nackdelen var att den kändes lite tung, men jag antar att pannlampor oftast känns en aning tunga. 

Lampa, batterier, laddare och huvudsele ingår. Led life 50 000 timmar och uppladdat batteri räcker 180 minuter på full styrka.

En annan nackdel var leveranstiden. Min beställning gick ganska fort, men en kollega fick vänta i över en månad.

Pannlampan finns även i ett EU-lager här (den var tillfälligt slut där, därför beställde jag från Kina), vilket gör att man slipper tull och det blir en snabbare leverans.

Proprioception och mörker
För drygt tio år sedan ansågs överpronation vara den allvarligaste orsaken till löparskador. Genom att använda skor som begränsade och kontrollerade pronationen trodde man att skadorna skulle upphöra. Det gjorde de inte. Kopplingen mellan pronation och skador är numer mycket omtvistad. Tvärtom är pronation fotens inbyggda stötdämpning, en liten vridning som minskar belastningen på foten.

Foten och benet - fast egentligen är det ju hjärnan - är mycket intelligentare än en sko. Foten och benet ser till att landa så att den minimerar risken för skada. Det är hjärnan som ser till att den kraft som fortplantar sig upp mot benet är konstant oavsett underlag. Om man springer på gräs med mjuka skor ser hjärnan till att benen är hårt spända vid landning, medan löpning på asfalt eller barfota resulterar i att musklerna är mer avspända. Hjärnan finjusterar musklerna för att minska på belastningar från kraften som fortplantar sig uppför benet när foten slår i marken. Denna justering görs vid varje fotnedsättning och det sker helt omedvetet. Det kallas proprioception. Hjärnan får information från foten och från synen och gör en kalkyl så att musklerna har rätt spänning när foten landar nästa gång.

Proprioception gör att man kan uppfatta fotens läge och position.

I en studie såg man att löpare minskade muskelns spänning med 29 % mellan det sista steget på ett mjukt underlag och det första steget på ett hårt underlag. Därmed förändras inte löparens massmittpunkt utan övergången blir mjuk och smidig.

Detta betyder att hjärnan var beredd på det kommande steget med både visuell feedback från ögonen för att bedöma när foten träffar den nya hårda ytan och sedan tidigare lagrad information i hjärnan om hur hård denna yta är. Om hjärnan inte har tillräcklig information om kommande förändringar kommer benen inte att vara rätt inställda, vilket kan sätta biomekaniken ur spel.

Vi har alla varit med om att prognos och verkligheten inte har stämt överens. Tänk när man går i en trappa och tror att man är nere men det återstår ett trappsteg. Det blir en ganska rejäl stöt, eftersom hjärnan inte har förberett benet på detta steg ut i det okända.

Lurad av en rulltrappa
Ett annat fall är när man går på en stillastående trasig rulltrappa. Hjärnan har lagrat information om rulltrappor sedan flera år och benen är inställda på att kliva på något som rullar, fastän du medvetet vet att rulltrappan är trasig. Eftersom det tar tid mellan sinnen och hjärna måste hjärnan hela tiden förutsäga vad som ska hända. Hjärnan är ett organ som gissar och blir allt bättre på det. Hjärnan har tentakler som ligger och känner av vad som borde hända i framtiden. För det mesta fungerar det bra, men ibland blir det fel och rulltrappsillusionen är ett exempel på det. Vår hjärna har lärt sig att rulltrappor rullar och att den måste justera balansen i förhållande till rulltrappans rörelse så att vi inte snubblar. Det märks på små barn de första gångerna de stapplar ut på en rulltrappa, men vi gör det helt omedvetet. Kunskapen om hur man bordar en rulltrappa är långtidslagrad och vi gör en smidig övergång från fast mark till rörlig trappa. Men om trappan inte rör sig då kan vi ändå inte undvika att göra dessa justeringar. Vi kliver på med för hög fart och tappar balansen en aning. Men andra gången vi går uppför den trasiga rulltrappan har hjärnan lärt sig att just den här trappan är trasig och man kliver på som om det vore ett vanligt trappsteg.

Terränglöpning och proprioception
Som läsare av den bloggen vet springer jag ofta barfota och för det mesta i omväxlande terräng. Jag springer avslappnat, trots att terrängen är utmanade. I början av min ”löparkarriär” hände det att jag slog i rötter och klev på stenar, men nu svävar jag fram (inbillar jag mig i a f). Ögonen skannar av stigen framför mig utan att jag är medveten om det och jag undviker allt som kan göra ont, ungefär som ögat blinkar innan en fluga flyger in i ögat. Det sker helt omedvetet. Mitt nervsystem ställer in ben och fötter så att jag landar mjukt. Jag vet var jag är i rummet, utan att vara medveten om det. Det är bara när något oförutsett inträffar som medvetandet vaknar till liv och aktivt registrerar vad som händer och jag reagerar aktivt. Det är dessa korta stunder av medvetande som lagras i minnet. Det är allt jag minns från mina löpturer. 

