Ett inte så allvarligt inlägg

Mina kollegor har roligt åt mig en gång i veckan för jag kan aldrig riktigt motstå hembakat fika på onsdagarna. Förr var det alltid köpefika, men nu tror jag att de medvetet plågar mig genom att baka. Det är ju i så fall en bra spinoff av min sockervägran. Eget bakverk är bättre än köpta konstgjordheter. Jag tycker faktiskt att en del av kollegorna ser lite friskare ut.

Nu har jag sockervägrat i fyra veckor och en miss i veckan tycker jag är godkänt. Under helgen låg det en skål med twistgodis i gillestugan och mina händer höll sig i styr. Förr i tiden hade händerna - utan min vetskap - tagit med sig en godbit varje gång jag passerade skålen. Så är det ofta med vanor. De ligger så djupt att man inte ens är medveten om sitt beteende. Nu är jag i alla fall medveten.

Det kan vara svårt att kämpa själv ibland. I lördags var jag i Övik och åt god italiensk mat på restaurang Mamma Mia. Jag avstod från efterrätten, men min bror, sambo och svåger tog in limoncelloglass och pannacotta. Jag fick (tiggde jag?) smaka lite av alla. Det var ju deras fel. De är svaga i köttet och kunde inte säga nej till efterrätt. Jag menar ... Hur svårt är det? Säg nej, sen så ordnar det sig på något vis. Det blev alltså två missar den här veckan. Men i princip sa jag ju nej. Jag är väldigt principfast på den punkten.

Engelsk humor
Förr följde jag en massa serier, som Sopranos, Deadwood och Dr House. Numer ser jag nästan ingenting, tiden räcker inte riktig till. Jag följer norska komediserien Lillyhamer, fast mest via svtplay. Idag började en ny svensk komediserie som heter intresseklubben. Jag såg den inte för jag antar att den är en blek kopia av QI. Om jag ska slötitta på något blir det antingen Discovery-kanaler eller BBC entertainment, för där visas nästan dagligen gamla avsnitt av QI med den fantastiska programledaren Stephen Fry. Engelsmännen har nog världens bästa humor, eller snarare den humor som är mest lik min egen och det är därför som jag tycker att den är bra. Jag känner kanske igen mig lite i Fry när övriga panelen misstror honom, som när han påstår (helt korrekt) att jorden har två månar, vilket man kan se i klippet nedan. Äh, nu hittar du på, brukar mina kompisar också säga ... och det gör jag ju ibland ;)



Hö blir kött
Ibland fastnar jag i serier typ Bonde söker fru eller American Idol. Bonde söker fru börjar nu igen. Men finns det några ogifta bönder kvar? Var kommer de ifrån? Enligt en ny teori kläcks nya färska oskuldsfulla bönder ur de stora vita ägg som ligger utspridda på åkrarna. De mognar under sensommaren och hösten lagom till höstsäsongen på TV. Jag tror dock att det rör sig om kokonger. Jag har sett stora maskiner svepa över åkrarna och de spinner kokonger av hö och silke. Dessa kokonger förpuppas sedan under sensommaren och när hinnan spricker poppar färska bönder ut, fullt utrustade med stövlar, rutig skjorta, högaffel och stråhatt och ofta med ett långt strå i ena mungipan. Eller så blir det bondomelett av alltihop. En del fullföljer inte hela metamorfosen utan står kvar med stråhatt, rutig skjorta och stövlar, fyllda med hö. En del utan ögon. De kallas fågelskrämmor och befinner sig i gränslandet mellan liv och död. För de flesta blir dock hö kött och de ger sig ut i världen för att finna en fru och numer gör de det på TV.

Fyra kokonger.

Jag tror bara att det är hanar som kläcks. Jag har i alla fall bara sett manliga fågelskrämmor. Men jag vet inte. De kanske rör sig mitt ibland oss. Bondmoror fyllda med hö. Levande och döda. Som zombies, fast av hö. Jag gissar att de är rädda för eld och att de alltid bär ett paraply som skydd mot regn. Jag misstänker nästan att vi har en sån på jobbet för en kvinna med hösnuva nyser året om, höhö.

Ofullständiga bönder.

Jag ska försöka att inte titta på det där snusket. Det är en dålig vana att sätta sig framför teven utan något mål. Fast man kanske behöver slötitta och vila hjärnan? Man kan inte vara på eller vara i standby läge jämt. Ibland måste man trycka på stängknappen. Dags för det nu innan inlägget spårar ur :)

Jag är ikapp
Jag sprang ikapp lusten idag. Det är nog så man gör. Jag har bara sprungit korta sträckor efter Swiss Alpine, typ 5-10 km. I början gjorde det för ont för att springa längre sträckor och på sistone har jag inte haft lust att springa längre. Idag bestämde mig för att springa långt. Först sprang jag 10 km sedan sprang jag 10 till. Sen sprang jag ytterligare fem km. Jag hann helt enkelt ifatt mig själv och jag kunde ana ett ljus i tunneln. Nu gäller det att hålla i det här.

Vardagarna är mörka, man kommer hem sent och lusten är inte alltid på topp. Men idag sken solen och varma, gula solkärvar spretade mellan grenar, barr och löv. Jag sprang mest i skogen. Jag fyllde på med lite blåbär längs vägen. Sen kom jag till en stor åker. Längs skogsbrynet låg några mogna vita kokonger. Jag tyckte jag såg händer och munnar som tryckte mot hinnan från andra sidan. De vill ut. Jag fick sådan lust att knuffa ett sånt där bondeägg nedför backen. Men det kanske stod en fågelskrämma i närheten och följde mig med blicken så jag sprang vidare.