Andra sidor

fredag 9 november 2012

Att springa i mörker

Det är mörkt när man kommer hem nu, sådär mörkt som det bara kan vara i november. Det finns ännu ingen snö som reflekterar ljuset från månen och gatlamporna. Tidigare sprang jag med en liten, billig pannlampa från Clas Ohlsson. Det lilla ljus den spred sögs upp av mörkret. När jag tittade rakt ner på fötterna kunde jag ana något som rörde sig som en hackande film under mig. När jag tittade rakt fram såg jag bara en svart, mörk vägg, som jag sprang rakt in i.



Människan är gjord för att dra sig undan och sova när mörkret faller. Natten är rovdjurens tid. Jag är inte det minsta mörkrädd, men jag känner ett visst obehag för det är jobbigt att inte riktigt se var jag sätter mina fötter. Särskilt när jag springer i fivefingers som inte skyddar någonting ifall jag springer på en vass sten eller kliver i en grop.

Kinalampan
Men nu har jag inte längre sådana problem. Jag köpte en ny pannlampa direkt från Kina. Billig och bra. Den finns att köpa här
. Priset är endast 315 kr för en pannlampa som brukar kosta ca 1000 kr (fast har man otur - som jag - får man betala tull på 100 kr och det behövs en konverterare till laddaren). Jag sprang med den häromdagen och det var en helt ny upplevelse. Jag kan verkligen rekommendera den. Enda nackdelen var att den kändes lite tung, men jag antar att pannlampor oftast känns en aning tunga. 


Lampa, batterier, laddare och huvudsele ingår. Led life 50 000 timmar och uppladdat batteri räcker 180 minuter på full styrka.
En annan nackdel var leveranstiden. Min beställning gick ganska fort, men en kollega fick vänta i över en månad.

Pannlampan finns även i ett EU-lager här (den var tillfälligt slut där, därför beställde jag från Kina), vilket gör att man slipper tull och det blir en snabbare leverans.

Proprioception och mörker
För drygt tio år sedan ansågs överpronation vara den allvarligaste orsaken till löparskador. Genom att använda skor som begränsade och kontrollerade pronationen trodde man att skadorna skulle upphöra. Det gjorde de inte. Kopplingen mellan pronation och skador är numer mycket omtvistad. Tvärtom är pronation fotens inbyggda stötdämpning, en liten vridning som minskar belastningen på foten.

Foten och benet - fast egentligen är det ju hjärnan - är mycket intelligentare än en sko. Foten och benet ser till att landa så att den minimerar risken för skada. Det är hjärnan som ser till att den kraft som fortplantar sig upp mot benet är konstant oavsett underlag. Om man springer på gräs med mjuka skor ser hjärnan till att benen är hårt spända vid landning, medan löpning på asfalt eller barfota resulterar i att musklerna är mer avspända. Hjärnan finjusterar musklerna för att minska på belastningar från kraften som fortplantar sig uppför benet när foten slår i marken. Denna justering görs vid varje fotnedsättning och det sker helt omedvetet. Det kallas proprioception. Hjärnan får information från foten och från synen och gör en kalkyl så att musklerna har rätt spänning när foten landar nästa gång.
Proprioception gör att man kan uppfatta fotens läge och position.
I en studie såg man att löpare minskade muskelns spänning med 29 % mellan det sista steget på ett mjukt underlag och det första steget på ett hårt underlag. Därmed förändras inte löparens massmittpunkt utan övergången blir mjuk och smidig.

Detta betyder att hjärnan var beredd på det kommande steget med både visuell feedback från ögonen för att bedöma när foten träffar den nya hårda ytan och sedan tidigare lagrad information i hjärnan om hur hård denna yta är. Om hjärnan inte har tillräcklig information om kommande förändringar kommer benen inte att vara rätt inställda, vilket kan sätta biomekaniken ur spel.

Vi har alla varit med om att prognos och verkligheten inte har stämt överens. Tänk när man går i en trappa och tror att man är nere men det återstår ett trappsteg. Det blir en ganska rejäl stöt, eftersom hjärnan inte har förberett benet på detta steg ut i det okända.

Lurad av en rulltrappa
Ett annat fall är när man går på en stillastående trasig rulltrappa. Hjärnan har lagrat information om rulltrappor sedan flera år och benen är inställda på att kliva på något som rullar, fastän du medvetet vet att rulltrappan är trasig. Eftersom det tar tid mellan sinnen och hjärna måste hjärnan hela tiden förutsäga vad som ska hända. Hjärnan är ett organ som gissar och blir allt bättre på det. Hjärnan har tentakler som ligger och känner av vad som borde hända i framtiden. För det mesta fungerar det bra, men ibland blir det fel och rulltrappsillusionen är ett exempel på det. Vår hjärna har lärt sig att rulltrappor rullar och att den måste justera balansen i förhållande till rulltrappans rörelse så att vi inte snubblar. Det märks på små barn de första gångerna de stapplar ut på en rulltrappa, men vi gör det helt omedvetet. Kunskapen om hur man bordar en rulltrappa är långtidslagrad och vi gör en smidig övergång från fast mark till rörlig trappa. Men om trappan inte rör sig då kan vi ändå inte undvika att göra dessa justeringar. Vi kliver på med för hög fart och tappar balansen en aning. Men andra gången vi går uppför den trasiga rulltrappan har hjärnan lärt sig att just den här trappan är trasig och man kliver på som om det vore ett vanligt trappsteg.