Jag har en sträcka som jag springer ganska ofta och alla dessa mil som jag sprungit längs den har smält samman till en händelse i min hjärna, förutom några stunder och ögonblick, som när jag nästan sprang på en orm eller när jag mötte en student från Österrike i skogen som sprungit vilse. När jag springer på nya platser är jag mer medveten, vilket ger fler stunder och ögonblick som lagras i minnet. I slutändan är livet en massa stunder och ögonblick. Livet känns längre, ju fler de är. Det är hemligheten till ett långt liv.

Bra eller dåligt att springa i mörker?
När jag sprungit länge och det har hunnit bli mörkt, då försämras min proprioception. Mitt nervsystem får inte lika mycket information om kroppens läge i rummet och jag tvingas sakta ner och springa mer medvetet. Det är jobbigare och förmodligen är risken att skadas större. Det är inte bra, men det kanske finns en del fördelar?

Att springa i mörker är som att springa med en synskada. Min hjärna får inte lika mycket visuell information. Synen är viktig för kroppens balans (pröva att blunda och stå på ett ben). Men det finns ytterligare två system: det vestibulära via öronen och kroppens proprioception. Genom att springa i mörker tränas dessa system. De blir bättre. Därmed blir musklerna starkare och effektivare på att klara av svår terräng.

Synskadade personer kompenserar med bättre proprioception via andra sinnen. Det mest extrema fallet som jag sett var  killen som ”såg” med hjälp av eko. Han skickade ut små ljudstötar och läste av omgivningen på det viset. Hjärnan är fantastisk.



Jag vet inte om det är bra eller dåligt att springa i mörker. Man kanske kan säga att det är bra så länge det går bra. Hjärnan gillar utmaningar. När man ramlar är det dåligt. Särskilt om man slår sig. Bra slutsats, va ;)

Sponsrad video: Hur vi uppfann världen

Minnet är som ett spindelnät. Ju större nät, desto mer fastnar och ju mer som fastnar desto större nät. Hjärnan blir bättre ju mer man använder den. Om nätet är tillräckligt stort kan associationstrådar sträcka sig långt bort och hitta en passade bit, en anekdot eller en kvickhet. Det är källan till humor. Men det är också källan till nya upptäckter och uppfinningar. I grunden handlar det om att se något som något annat; att förskjuta begrepp och tänka i metaforer.

Newton och Einstein
Enligt Isaac Newtons egna uppgifter upptäckte han gravitationen då han hörde ett äpple falla. Dunsen av det fallande äpplet startade en tankeprocess. Varför faller äpplet rakt mot jorden, medan månen "faller" i vad som verkar vara en evig cirkelbana runt jorden? Äpplet och månen lyder väl under samma tyngdlag? Hur ska den tyngdlagen vara beskaffad för att kunna beskriva två så olika rörelser? Därefter gjorde han en syntes av Galileis och Keplers upptäckter och skrev Principia om universums eviga rörelselagar. Newton kunde se ett äpple som om det vore en planet. Han tänkte i metaforer: han såg något som något annat.

Albert Einstein tänkte också i metaforer. Einstein var bekant med den nya teorin om att ljuset var en våg som rörde sig med hastigheten c. Men om man skulle surfa på denna ljusvåg och själv röra sig med hastigheten c, då skulle man uppfatta ljusvågen som stillastående, något som inte var tillåtet enligt Maxwells eleganta ekvationer. Det var en paradox. Einsteins speciella relativitetsteori föddes ur denna enkla tanke. Enligt Einsteins teori kan man inte färdas med hastigheten c och om man gör tankeexperimentet att det ändå vore möjligt att komma mycket nära ljusets hastighet, skulle man bara se en ljusvåg som for förbi med hastigheten c. Ljusets hastighet är alltid densamma.

Fåglar, flygande mattor och flygmaskiner
Det skulle inte finnas några flygplan om det inte fanns insekter och fåglar. Människans dröm att flyga föddes när vi tittade upp mot himlen och såg att det var möjligt att flyga. Leonardo da Vincis flygmaskiner var inspirerade av fåglar. Alla saker vi har var en gång drömmar och idéer och de måste komma någonstans ifrån. Det är svårt att tänka utanför de begrepp som finns. Jag vet inte om det är möjligt? Det kanske någon filosof kan svara på.

