Swiss Alpine 2013 - sju vågade livet

Efter fyra dagars anpassning till höjd och värme så var det så dags att springa. Redan tidigt på morgonen insåg vi att lördagen skulle bli den varmaste dagen, kanske den varmaste i Swiss Alpines historia. 

Niklas och Rikhard har tagit de flesta bilderna i detta inlägg. En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Därmed blir det här mitt längsta inlägg någonsin. Jag har även uppdaterat förra inlägget med lite nya bilder.

Startklara
Efter en orolig natt och en tidig frukost, åkte vi tåg in till Davos. Jag tog på mig min K78 finisher-tröja från förra året, som tyvärr är en aning för liten. Men det kändes ändå bra. Vi tog en lagbild och sedan gick vi mot startfållan.

Sju glada gubbar

Högtalarna vräkte ut pampig filmmusik. Nackhåren reste sig. Solen steg över horisonten en kvart innan starten. Himlen var klarblå. Det skulle bli varmt. Men i startögonblicket tänkte ingen på det. Stämningen var på topp. Förväntan.

Hans, Erik, Rikhard och jag i fokus en kvart innan starten.

Rikhard peppar Marcus. Jag ser lite fundersam ut, kanske jag undrar vad mannen i vitt är för någonting.

De första solstrålarna av många denna dag. 

Jag var taggad, men inte som i fjol. Jag hade bara sprungit ett par pass över 25 km. Det var inte tillräckligt. Det visste jag, men jag litade på min rutin och min vilja. Jag kanske inte har tränat mycket löpning, men jag har åkt skidor, cyklat, simmat och tränat styrka ... Jag kände mig starkare än någonsin, men jag var nog mer förberedd att springa 79 km förra året.

Loppet - mot toppen
Det kändes ganska lätt i början. Det var asfalt och det gick mest lätt utför. Det var fortfarande svalt och man springer långa partier inne i skogarna längs dalen.

Över en bro.

Över en bro till. 

Första stigningen efter 11 km. Sedan följde en behaglig löpning i skogen. 

Lätt löpning genom dalen efter 20 km. 

Jag var i Filisur redan efter 2:55. Det kanske var lite för fort, men jag tyckte inte det kändes särskilt fort. Sträckan till Bergün var ändrad sen i fjol och kändes jobbigare och jag var där 4:18, vilket var några minuter efter förra året. Jag hade avverkat ett maraton och nu väntade det värsta, klättringen upp mot Keschhütte. Förra gången lämnade jag Bergün haltande, men i år har jag fokuserat på skadeförebyggande styrke- och balansträning och jag hade inte ont någonstans, fast benen var stumma. Det kändes att jag inte sprungit några långpass på länge.

Nånstans

Värmen blev allt jobbigare. Jag tog svampar och stoppade under tröjan bak i nacken. Det rann kallt vatten nedför ryggraden. Det var skönt, men kroppstemperaturen steg obönhörligen och jag blev tvungen att börja gå allt längre sträckor. Jag fick sällskap av en löpare som hette Mikael från Söderhamn och det kändes lite lättare när man kunde prata lite. Vi följdes åt upp mot berget, men när klättringen mot Keschhütte började hängde jag inte med längre och jag tror ingen av oss orkade prata mer. 

Varenda cell skrek efter vatten och jag drack mycket i kontrollerna. Mest vatten, men också iste. Jag drack så länge vattnet var gott. Det är det bästa sättet att reglera törsten. Dricker man mer än så riskerar man att må illa och
t o m bli allvarligt sjuk. Det är mycket vanligare än man tror i maraton och ultralopp.

Eine Brücke

Auf den weg Nach Monstein

Auf den weg von Monstein 

Det var inte bara benen som var stumma nu. Hela jag var stum. Alla var stumma. Dövstumma. Vi gick sakta, sakta, uppför berget; med sänkta huvuden och händerna mot knäna. En och annan satte sig vid sidan av stigen med tom blick. Jag började känna mig illamående, som om jag ville vända ut och in på mig själv. I Keschhütte skulle det finnas en toalett, men det var långt dit. Det kanske rörde sig om några kilometer, men Keschhütte flöt omkring någonstans högt däruppe på ett moln.

Keschhütte ligger i himlen. 

Det blev värre för varje meter. Jag kände mig vimmelkantig. Det var nog en kombination av dålig sömn, dålig mage och framför allt värme. Sen såg jag Keschhütte dingla däruppe i himlen. Jag visste att läkarna hade ögonen på oss och jag tog det så lugnt det gick för att inte stapla eller t o m ramla omkull. Jag var lite orolig, för jag har aldrig känt mig så dålig och totalt utmattad. Läkaren tittade mig i ögonen när jag kom upp. I´m ok, ljög jag. I need to go to the toilet. På toaletten kände jag mig nästan ännu sämre (fast inte så dålig som killen i båset bredvid; det lät som att han skulle föda barn), men efter att jag gjort det jag skulle gjort långt tidigare kändes det mycket bättre. Sen fick jag dessutom massage. Jag tog god tid på mig däruppe. Det var klokt. Efter den ordentliga pausen kände jag mig piggare. Man ska inte jaga tider i värme, risken är alldeles för stor för bakslag och i värsta fall kollaps. Man ska välja sina strider.