Terränglöpning och proprioception
Som läsare av den bloggen vet springer jag ofta barfota och för det mesta i omväxlande terräng. Jag springer avslappnat, trots att terrängen är utmanade. I början av min ”löparkarriär” hände det att jag slog i rötter och klev på stenar, men nu svävar jag fram (inbillar jag mig i a f). Ögonen skannar av stigen framför mig utan att jag är medveten om det och jag undviker allt som kan göra ont, ungefär som ögat blinkar innan en fluga flyger in i ögat. Det sker helt omedvetet. Mitt nervsystem ställer in ben och fötter så att jag landar mjukt. Jag vet var jag är i rummet, utan att vara medveten om det. Det är bara när något oförutsett inträffar som medvetandet vaknar till liv och aktivt registrerar vad som händer och jag reagerar aktivt. Det är dessa korta stunder av medvetande som lagras i minnet. Det är allt jag minns från mina löpturer. 




Jag har en sträcka som jag springer ganska ofta och alla dessa mil som jag sprungit längs den har smält samman till en händelse i min hjärna, förutom några stunder och ögonblick, som när jag nästan sprang på en orm eller när jag mötte en student från Österrike i skogen som sprungit vilse. När jag springer på nya platser är jag mer medveten, vilket ger fler stunder och ögonblick som lagras i minnet. I slutändan är livet en massa stunder och ögonblick. Livet känns längre, ju fler de är. Det är hemligheten till ett långt liv.

Bra eller dåligt att springa i mörker?
När jag sprungit länge och det har hunnit bli mörkt, då försämras min proprioception. Mitt nervsystem får inte lika mycket information om kroppens läge i rummet och jag tvingas sakta ner och springa mer medvetet. Det är jobbigare och förmodligen är risken att skadas större. Det är inte bra, men det kanske finns en del fördelar?

Att springa i mörker är som att springa med en synskada. Min hjärna får inte lika mycket visuell information. Synen är viktig för kroppens balans (pröva att blunda och stå på ett ben). Men det finns ytterligare två system: det vestibulära via öronen och kroppens proprioception. Genom att springa i mörker tränas dessa system. De blir bättre. Därmed blir musklerna starkare och effektivare på att klara av svår terräng.

Synskadade personer kompenserar med bättre proprioception via andra sinnen. Det mest extrema fallet som jag sett var  killen som ”såg” med hjälp av eko. Han skickade ut små ljudstötar och läste av omgivningen på det viset. Hjärnan är fantastisk.




Jag vet inte om det är bra eller dåligt att springa i mörker. Man kanske kan säga att det är bra så länge det går bra. Hjärnan gillar utmaningar. När man ramlar är det dåligt. Särskilt om man slår sig. Bra slutsats, va ;)


5 kommentarer:

  1. Haha, Johan, fascinerande att vi la upp ett inlägg om löpning i mörker oberoende av varandra nästan exakt på timmen. Du hade dock en mer djuplodande approach som gav ord och förståelse åt mina tankar angående proprioceptionen. Det lite obehagliga med mörkerlöpning i terräng med pannlampa är "känslan" av hjärnan inte riktigt litar på det visuella utan vill/tror/förbereder foten på en lite för tidig isättning, vilket gör att man inte får riktigt flyt i löpningen. Troligen träningssak. Jag ska experimentera med en extra lampa i midjehöjd för att få 3D-känsla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!
      Intressant experiment. PÅ väg tycker jag att jag får flyt, men inte i terräng och det är väl just därför. Du får skriva om det på bloggen.

      Radera
  2. haha. Ja det var en MYCKET bra slutsats. :-) Jag har alltid fascinerats över att det känns så mycket snabbare när man springer i mörker kontra ljus.Borde ju vara tvärtom kan man tycka för i ljus ser man allt swisha förbi vilket man inte gör i mörker. Väl...?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är skönt att dra självklara slutsatser:) Ingen som kan säga att jag har fel...

      Det kan nog stämma att det känns fortare i mörker. Hjärnan får inte lika mycket visuell info och det torde påverka upplevelsen av hur fort det går. Dessutom tillkommer tydligare skuggor som rusar lite fortare.

      Radera
  3. Intressant som alltid. Införskaffade också en ny lampa iår (cree 1600 lm) men även en spridningslins köpt från ebay/USA http://bit.ly/PQsyKb
    Kan inte redogöra för skillnad då jag endast använt spridningslinsen ute i nattsvart skog.
    Det är ju ändå ännu en ny pryl, och prylar är som bekant något man måste ha, verkar det som ;-)
    /Anders

    SvaraRadera