Leonardos spegelvända anteckningar visar försök att konstruera en flygande maskin baserad på fåglars flykt.

Det kan tyckas självklart att uppfinna hjulet, men det fanns kulturer som aldrig uppfann något hjul. Vi européer uppfann inte heller något hjul utan tycks ha fått det från sumerer eller egypter. Det var bara några tusen år sedan. Hjulet uppfanns förmodligen inte direkt ur ingenstans, utan gradvis. Någon såg kanske något som rullade, kanske en stock. Sedan tänkte någon kreativ person att man kunde förflytta tunga saker genom att rulla dem på stockar. Kanske någon tappade något som rullade iväg och fick en snilleblixt; det ligger ganska ofta en olycka eller ett misstag i botten på en ny upptäckt. Sedan utvecklade någon hjulet genom att tänka på stockens egenskap att rulla. Det räcker med några cm stock för den uppgiften, o s v.

Ny serie på Discovery
Torsdagen den 8 november kl 21.00 börjar en ny serie på Discovery som heter How we invented the world. Det är ett historiskt drama om hur mobilen, bilen, flygplanet och skyskrapan förändrade världen. Det är en ny sorts TV-dokumentär som kallas Discopedia och det utlovas spännande berättelser med hjälp av den senaste filmtekniken. Kända svenskar som Anja Pärsson, Henning Mankell och Christer Fuglesang vägleder tittarna. Det är en berättelse som mänsklig kreativitet, märkliga kopplingar och sammanträffanden och enastående experiment. Se klippet nedan!



Vår värld bygger på en stor mängd tillfälligheter. Precis som vi själva. Det är en massa tillfälligheter som gör att jag just nu sitter här och skriver ett blogginlägg. 

2 feta fiskar är mer än omega 3

På ICAs hälsokosthylla dignar det av omega 3. De dyraste pillren har pressats ur en liten lysräka som kallas krill. En krillburk kan kosta ca 300 kr och väga några hundra gram. En vuxen blåval äter 40 miljoner krill varje dag. Det blir 14,6 miljarder krill på ett år - dubbelt så många som det finns människor på jorden. En blåval sväljer krill motsvarande Sveriges befolkning på några timmar. De har dyra vanor. Jag vågar inte ens räkna på vad det skulle kosta i en butik.

Krill. Blåvalens favoritlunch. Märkligt att den största äter den minsta.

Anledningen till att det finns så många olika burkar omega 3 är att man på 1970-talet fann att inuiter på Grönland knappt hade några problem med hjärt- och kärlsjukdomar trots att de åt mycket fett. Forskarna antog att det berodde på att de åt mycket fet fisk med högt innehåll av omega 3. De drog slutsatsen att omega 3 är bra för hjärtat. Sedan upptäckte andra forskare att omega 3 också var bra för hjärnan. Hjärnan är ju en klump tänkande fett och ju mer omega 3, desto bättre.

Blåvalen har förresten det största hjärtat av alla - 750 kg. De har den största hjärnan också och den största penisen. Fast i förhållande till storleken är hjärnan ytterst liten, endast 0,00017 % av den totala vikten. En krill har en större hjärna än så. Däremot är ett tre meter långt fortplantningsorgan ganska imponerande. Det tycks de har missat i reklamen för omega 3.

Hälsans minsta gemensamma nämnare
Men det är inte bara inuiterna som knappt har några hjärt- och kärlsjukdomar. Det gäller i stort sett alla människor som lever på ursprunglig och traditionell föda. Det gäller såväl greker på Kreta som japaner på ön Okinawa samt trobriander på Nya Guinea. I en del ursprungliga samhällen åt man mycket fett och proteiner, medan andra åt mycket kolhydrater. Det var först när inuiter, greker och japaner anammade en västerländsk livsstil som deras hälsa försämrades.

Slutsatsen borde vara att vi bör äta mat som mer liknar den mat vi åt som jägare och samlare (eller som på Kreta och Okinawa för femtio år sedan), men istället kokades allt ner till en undergörande olja - omega 3. Genom att äta ett piller skulle man få ett hjärta som en inuit. Men borde man inte snarare undvika västerländsk skräpmat och hålla sig i rörelse för att få ett hjärta som en inuit? Det är ju trots allt det som de ursprungliga och hälsosamma kulturerna har gemensamt. Det är hälsomysteriets minsta gemensamma nämnare.

Fet fisk innehåller bl a omega 3 och vitamin d.