Andra halvan
Jag tog det ganska lugnt bort till Sertigpass. Kroppen var inte med, men jag var inte längre illamående. Dessutom var det svalare uppe i bergen, men å andra sidan var det glesare mellan syremolekylerna. Hjärta och lungor slet hårt. Det kändes som om blodet inte riktigt trängde ut i alla kapillärer. Sen rann blodet som en trög flod tillbaka till hjärtat, där det sedan skickades vidare upp till lungorna för att sedan tryckas ut till kroppens celler. Hjärtslag efter hjärtslag. Varv efter varv. Det går av sig självt, men man kan inte springa av sig själv. Att springa kräver vilja och även vilja behöver syre och näring. Det gick dock mycket bättre än förra året och det beror nog på att vi var så mycket uppe i bergen dagarna innan.

Halt och slirigt utför Sertigpass.

Tidsmässigt låg jag ganska bra till vid Sertigpass, men jag visse att jag inte skulle kunna avsluta lika starkt som 2012 när jag nästan tvingade fram ett runners high och avslutade de sista 20 km i ett endorfin- och cannabonidrus. Dessutom ville jag inte riskera någonting. Jag hade inte ont nånstans, förutom stumma ben och lite öm under fötterna av alla vassa och hårda småstenar (minst halva loppet). Jag skulle inte rekommendera någon att springa Swiss i Fivefingers, men själv tål jag rätt mycket och jag är van. Jag har starka fötter och vader och jag kan inte springa i några andra skor. Det som inte dödar härdar och jag gillar utmaningar och risken för att jag skulle ramla eller skada mig tror jag är mindre om jag känner underlaget. Jag hade rätt bra tempo nedför, men när jag kom ner i dalen så blev värmen svår igen. Då hade det gått ca 9 timmar.

Grus och sten ...

De sista 5 kilometrarna var värst. Det gick bara på vilja. Jag kunde inte motivera mig att springa sub 11, eftersom jag sprang sub 10 ifjol. Hjärnan var inte heller med på det. Den ville inte att jag skulle springa. Varje tanke på ett löpsteg skickade en våg av olust genom kroppen.

Jag blev upphunnen av en svensk kille som sprang på 7:48 förra året, men han lät nästan lite chockad. Han hade nätt och jämnt klarat sig ur en läkarkontroll och han kunde bara inte springa fortare i år. Värmen knäckte många.

Den sista kilometern visste min hjärna att jag skulle klara av det och frigjorde lite extra reserver och jag kunde springa ganska bra på slutet. Men jag gjorde ingen segergest. Jag var för trött. I fjol kändes det som en seger, i år var jag mest glad att komma i mål på 11:17. På stadion sökte jag efter en kall öl och skugga, men det var brist på skugga. Sen hämtade jag min tröja som var av storleken large i år. Den satt bättre än 2012 års modell.

Sju vågade livet och alla överlevde
Det var förmodligen det tuffaste Swiss Alpine på många år. Jonas Buud vann som vanligt och han tyckte det var det värsta Swiss han sprungit. Vilken kille, förresten. Vinner år efter år. En stjärna som är alldeles för anonym i Sverige med tanke på hans prestationer. Han låg efter vid Keschhütte, men vann ändå med flera minuter. Han har ett gigantiskt psykologiskt övertag mot alla andra.

Av oss sju i gänget kom sex i mål, en bröt efter 53 km och en fick åka in på sjukhus strax efter målgång. Men alla var nöjda. Alla överlevde. Alla hade gjort en jätteprestation i värmen och alla hade faktiskt klarat över 50 km. Flera ville åka tillbaka nästa år. Jag tror nästan att jag gör det också. Swiss Alpine är speciellt. Dessutom vill jag klara sub 9 och då måste jag vara mer taggad och träna för det.

Sista besöket på Silveretto. 

Jag åt ingen middag utan somnade redan klockan tio och sov djupt till klockan sju. Jag kände mig otroligt pigg på morgonen. Värmen hade kanske hindrat att jag överansträngt mig och jag kände bara lite träningsvärk i framsidan av låren. Jag hade inga blåsor, inga skavsår. Jag var några kilo lättare, men det brukar man återhämta på några dagar. Resten av dagen åkte vi hem. Trots åska och försenade flyg, kom vi till Arlanda före tolv. Jag tackade för mig, körde hem och var framme lagom till soluppgången.

 

Stolt som en äggsvans. 

Relaterade inlägg
Swiss Alpine 2012
Swiss Alpine 2012 - bilder
Swiss Alpine - dagarna innan