Fivefingers längtar ut

Jag vaknade med ett ryck i söndags. En solkärve, som spretade genom en gles persienn, träffade mitt öga och skakade liv i mig. Ögonen är hjärnans enda synliga del och de sägs också vara själens spegel. Solljus är bästa väckarklockan. Jag blev klarvaken. Klockan var över nio! Min första sovmorgon på flera månader. Men nio ... Visst ja, det är ju sommartid. Det betyder att klockan i bilen går rätt igen och att det blir jobbigt att kliva upp i några dagar. Men framför allt betyder det ljusare kvällar och att man kan springa när man kommer hem. 

Vi var på besök hos min mor i Övik i helgen och jag hade tagit med mig både fivefingers och icebugs. Jag var lite osäker på väglaget innan jag åkte upp, men det var snöfritt, solen sken och det var tio grader varmt, så jag valde fivefingers.

Det blev årsdebut utomhus och jag har aldrig sprungit så här tidigt på säsongen i mina barfotaskor. Jag brukar vanligtvis åka skidor under mars, men skidorna ligger fortfarande där jag kastade dem för tre veckor sedan. Jag har inte tagit itu med resterna efter Vasaloppet än. Jag orkar nästan inte ens titta på skidorna. Egentligen borde jag köpa ett par skejtskidor på rea, men jag kan inte förmå mig att ta i ett par skidor just nu.

Om skor hade haft en själ tror jag att mina fivefingers hade blivit glada. De har troget stått och väntat vid dörren. De har längtat ut hela den långa vintern. Det brukar vara lite småjoxigt att få in alla tår direkt, men nu gick det på ett kick. Det var som om jag fick lite hjälp med påklädningen. Så ivriga var de att komma ut. Eller det kanske var jag som var ivrig?

Återhämtad
Det gick lätt att springa. Jag kryssade mellan krossat glas och grushögar. Det var inte en själ ute. Bara jag och mina skor. Skorna sprang nästan av sig själva. Jag sprang en halvmil bort mot Bonäset och vände sedan tillbaka. De sista kilometrarna ökade jag takten och låg kring 4:30/km och jag kände ingen trötthet i vaderna som i fjol. Jag börjar tro att jag ska slå min tid på Icaloppet som var 1,43 i fjol. Icaloppet går den 19 maj och jag hoppas att jag kommer under 1,40. Det skulle kännas bra.

Det har nu gått tre veckor sedan Vasaloppet och jag känner mig fortfarande lite trött och seg, men gårdagens löpning var ett löpsteg åt rätt håll. Jag kände mig väldigt stark och nästa helg ska jag prova att springa 20 km och få någon slags rikttid inför Icaloppet.

Det tar ungefär en vecka att återhämta sig från ett extremt ansträngande lopp rent fysiskt, men alla som sprungit ett maraton eller åkt ett vasalopp vet att det tar längre tid än så innan man är återställd. För hjärnan kan det ta månader att bli helt återställd igen. Mer om det i ett kommande inlägg.

Somliga springer med knasiga skor
Om jag får ta med mig ett par skor till himlen blir det mina fivefingers. Jag kan tänka mig att springa på molnen med dem. De var fula och själlösa när jag köpte dem, men nu har jag stampat fram en själ. Jag springer mycket bättre än förr. Jag fick nästan alltid skavsår och jag hade känningar i högerknät tidigare. Nu har jag aldrig sådana problem. Men de är enkla, jag har den enklaste modellen som heter classic. De duger inte till att springa Swiss alpine med, tror jag. Jag har fått många tips om skor. Tack för det! Just nu väger det jämnt mellan Fivefingers Flowtrek och Merrel Trailgove. Det viktigaste är att det finns utrymme för min breda fot och för mina tår så att de inte gnids mot varandra och fattar eld.

Förr i tiden, åtminstone fram till början av 1900-talet, hände det att man tjärade in barnens fötter på försommaren. Min morfar - som jag aldrig träffade - sprang omkring med intjärade fötter, fick jag veta när min mor råkade se mina konstiga skor. Det var ett sätt att skydda fötterna (och spara på skor) i Västerbotten. Att man tjärade skidor kände jag till. Men att man tjärade barnens fotsulor var en nyhet för mig. Det kanske är ett alternativ att springa som svartfot över Alperna:)

Idag anmälde jag mig till Swiss Alpine. Nu finns det ingen återvändo. Det har det väl egentligen aldrig funnits sedan den där dagen för snart två år sedan då jag bestämde mig för att springa ett ultralopp. Nu är det bara 123 dagar kvar.