Hjärnan är nästan som en muskel

När man springer ökar man samtidigt antalet nervceller i hjärnan. Det kallas för neurogenes och är en av de viktigaste upptäckterna inom hjärnforskningen på senare år. Men vad händer med de existerande nervcellerna när man springer? Hur påverkas de av att hjärtat pumpar och musklerna jobbar?

Löpning ökar antalet mitokondrier i cellerna
I en ny stor amerikansk studie följde man 24 000 personer från 45 år och uppåt och det visade sig att 8% utvecklade kognitiva nedsättningar under de fyra år som studien pågick. Personernas medelålder var 64 och de var helt friska när studien startade. Forskarna fann en signifikant skillnad mellan norra och södra USA. Personer från södern hade 18 % större risk att drabbas av de små, tysta strokeattacker som på ett subtilt sätt får hjärnan att degenerara. I södra USA äter de sämre mat och de rör sig mindre än jänkarna i norr. Det tycks alltså som att kost och motion påverkar hur snabbt hjärnan förfaller. Kan det t o m vara så enkelt att några löpturer i veckan förstärker de hjärnceller som man redan har?

En annan forskargrupp testade denna hypotes genom att låta ett gäng möss springa i ett hjul och ett annat gäng fick inte springa. Man vet att muskler (ordet muskel kommer förresten från latinska ordet för liten mus, musculus) påverkas av fysisk träning. De blir starkare och uthålligare. Till viss del beror det på att antalet mitokondrier ökar. Mitokondrierna är små kraftverk som flyter runt i cellerna och producerar energi med hjälp av fettsyror, kolhydrater och syre. Ju fler mitokondrier, desto starkare cell. Cellerna pumpar in syre och skyfflar in kol i mitokondriernas citronsyracykel som i sin tur stansar ATP - kroppens energivaluta - och avger koldioxid och vatten som restprodukter. Allt vi gör drivs av ATP: varje löpsteg, varje tanke och varje dröm.

Tidigare forskning har visat att träning ökar antalet mitokondrier i muskelcellerna och det i sin tur har kopplats till ökad livslängd och minskad risk för fetma, diabetes och hjärtproblem. Ökningen sker i de muskler som används, vilket för löpare betyder att benmusklerna ökar antalet mitokondrier. Det såg man också hos mössen. Efter två månaders träning orkade mössen som tränat springa 126 minuter, jämfört med de otränade mössen som bara orkade 74 minuter. Men det intressanta var vad man såg i deras hjärnor.

Hjärnan är som en muskel
Som läsare av den här bloggen kanske har förstått så är det inte bara musklerna som jobbar när man springer utan även hjärnan arbetar för att hålla kroppen i rörelse och den övervakar alla system så att inget hotar kroppens homeostas. Forskarna i musstudien kunde se att den metabola aktiviteten ökade i hjärnan när mössen sprang och det tycks som att hjärnan anpassar sig till denna ökade aktivitet, bl a genom att tillverka fler mitokondrier i nervcellerna. Redan efter två månaders träning ökar produktionen av mitokondrier, så kallad biogenes, i hjärnan. Det har man inte sett tidigare, kanske för att man inte har tittat efter.

Eftersom mitokondriell dysfunktion kopplats till neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimer och Parkinson så borde löpning kunna ge skydd mot dessa. Professor Mark Davis, som ledde studien, tror även att uthållighetsträning kan minska mental trötthet och skärpa tankeförmågan redan när man är ung och frisk. Man kan säga att fler mitokondrier i hjärnan både ökar vår viljestyrka och vår förmåga att koncentrera oss.

Hjärnan sätter sig själv först och främst
Det viktigaste är att hjärnan alltid har tillgång till energi, musklerna kommer i andra hand. När man springer och anstränger sig hårt används mycket av den tillgängliga energin av muskler och för att hjärnan inte ska bli utan börjar den därför att sprida en känsla av trötthet när jämvikten hotas. Hjärnan rekryterar färre muskelfibrer och man orkar inte lika mycket. Man försöker springa fortare, men det går inte. Det kände jag sista milen på Lidingöloppet. Jag försökte öka tempot, men hjärnan tillät inte att jag sprang fortare. Det var först när jag närmade mig målet som hjärnan vågade släppa tyglarna och låta mig springa så fort jag ville.

Fler mitokondrier i hjärnan ökar hjärnans effektivitet och den tillåter att man använder lite mer energi till löpningen. Nervcellerna blir också mer uthålliga och eftersom hjärnan avgör hur trött man känner sig, kan uthålligare hjärnceller få oss att orka mer i en självförstärkande loop.

Det krävdes inte mycket träning för att se denna tillväxt. Mössen i experimentet sprang motsvarande en joggingtur på 30 minuter ett par dagar i veckan under två månader. Det klarar nästan vem som helst om man börjar lugnt och metodiskt och inte stressar fram löparen inom sig. Det är ju ingenting. Det är märkligt att det är så tomt på vägarna på kvällarna. Om folk bara visste, skulle de då inte ut och springa?

Min hjärna
Jag är nog mer rädd om hjärnan än om hjärtat. Hellre ett hjärta som slår några extra slag eller smärta i bröstet, än att det skulle bli något fel på min hjärna som innebär att jag slutar vara jag. Ett hjärta kan lagas, ersättas eller så går det fort. Ett fel på hjärnan kan man leva med i åratal. Häromnatten drömde jag att en stor mask grävde sig genom hjärnan så att skallen såg ut som en schweizerost och när jag vaknade var kudden helt indränkt av blod. Jag skrek till och rusade upp ur sängen. Ett ögonblick senare vaknade jag igen och då var blodet borta … Just innan jag somnade låg jag och lyssnade på min puls som dunkade i örat och andra underliga ljud i skallen och det gav tydligen ingredienser till en läskig mardröm.

Jag gjorde nyligen ett hörseltest och hade hörsel som en välartad 20-åring. Kanske jag har för bra hörsel så att jag hör sådant som man inte ska höra i min ålder, som att hjärnan håller på att falla sönder;)

Det är nog bäst att jag fortsätter att springa. Idag sprang jag flera mil i lugnt tempo. Jag har tagit ett långt sikte på ultraloppet nästa år. Hoppas hjärnan håller ihop till dess.