Springa med björnar eller trängas med bilar

"Ät inte upp mig. Jag har fru och barn. Ät dom istället." - Homer Simpson

Det står i tidningen att en björn härjar på Härnön igen. Polisen har säkrat spår från mordplatsen, spärrat av området med plastremsor och ritat upp en älgkontur med krita på motionsspåret. Förmodligen sprang björnen ikapp älgkalven och dödade den obeväpnade kalven genom ett kraftig bett i nacken eller ryggen. Sedan har björnen släpat iväg liket och gömt det under en stubbe så att han ska kunna återvända till brottsplatsen utan att bli upptäckt.

Men riktigt så gick det förstås inte till :)

Varje gång det står något om björn i tidningen så töms motionsspåren på löpare. I fjol fångades björnen på film - som jag visade i ett tidigare inlägg. Då söker sig löpare till vägarna och springer på trygg asfalt istället. Bilar är lite mer förutsebara, tror de. Men det är nog mer riskfyllt att springa på asfalt än att springa i skogen. Jag har ingen statistik, men jag misstänker det med tanke på alla påverkade bilförare.

Jag tror nog björnen undviker oss, annars hade fler rapporter kommit in. Björnen möter säkert människor varje dag men vi möter inte honom. Han håller sig undan. I veckan hörde jag en historia om några som befann sig på en myr och plockade hjortron. Plötsligt kom en helikopter och vinkade in dem. De trodde att de kanske sökt efter dem, att de blivit anmälda försvunna, men det verkade konstigt. Piloten vinkade i alla fall in dem och frågade om de ville följa med upp. De hoppade in och väl uppe såg de sex stycken björnar runt om dem på myren. De hade inte märkt någonting, när de girigt sökte efter skogen guld.

Så nu är det bara jag och björnen i skogen. Jämfört med älgar är jag en svag, långsam munsbit fylld av D-vitamin och omega 3. Men björnar brukar inte käka människor. I och för sig är det ont om blåbär i år, men jag har varken hund eller gevär, vilket brukar förekomma i samband med björnöverfall.

Spring med en långsam kompis
Man kan inte springa ifrån en björn. De är fruktansvärt snabba, ungefär lika snabba som en häst. De flyter fram genom skogen. Jag har ingen chans och klättra kan de ju också. Jag behöver ett rejält försprång och en nedförsbacke för de springer inte lika bra nedför. Men det vore ju bäst om jag fick med mig någon på löprundan som inte var riktigt lika snabb som jag. Vi människor är inte snabba, men det har ändå funnits ett urval eftersom det räcker att vara snabbare än de andra människorna för att vinna i livets lotteri. Är jag en aning snabbare än min löparpolare så blir han uppäten, inte jag. Jag behöver inte springa ifrån en björn, det räcker att springa ifrån min löparpolare.

Björnfrossa
Ska man skrika och utmana eller tyst backa tillbaka? Olika experter säger olika saker, man blir lite förvirrad när man läser om olika tips. Det kanske är bäst att köpa ett björnspjut. Samerna använde björnspjut och det krävde nog starka nerver och starka armar.

Om jag mot förmodan skulle stå öga mot öga mot en björn då skulle för det första pulsklockan gå i taket. Rädslan skulle få kroppshåren att resa sig. Men jag blir inte större för det. Det avskräcker knappast en ilsken björn. Vi har inte päls längre, vi gjorde oss av med den så att vi skulle kunna springa och svettas och kanske för att slippa parasiter. Men reflexen finns kvar, som ett bevis för vårt pälsklädda förflutna på savannen.

Nåja, risken är minimal att jag möter en björn och möter jag en björn så springer den iväg. Så jag fortsätter att springa i skogen. Jag är inte vidare förtjust i vare sig asfalt eller bilar, bilar kan som sagt dessutom vara oberäkneliga.

Ett misslyckat självmord
På 1970-talet berättades det om en man som slet på kontoret och var deprimerad och nervös och inte orkade med livets och arbetets krav. Livet var inte värt att leva, tyckte han och han bestämde sig för att ta sitt liv. Men självmord skulle ju utsätta familjen för skuldkänslor, så han bestämde sig för att springa sig själv till döds. Han var medelålders, överviktig och rökare och alla viktiga parametrar för hjärtinfarkt var därmed uppfyllda. Döden låg som i en liten ask. Det var bara att springa dit.

Han tog på sig ett par skor och sprang iväg allt vad han orkade, men till hans besvikelse klarade hjärtat av belastningen. Han blev trött och slut men levde fortfarande. Han sov och åt lite mindre så att han skulle bli ännu svagare och nästa dag sprang han lite lugnare så att han skulle orka längre och till slut segna ner när hjärtat fått nog. Han kom dubbelt så långt men fick ingen hjärtinfarkt. Han vände om hem och till sin förvåning upptäckte han att han för första gången på evigheter inte kände sig deprimerad. "Om löpningen inte tar kål på mig, så kanske den kurerar mig", tänkte han. Han köpte ett par löparskor och träningskläder. Samma kväll sprang han ännu längre, men när han på vägen hem gick över vägen blev han påkörd och omkom.

Mmm, vägarna är farliga ...

Det låter som en klintbergare, en vandringssägen, men fångar som en sådan det väsentliga i joggingvågen på 70-talet vars efterdyningar vi fortfarande surfar på. Historien förmedlar budskapet om att man ska springa för att bli frisk och lycklig, men vi ska veta att livet kan ta slut i vilket ögonblick som helst. Historier med mycket sensmoral brukar vara vandringssägner, men ibland är de sanna.

Nu har jag surrat tillräckligt, dags att springa ut bland björnarna. Det blir ungefär 20 km idag (Det blev 20 km i skogen och jag såg ingen björn. Jag skrev inlägget innan jag sprang).