Maratonmunkarna på Hiei

(Nytt, längre och mer genomarbetad inlägg om maratonmunkarna finns här:
http://hjarnfysik.blogspot.com/2019/10/de-japanska-maratonmunkarna.html )

Jag trodde "The Ultramarathon Man" Dean Karnazes var ett fenomen, men nu har jag läst om några munkar som kanske är strået vassare. Det finns nämligen buddhistiska munkar som springer runt jordklotet på tusen dagar. Det är vanliga japaner som knappast utmärkt sig som löpare i sin ungdom, men som bestämt sig för att springa och är väldigt bestämda på den punkten.

Maratonmunkarna tillhör en orden som håller till på det heliga berget Hiei i Japan. Det är en munkorden där man måste gå eller springa längre än jordklotets omkrets för att uppnå rening. Orden har funnits ända sedan år 851 e Kr.

Munkarna ska uppsöka heliga platser i hundra, sjuhundra eller tusen dagar. Den första nivån mot rening är hundra dagars löpning. Etapperna är då mellan 30-55 km per dag. Men dessa hundra dagar är bara uppvärmningen. De mest ambitiösa munkarna fortsätter i tusen dagar. Under denna färd ska munkarna tillryggalägga 46 572 km, vilket är lite mer än ett varv runt jorden och drygt ett maratonlopp om dagen i tre år.

Efter sjuhundra dagar ska de dessutom vara utan mat, dryck eller sömn i nio dagar. Munken ska sitta helt stilla under övervakning av två andra munkar som petar på honom ifall han skulle slumra till. De blir kraftigt uttorkade men de får bara skölja munnen med vatten. Tanken är att de ska få en föraning av döden. De ska vara så nära att de känner dödens fuktiga andedräkt.

Förr, på den gamla hårda tiden, fastade man tio dagar och många munkar dog. Under århundradena kalibrerade man fastan så att man kom så nära döden det gick utan att dö. Det var ett antal munkar som gick åt under den perioden. Det sägs att fastan inte är värst utan det svåra är att hålla huvudet stilla i samma position. Det sägs också att munkarna blir extremt känsliga för intryck och kan känna doften av mat på långt håll.

När fastan är slut ges de en stärkande dryck. Knappast sportdryck, utan någon traditionell munksoppa. Fysiologer har undersökt munkarna och funnit att de är så nära döden som man kan vara och ändå kallas levande. Efter några veckor med dryck, mat och vila är de starkare än någonsin och de ser livet på ett annat sätt och är ivriga att fortsätta. De sista hundra dagarna är det 84 km per dag som ska avverkas och de är ivrigt påhejade och påputtade (se bild) av åskådare.

Sedan 1885 har 46 munkar bestått det hårdaste provet på tusen dagar. Två har gjort det två gånger och en tredje begick traditionellt självmord efter att ha sprungit två gånger och hunnit halva sträckan på den tredje resan. Munkarna har varit mellan 30-60 år och flera har begått självmord hellre än att misslyckas. Vägarna är kantade av minnesplatser efter munkar som stupat längs sträckan.

Munkorden upprätthåller en god fysik, men det handlar inte om professionella löpare eller ens särskilt duktiga löpare. Efter tusen dagar är de ändå fullblodsproffs. Det sägs att det tar 10 000 timmar att bli riktigt bra på någonting som kan vara vad som helst och de ligger nära den tiden. Dessutom blir de helgon. Det är en stark drivkraft. I väst strävar man efter att bli idol och det är i stort sett samma sak. Idol betyder bild i betydelsen dyrka en bild. Idoler är sekulariserade helgon.

De är munkar men också idrottsmän genom sin askes, försakelse, hängivenhet och strävan efter att bli helgon. Det är bekant men ändå helt främmande för oss i väst. Frågan är om de inte är jordens mest hängivna idrottsmän?