En lång midsommardag

Jag drack bara två glas rödvin på midsommarafton för jag hade bestämt mig för att springa riktigt långt dagen efter. Jag hade studerat kartan och planerat in en löpning på 4-5 mil och lika många timmar. Jag vaknade klockan åtta. Det är så skönt att kliva upp tidigt där vi har stugan till skillnad från villaområdet hemma där de första gräsklipparna brukar vakna vid tiotiden. Jag åt en rejäl frukost i trädgården och njöt av sol och fågelsång medan frukosten sjönk in i cellerna. Sedan drog jag på mig fingerskorna och sprang iväg upp mot bergen på andra sidan sjön.

Här trivs jag. Utsikt mot sjön.

Efter två mil började jag känna mig trött och i behov av snabb energi. För första gången i mitt löparliv hade jag vätskebäte på mig, med lite godis från dagen innan och ett par deciliter tranbärsjuice. Jag tog några klunkar juice och jag kände mig genast starkare. Om löpning bara hade varit en fråga om muskler, hade det varit obegripligt hur en klunk socker kan ge energi direkt. Det tar trots allt ganska lång tid innan sockret tar sig in i cellerna och bidrar till musklernas sammandragningar. Men om man ser det från hjärnans perspektiv blir det lättare att förstå.

Munsköljning
I en mycket omtalad studie för något år sedan testade man cyklister genom att ge dem några klunkar vätska som de sköljde runt i munnen innan de spottade ut det igen. Ingen cyklist svalde drycken. En grupp fick en söt men sockerfri dryck utan kolhydrater, en annan grupp fick vätska med glukos, d v s med kolhydrater.

Ingen cyklist svalde alltså, trots det cyklade de som sköljt med kolhydrater mycket snabbare än de som bara trodde att de druckit kolhydrater. De hade arbetat hårdare, men var inte lika uttröttade som de som sköljt med den sockerfria lösningen. På något sätt fick hjärnan information via receptorer i munnen om att kroppen snart skulle få tillgång till ny energi och cyklisterna kände sig starkare och kunde prestera bättre. Hjärnan är alltid steget före.

Tidigare trodde de flesta att hjärnan och sinnet var mer eller mindre obetydliga jämfört med musklerna. Trötthet berodde på biokemiska reaktioner i musklerna, som brist på syre eller kalcium eller för mycket mjölksyra.

På senare tid har det kommit studier som visar att mjölksyran i själva verket är ett bränsle som får oss att orka lite mer. Dessutom har teorin att trötthet bara beror på reaktioner i muskler svårt att förklara det faktum att vi har krafter till en spurt. Om trötthet enbart berodde på biokemiska processer i musklerna, då skulle vi inte orka spurta då dessa nedbrytande processer hunnit som längst. Vi skulle bli långsammare och långsammare tills vi inte orkade springa mer.

Lurade att ge mer
Ytterligare ett exempel på att det mesta finns i sinnet är att vi orkar mer om vi blir lurade. I en studie, som jag skrev om för en tid sedan, lät man några cyklister cykla allt vad de orkade. Sedan programmerade forskarna en avatar som cyklade lika snabbt som respektive cyklist och cyklisterna fick sedan återkomma för att tävla mot sin avatar, sitt alter ego. De gav återigen allt och var helt slutkörda och de kunde inte cykla en gnutta fortare än förra gången. Sen gjorde forskarna en fuling. De programmerade i hemlighet avataren så att den cyklade två procent fortare. Nästa gång cyklisterna tävlade mot sin avatar hängde de med och överträffade alltså sitt eget maxvärde med två procent. Självklart finns en gräns, men den känner vi inte till än.

Hjärnan kontrollerar alla våra muskler och allting annat också
Vi kan i alla fall vara säkra på att det är hjärnan som har kontroll. Jag vågade springa 5 mil igår för jag visste att min hjärna kommer att stoppa mig långt innan kroppens jämvikt hotas på något sätt. Hjärnan vill inte att jag ska dö. Om inte hjärnan ansvarade för oss, då skulle vi alltid löpa risk att dö eller bryta av något ben. Våra muskler är tillräckligt starka för att kunna bryta sönder våra ben, men det gör de inte. Hjärnan ser till att antalet motorneuroner som signalerar är tillräckligt stort men inte större än så.

När hjärnan gissar att vi närmar oss vår fysiologiska gräns känner vi det som om benen dör under oss. Hjärnan minskar antalet motorneuroner som aktiverar musklerna. Vi tappar kraft och vi kan inte göra något åt det. Dessutom förändrar hjärnan motivationen. I studier på uttröttade löpare har man sett hjärnvågor som liknar dem hos en deprimerad. Vi börjar ifrågasätta varför vi springer och meningen med Marathon. Hjärnan gör allt för att vi ska sakta ned för att förhindra ett fysiskt sammanbrott som i värsta fall kan sluta med ett dödsfall.

Lite försmak och lite flimmer
Långpasset gav lite försmaksflimmer av Swiss Alpine. Jag sprang 47 km. Det är ungefär halva sträckan av Swiss. Jag sprang på 200 meters höjd. Det är en tiondel av höjden i alperna. Jag sprang i 5 1/2 timme. Det är knappt halva tiden. Jag härdade benen, fötterna och sinnet. När det var som varmast tog jag ett snabbt dopp i en tjärn. Det var kallt och härligt och gav nya krafter. Jag är glad att jag testade att springa långt, för det stärkte mitt självförtroende. Nästa gång jag springer långt litar min hjärna lite mer på mig. När hjärnan förstår att jag inte kommer att förstöra mitt hjärta eller bryta sönder några ben, då lossar den lite på tyglarna. Men jag är glad att den håller lite i tyglarna.

På slutet var jag fruktansvärt trött och det flimrade för ögonen, men jag inbillar mig att det berodde på brist på energi och sällskap. Det har jag när jag springer Swiss. Där finns det gott om mat- och vätskekontroller och jag har sällskap av omkring tusen likasinnade.