Människan är allätare och vi är gjorda för att äta en varierad kost. Inte krill- och krumelurpiller. Jag tror inte att vi kommer att finna ämnet x i mat som gör oss friska (eller sjuka och feta också för den delen). Det är mer komplext än så. Ämnet x kanske påverkar ämnet y som påverkar ämnet z som i sin tur påverkar ämnet x, osv. Bara i en kopp kaffe finns tusentals olika ämnen och 7 000 000 000 000 000 000 000 000 molekyler.

Ny stor studie som jämför fisk och omega 3
I veckan publicerades en ny studie som ytterligare förstärker misstanken om en tankevurpa på grönlandsisen. Forskarna fann att två portioner fet fisk i veckan, som lax, makrill och sardiner, minskar risken för sjukdomar i hjärnans blodkärl, sk cerebrovaskulär sjukdom, vilket innefattar bl a stroke och TIA-attacker. Forskarna fann dock inte ett motsvarande samband för tillskott av omega 3.

Studien omfattade hela 794 000 personer. Ett internationellt team av forskare analyserade resultaten av 38 studier för att klargöra sambandet mellan konsumtion av fisk och cerebrovaskulär sjukdom. Totalt 34 817 fall av cerebrovaskulär sjukdom inträffade under tidsperioden.

Efter justering för flera riskfaktorer, visade det sig att deltagarna som åt 2-4 portioner fisk i veckan hade 6 % lägre risk jämfört med de som åt en eller färre portioner fisk i veckan, medan deltagarna som åt fem eller fler portioner per vecka hade en 12 % lägre risk för sjukdom. En ökning med två portioner per vecka gav en 4 % minskad risk. Däremot var nivåerna av omega 3-fetter i blodet och kosttillskott inte signifikant kopplat till en lägre risk.

Föda är komplext. Skillnaden mellan ett piller och mat kan bero på komplexa samband mellan ett stort antal näringsämnen, såsom vitaminer (inte minst vitamin D i fet fisk) och essentiella aminosyror. Därmed borde näringsmässiga riktlinjer baseras på mat, inte på piller.

Pillerlunch.

I en kommentar till studien sägs att att det är rimligt att råda patienter att äta en eller två portioner fisk per vecka för att minska risken för cerebrovaskulär sjukdom. Något liknande råd kan man inte ge för omega 3. Däremot kan kanske tillskott av omega 3 vara bra i andra sammanhang, särskilt för de som inte äter fisk och/eller de som har någon form av hjärnskada. Hjärncellernas membran behöver omega 3. Men hur som helst är det bättre att äta the real thing - fisk.

Bäst före eller efter
Jag har alltid några konserver med makrill i kylskåpet. Det brukar även bli fet fisk (oftast lax) till lunch och en gång till middag varje vecka. Så jag äter fet fisk 4-5 gånger i veckan. Jag har en burk omega 3 i köksskåpet också, men den har varit dryg. Jag tar bara ett piller när jag inte ätit fisk på flera dagar. Burken går ut sommaren 2013.

Själv gick jag ut för flera år sedan men jag kämpar envist vidare. Egentligen har mitt bäst efter datum sprungit ut för länge sedan. Eller, var det bäst före datum ... Nåväl, idag sprang jag backintervaller. Jag började med att köra lite 100up som uppvärmning. Den variant som Walter George kallar the Minor. Det blev några fler än senast.

Bättre löpteknik med 100up

Förra veckan kastade jag ett öga på Skavlan där bl a Chris McDougall var med. Han var som vanligt entusiastisk och nu lovade han att göra Ola Rapace - som nyss berättat om nya Bondfilmen - till en bättre löpare på fem sekunder. Sen ställde han sig upp och lyfte på knäna. Jag tror ingen fattade vad han gjorde. Det gjorde inte jag heller och jag glömde bort det när programmet var slut. Sedan läste jag någonstans om att övningen som Chris utförde kallades The Hundred up. Jag googlade lite och fann en artikel i New York Times skriven av Chris för ett år sedan.

Artikeln hette The Once and Future Way to Run. Chris är ingen vetenskapsman utan journalist och jag kunde inte hitta något vetenskapligt stöd för hans påståenden i artikeln, däremot berättade han flera spännande anekdoter. Det är ett intressant påstående - en hypotes. I väntan på vetenskapliga studier tänkte jag testa den själv.

Hundra knälyft gav världsrekord
Övningens upphovsman hette Walter George. Han uppfann The hundred Up år 1874 då han som 16-årig lärling endast kunde träna inomhus under sin lunchtimme. Redan efter två år var han Englands snabbaste löpare på en engelsk mile. Efter fem år hade han samtliga världsrekord från en halv mile upp till 10 miles. Han var i särklass. Enligt Walter själv var det övningen som gav honom detta försprång.

