Att förlora fotfästet

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.
Sören Kierkegaard (1813-1855)

Två dagar kvar till tävling. Vilan gör att det är svårt att distrahera sig. I vanliga fall kan jag springa när jag känner mig orolig, men inte nu. Nu är det nedtrappning och uppladdning. I morgon blir mitt sista pass, en lugn löpning på 3 km. Mest för att hjärnan och benen ska få hålla igång.

Jag måste erkänna att jag känner lite ångest. Men det är inte den typ av ångest som jag skrev om i ett inlägg om stress och som handlar om svår depression, utan snarare existentiell ångest. Enligt den filosofiska skola som existentialisterna utgår ifrån så har vi ångest därför att vi är fria och därmed är vi fria att välja våra liv. Målet med livet är att hitta sitt sanna jag, att hitta en riktning i livet, genom att göra olika val. När vi ställs inför val får vi ångest därför att valet avgör vem vi ska bli. Ångesten är viktig, den säger att det är något avgörande på gång.

Min ångest kanske beror på att jag fortfarande har chansen att hoppa av. Men nej, det har jag inte. Jag har bundit upp mig på olika sätt och nu måste jag springa. Halvmaraton är årets mål och ett delmål på väg mot ultramaraton. Om jag inte springer, då kommer jag kanske aldrig att nå mitt mål. Det är därför jag har ångest, enligt existentialismen. Det är ett viktigt lopp som kommer att tvinga mig att springa vidare mot långa lopp. Det handlar om att jag utmanar mig själv, jag tvingar mig själv in i en utmanande situation utan återvändo.

Enligt existentialismen ska man möta ångesten och kämpa sig igenom den. Då blir man en mer riktig och sann människa. Att vara sann mot sig själv var också något de gamla grekerna pratade om. Grekerna kallade det areté, att vara sann mot sig själv. Det var det Pirsigs alter ego Faidros kom fram till i boken Zen och konsten att sköta en motorcykel.

Man ska fråga sig själv vilken version av "jag" som jag är mest stolt över och sedan ska man göra det valet. Det är själva kärnan i existentialismen. Väljer jag det andra så har man svikit sig själv, sin areté. Jag väljer att springa på lördag och därmed väljer jag att fullfölja målet att springa ett ultralopp inom två år.

Man förknippar inte existentialister med löpning. De brukar dricka rödvin, röka cigaretter och känna livsleda i Frankrike. Men det är det som är det roliga med hjärnan. Man kan ta ett begrepp och applicera det på något helt annat, vilket ger nya perspektiv och ny kunskap om något välbekant.

Dean Karnazes skrev i The Ultramarathon Man att han inte var samma person efter att ha sprungit 160 km. Jag har aldrig sprungit så långt, men jag tror jag förstår vad han menar. Man fattar ett övervägt beslut och kommer i mål som någon annan, kanske som en bättre människa. Man springer av många olika skäl. Man vill bli av med övervikt, få bättre livskvalitet, slå rekord eller så vill man bli en bättre människa.

När vi springer är det vår egen erfarenhet, ingen annans. Det är något vi skapar själva och vi skapar oss själva när vi springer. Löpning är existentialismen i ett nötskal.

För Kierkegaard var livet ett val. Man kan välja att stå kvar med fötterna i byxfickorna, eller springa ut i det okända och utmana sig själv. Att stå kvar är inget val, det är lathet och till sist förlorar man sig själv. Jag har gjort mitt val och det är två år kvar.