Mitt mantra

Jag tror att jag har återhämtat mig efter helgens Nordic Military Training. Jag hade rejäl träningsvärk efteråt, men jag försökte ändå köra ett corepass på måndagen. Det var bortkastad tid. Jag hade inga magmuskler. Jag kunde inte göra någon övning korrekt och hon som höll i passet tjatade hela tiden om att jag skulle ta ner rumpan och ta i mer. Men det fanns ingenting mer att ta i.

På tisdagen hade jag tänkt pröva på spinning, men min bilskjuts fick förhinder och jag orkade inte gå dit. Det kanske var lika bra. Jag får spinna en annan dag. Igår körde jag ett crossfit pass. Det var ett tag sedan och det kändes. Jag blev trött redan under uppvärmningen. Efter första omgången var jag helt slut och efteråt låg jag på golvet i flera minuter och väntade på att stjärnorna skulle slockna och fåglarna sluta kvittra. Jag kände mig verkligen värdelös efteråt. Jag skyllde på NMT-passet, men ingen trodde mig.

Det finns bilder från NMT-passet nu. Jag ser ut att ta i på de två bilder som jag är med på. Man är inte vacker när man kämpar, haha. Stocken var inte tung men stigen lutade bakåt och det var svårt att komma upp i sittande ställning.

Jag har gjort en intresseanmälan till NMT. Hoppas det blir av. Det vore kul att köra tre gånger i månaden. Det blir ett lagom komplement till core, styrketräning och löppass.

Tänk så lite som möjligt
Jag har börjat fundera en del på mitt kommande långlopp. Hur springer man 78 kilometer och vad ska jag tänka på hela den tiden. Jag kanske inte ska tänka alls. Varje medveten tanke drar lite energi. Ingenting är gratis i universum, inte ens våra tankar. Varje tanke förbrukar energi och vi har ganska små resurser tillgodo i hjärnans prefrontala bark - ett litet område längs fram i pannan där alla medvetna tankar formuleras. Det är inte mycket som får plats där. En forskare sa att området motsvarar en resväska i relation till hela hjärnan som motsvarar en galax. Man skulle lika gärna kunna säga att de medvetna tankarna är en droppe i havet. Men det är den viktigaste droppen och den måste räcka hela vägen.

Den sämsta typen av tankar att hålla i huvudet är kilometertider och att göra olika beräkningar om hur mycket man har sprungit och hur mycket som är kvar och vilken snittid man har. Numer finns det ju klockor för det, men jag är en smula matematiskt lagd och det finns alltid risk att jag börjar räkna i huvudet. Men den typen av tankar förbrukar extra mycket energi och det finns studier som visar att den som ägnar sig åt huvudräkning springer långsammare.

Ett sätt att undvika komplicerade och negativa tankar, är att upprepa ett mantra. Jag tror att poängen med mantra delvis är att förhindra energikrävande tankar och att det är därför så många löpare - ofta omedvetet - har mantran när de springer. Det gäller inte bara löpare. Många kreativa personer använder mantra. Walt Disney hade mantrat "dare, dream, do".

Ett mantra är något som koncentrerar tankeverksamheten. Det kan vara ett ord, en sång eller en mening som peppar och som man upprepar så länge man springer. Ordet mantra kommer från roten man, som betyder sinne och tra som betyder befria. Ett mantra är alltså ett eller flera ord som befriar sinnet. Syftet är att stilla sinnet så att det kan ägna sig åt en enda sak: att ta mig i mål.

Tips hur man inte glömmer
När jag körde Vasaloppet för några veckor sedan glömde jag att upprepa mitt mantra den andra halvan och ett halvt Vasalopp är en lång stund. Jag bara tänkte på hur ont det gjorde istället och hur ont det skulle komma att göra. Jag kanske hade klarat lite mer om jag aldrig börjat oroa mig. Oron fanns redan från starten - ja, redan två dagar innan starten - och ökade successivt. Det kanske var för att oron kom inifrån och lyssnade till smärtan från insidan. Annars brukar ofta smärta börja någonstans på kroppen och gräva sig in tills den når hjärnan och då kanske det är lättare att hålla den ifrån sig. Nu var jag så fokuserad på att det skulle göra ont, flera dagar innan t o m. Så ska man inte göra, men så gjorde jag.

Jag läste en artikel om den amerikanska maratonlöparen Kelly Calway och om att hon brukar märka ut femkilometerspassager och utse ett mantra för varje plats. Det kan vara ett sätt att inte glömma. När man passerar den och den kullen då är det dags för den sången eller de orden.

Men vilket mantra håller i 78 km? Just nu tror jag att jag ska springa över Alperna med ett leende som om jag var med i Sound of music. Men verkligheten lär vara en annan ... För något år sedan läste jag Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Murakami skriver där att det gick så lätt i början av ett ultralopp. Men efter 4 mil - ett maratonlopp - blev han tvungen att använda ett mentalt mantra. Han tänkte att han var en maskin som inte kände någon smärta alls och till slut blev han övertygad av sina egna tankar om att han var en maskin och det gick allt bättre. Han tänkte: Smärtan är oundviklig, lidandet är frivilligt. På slutet avancerade han till och med i startfältet. Det låter som ett bra mantra: att se mig själv som en maskin och att jag accepterar det oundvikliga och att det är det här jag vill.

När jag har ont och har sprungit i 60 km ska jag tänka att det är det här jag vill, för det vill jag även om jag kanske inte vill det just då.