Enligt instruktionsvideon nedan ställer man sig ganska bredbent med axlarna rakt ovanför fötterna och lyfter omväxlande höger och vänster ben samtidigt som man drar tillbaka motstående arm. Det är viktigt att ha kroppens massmittpunkt rakt ovanför fötterna. Nyckeln till skadefri löpning är balans, elasticitet, stabilitet i mittfasen och hög stegfrekvens. Övningen ger allt detta. Se videon nedan som illustrerar rörelsen.

 

Vi borde inte bli skadade om vi springer rätt, eftersom vi utvecklades som löpare. Det viktigaste är inte vilka skor man har, utan hur man springer. Om man har sprungit i tjocka löparskor hela livet har hjärnan lärt sig att springa så. Det är inte lätt att lära om. Hjärnan är plastisk, men det tar olika lång tid att skapa nya kopplingar. För mig gick det ganska fort och helt smärtfritt, kanske för att jag inte sprang så mycket innan. Jag åkte mest skidor. Jag trodde inte att jag skulle bli en löpare. Jag tyckte jag var lite klumpig och tanken att springa en mil kändes helt otänkbar. Nu springer jag 8 mil och inte ens tankarna på 16 mil är otänkbara.

De flesta landar på hälen trots allt
Peter Larsson skriver i sin blogg Runblogger att inte ens alla löpare som springer i minimalistiska skor landar på framfoten. Många landar hårt på hälen. Det kanske ser ut som att de landar på framfoten, men det går för fort för ögat. Det krävs avancerad kamerautrustning för att hinna med. Peter räknade antalet hällandare till 90%, det var en mycket större andel än när löparna själva angav hur de landade.

En stor andel av löparna med minimalistiska skor landar på hälen i början. Därmed ökar risken för skador första halvåret. Sedan ställer hjärnan av ren självbevarelsedrift om landningen så att den blir mjukare. Motoriska mönster som ett löpsteg sitter djupt och det är inte lätt att lära om. En personlig tränare kan vara bra att ha. Att träna fötterna, att köra olika övningar - typ hundra upp - och att springa barfota, är säkert också bra.

Slutligen citerar jag Peter Larsson: My general feeling is that there is no such thing as “perfect” running form, but rather that there is a “best” running form for each individual given the peculiarities of their own anatomy, physiology, and personal history.

Hällandning. Bild från Runblogger.

Peter Larsson menar att inte alla typer av hällandning är fel, men de med utsträckt ben, nästan låst knä, tår som pekar upp mot himlen som om de var ute på promenad, de är skadliga. Problemet med uppbyggda skor är att de gör den typen av hällandning mycket mer sannolikt jämfört med om man springer barfota eller i minimalistiska skor.

Jag testar hundra upp
Jag kommer att köra hundra upp som uppvärmning när jag springer och någon gång hemma i källaren när jag inte springer. Jag har hunnit testa övningen en gång och jag klarade kanske 10 stycken med hyfsad teknik. Sen började jag vingla.

Chris är slagkraftig och bra på att hamra in ett budskap. Huruvida det är den enda och den bästa metoden låter jag vara osagt. Oavsett vad man tycker om Chris måste nog alla erkänna att han gjort mycket för löpningen de senaste åren och man kan inte bortse från att han skriver intressant och engagerat. En del blir dock lite väl engagerade (se video) ;)

Enligt Chris tränade tidernas kanske främsta löpare Emile Zatopek på ungefär samma sätt. Instängd på ett militärt logement fyllde han ett badkar med smutsiga kläder, såpa och vatten och sprang ovanpå det. Han rörde alltid överkroppen (lite som Jonas Buud), men från midjan och nedåt var kroppen som en maskin. Det kan man se i videon från OS 1952 då han vinner 5000 m, 10 000 m och maraton. Det har ingen löpare gjort sedan dess. 

Emile Zatopek

Snart skidor kanske
Snön föll och smälte bort. Sen föll den igen och smälte bort igen. Sen började det att regna. Den första snön är för alltid förknippad med positiva minnen och jag kände lust att åka skidor igen. Det blir inget Vasalopp i vinter, men många korta lopp och Stafettvasan förstås. Mer fokus på snabbhet och styrka, än på uthållighet. Men jag måste komma i håg att springa de långa passen. Nu är det snart dags att anmäla sig till nästa års Swiss Alpine. I mitten av november öppnar anmälan. Det ska jag inte missa.