Du är vad du äter

Livet är en komplex gobeläng som vävts av trådar av nukleotider - DNA och RNA - alltsedan de första livsformerna uppstod i ursoppan eller kanske i havsdjupen. Vi betraktar oss som individer, men ur biologisk synvinkel är det fråga om en avgränsning. Vi är ett konglomerat av liv. Vi är till största delen bakterier om vi ser till vårt informationsinnehåll i form av DNA. Bakterier i magen påverkar vår hjärna och hur vi fattar våra beslut, andra bakterier hjälper oss att ta upp näringsämnen. I vissa fall har samarbetet har gått så långt att vi blivit oskiljaktiga: mitokondrierna som ger oss energi att springa var en gång bakterier som invaderade det första encelliga livet. Nu tror man även att de grönsaker som vi äter programmerar om våra celler. Arvsmassan i grönsaker blir en del av oss.

Vi käkar kod
Den mat vi äter innehåller inte bara näring, den består även av information. Nyligen gjordes den spännande upptäckten att vi äter och tillgodogör oss denna information. Det är inget vi märker, men det påverkar vår kropp. Jag undrar vad det kommer att betyda för vår syn på mat. Det kanske stärker åsikten att vi ska äta det vi är utvecklade för att äta, d v s någon form av stenålderskost med inslag av nya innovationer som jordbruket gett. Men viktigast är kanske att vi undviker processad mat i olika former. Den industriellt tillverkade maten är inte bara fattig på näringsämnen, den är kanske också urlakad på information.

MikroRNA
I en ny kinesisk studie har en grupp forskare studerat ett hett fält inom vetenskapen just nu, mikroRNA (miRNA). De är en slags förkrympta nukleotidkedjor - små bitar av arvsmassa - som reglerar hur gener används genom att kontrollera hur mycket mRNA som översätts till proteiner, men som själva inte kan koda för protein. När forskarna studerade ett antal försökspersoner fann de ca 30 mikroRNA-bitar som cirkulerade i blodet som inte hade mänskligt ursprung. En närmare kontroll visade att de kom från växter, närmare bestämt ris. Forskarna gissade att arvsmassan kom från ris som försökspersonerna ätit.

Inte dåligt att gissa att kineserna ätit ris.

De använde möss för att testa denna hypotes. Mössen fick färskt ris och mycket riktigt fann forskarna höga nivåer av mikroRNA som härstammade från ris i mössens matsmältningssystem. MikroRNA verkade kunna överleva både matlagning och matsmältning. Forskarna lade mikroRNA i syra i sex timmar för att simulera effekten av magsyra, men kedjorna i arvsmassan var intakta. Förutom i ris finns samma mikroRNA i grönsaker som blomkål, vitkål och broccoli.

När de tittade på mänskliga celler, fann forskarna att en särskild sorts mikroRNA från ris hakade fast vid en viss gen som är aktiv i levern. Genen är ansvarig för att avlägsna LDL-kolesterol (det "onda kolesterolet") från blodet. När mikroRNA från ris bands till genen minskade dess aktivitet. När man tittade på mössen som ätit ris, var samma gener i levern mindre aktiva - och några dagar senare hade mössen högre nivåer av LDL-kolesterol.

MikroRNA

Forskarna tror att cellerna i tunntarmen tar upp arvsmassa från växter, paketerar dem i små paket - mikrovesikler - och sedan skickar runt dem i vårt cirkulationssystem tills de hittar de celltyper som de passar ihop med. När de hittat rätt kan de sedan ställa sig i vägen för cellens översättning av gen till protein. Det skulle kunna vara ett sätt för organismen att anpassa sig till de växter som de äter. En sorts anpassning som startade när en organism för länge sedan började äta växter.

Skilda riken
Enligt studien skulle alltså RNA-molekyler från ett helt annan rike i livet kunna påverka våra gener. Senast vi hade en gemensam förfader med en risplanta var när vi simmade runt i ursoppan. Det var mycket länge sedan, det handlar om miljarder år. Vi känner inget släktskap med risgrynsgröten som vi äter på julen. Vi har nästan ingenting gemensamt, förutom en del minnen i form av DNA. Det märkliga är att mikroRNA:s nycklar fortfarande passar till låsen i våra mänskliga celler. MikroRNA gör inte samma jobb i våra kroppar som i de växter som de kommer från, men vi har utvecklas med dessa besökare under hela vår evolutionära resa från havet till savannen. Våra kroppar räknar med dem och förväntar sig att de finns i maten vi äter. De kanske är lika viktiga för vår kost som vitaminer och mineraler. Det är än så länge spekulationer, men det är otroligt spännande och intressant och kan få stort genomslag ifall andra studier bekräftar de kinesiska fynden.

Paleolight eller stenålderskost
Det tycks som om mikroRNA är nästintill oförstörbara. De överlever syraattacker, kokande vatten och mikrovågsugnar. Men det kanske är så att den moderna hanteringen av livsmedel förstör mikroRNA? När vi äter förädlade livsmedel, berövar vi kanske våra kroppar näringsämnen som vi aldrig visste om. Maten har förädlats med en svindlande hastighet de senaste tusen åren men vi är fortfarande samma art med samma inre miljö. En viss anpassning har skett, bl a kan de flesta nordbor (och andra folk som haft kreatur) dricka mjölk. De yngre generna som inte klarar de senaste tusen årens kostförändringar har sållats bort, de äldre generna dröjer dock kvar. Det kanske är en anledning till att äta mer ursprungligt ju äldre man blir. Själv föredrar jag paleolight, jag orkar inte vara renlärig. Det kräver så mycket viljestyrka att det inte blir något kvar för annat.

Broccolisex
Måttot "du är vad du äter" kommer kanske i framtiden att få en helt ny innebörd. Vi blir programmerade på cellnivå av den till synes livlösa maten som vi stoppar i oss, särskilt av mat som vi ätit sedan lång tid. Ju längre tid tillsammans, desto mer tid för anpassning. Att ha sex är att blanda gener och växterna blandar på sätt och vis till våra gener. Det kanske är något att tänka på nästa gång man sätter tänderna i en bit broccoli.