Andra sidor

lördag 25 maj 2013

Första cykeltävlingen

Efter två veckors intensiv cykelträning och en veckas ännu intensivare rehabilitering från samma cykelträning, var det så dags att debutera som cyklist. Det var den tredje deltävlingen av fyra i jobbklassikern. Cykeltävlingen startade vid Sidsjön och sträckte sig runt sjön Marmen, sammanlagt 49 km. Jag låg sammanlagd trea efter skidåkning och löpning och målet var inställt på att tappa så lite som möjligt i först cykling och sedan i simtävlingen till hösten. Men när jag kom till starten tappade jag lite av modet när jag såg hur bra cyklar alla hade.

Vi ställde upp oss på dubbla led. Starten gick. De vana cyklisterna sköt iväg på sina racercyklar. De for iväg på ett led och släppte små klungor efter sig. Vi övriga följde efter täten som en flock utsläppta dårar. Alla följde alla och ingen ville dra detta myller av pedaler, hjul och ben. Jag hade taktiken klar: all-in, häng på tätklungan så länge det går.

Smärtstillande
Det enda bekymret innan loppet var knät. Jag visste att det skulle göra ont, men jag visste också att det inte skulle bli värre. Jag skulle försöka fokusera på kadensen, som jag läst så mycket om. Kadens är alltså den frekvens man trampar med. Den är viktig. Jag trampar precis som en nybliven löpare springer, ryckigt och ojämnt.

Eftersom loppet tar nästan två timmar hade jag både kolhydratladdat dagen innan och fyllt blodet med rödbetsjuice. Rödbetsjuicen omvandlas till kväveoxid som får blodkärlen att vidga sig, vilket tycks effektivisera syreupptaget.

Jag käkade smärtstillande ipren innan starten och jag hade smörjt in knät med Voltaren dagarna innan. Jag brukar inte använda smärtstillande eftersom det förmodligen inte är bra på sikt att köra över smärtan, men på kort sikt kan det hjälpa (och smärta i sig är nedbrytande) och i tävlingssammanhang kan man kanske t o m ha hjälp (fast det är omdiskuterat). Hjärnan känner inte att den har ont och vågar låta kroppen köra lite hårdare. Men på sikt tror jag det är skadligt. Det är lika viktigt att lyssna på hjärnan som att låta hjärnan lyssna på kroppen. Smärtstillande gör signalerna mer otydliga. Smärta är ett meddelande från hjärnan om att vi ska vara försiktiga med den kroppsdel som gör ont. Men det brydde jag mig inte om igår.

Loppet
Strax efter starten bildades klungor. Jag hade tur och kom med i den stora tätklungan. Klungor är som amöbor som sväljer de som ligger framför och fångar in de som kommer bakifrån. Fram till Viforsbron var det ganska lätt körning, men i utförslöporna var det svårt att hänga med racercyklarna och klungan sträcktes ut till bristningsgränsen. Efter Viforsbron kom första uppförsbacken. Amöban delade sig på mitten, precis där jag var. Det kanske var jag som delade den. Den avhängda amöban hamnade allt längre bak och till slut var den avhängd. Jag cyklade som besatt uppför backen för att komma ifatt.
Sjön Marmen. Bild.
Jag kom ikapp till slut och stirrade på det snurrande hjulet framför. Jag höll mig några decimeter bakom, men det fanns hela tiden en tendens till att jag skulle tappa kontakten. Jag var lite spänd på varje inbromsning, gupp eller spricka i asfalten. Sprickorna dök upp med ljusets hastighet rakt under mig.

Efter omkring två mil började knät göra ont. Jag tänkte på Swiss Alpine och på hur jag kom över smärtan då. Det gjorde ont, men det kändes inte lika mycket som på träningen tidigare. Jag kände nog inte efter lika mycket, tror jag.

Ungefär samtidigt började jag få svårt att hänga på tätklungan. Det är en teknik. Jag låg oftast 20-30 meter bakom och kom ikapp korta perioder och sedan var jag plötsligt efter igen. Det var svårt att hänga med i utförslöporna och slitsamt att cykla ikapp. När det var 10 km kvar började den sista stigningen och då orkade jag inte komma ikapp som tidigare. Jag cyklade de sista 10 kilometrarna ensam, lite oroligt sneglande bakåt. Men det kom ingen. Jag kom i mål som nummer 11. Jag var otroligt nöjd med tiden: 1,36,30 (31 km/h). Jag har inte varit i närheten av att cykla så snabbt tidigare.

Efter loppet staplade vi trötta och ömma i baken hem för att byta om och äta bananer. Vi avslutade dagen med en liten fest.
Rolig debut
Med tanke på att jag bara hade 15 mil i benen och en hybrid är jag otroligt nöjd min insats. Några dagar innan var jag nästan på väg att ge upp eftersom jag inte riktigt vågade tro att jag skulle hålla hela vägen.

Till nästa år finns det massor av förbättra: lära mig rundtrampa, mer träningsmil, ställa in kadensen, klungkörning. Längtar lite grann till nästa år. Jag ska inte köpa någon racer. Jag gillar min hybrid. Den känns stabil och är rolig att cykla på. Fast jag kanske ska låna en racer till nästa tävling, kanske:)

Nya mål
Femton mil på asfalt gjorde mig inte till en superb cyklist, men 15 mil i vattnet skulle göra mig till en bättre simmare. Sista tävlingen i jobbklassikern är simning 900 meter över Sidsjön. Tidigare har jag fruktat simningen, men nu har jag ju (nästan) lärt mig cykla och då kan jag säkert lära mig simma också.

I morgon ska jag springa ett långpass. Sen ska jag dra på mig våtdräkten och simma lite längre än förra helgen.



7 kommentarer:

  1. Ta det lugnt med knät,mitt onda resulterade i menisk op.efter att knät gav upp ute på en parkering,en vanlig vardagsmorgon på G till Jobbet.
    Innan det var det lite värk mm från knät.
    Mycket innebandy och inga typ."knäkontroll"övningar var väl den möjliga orsaken mm.
    Nu är det full fart igen men ingen Innebandy men desto mer utfall,benböjar i träningen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Knät kändes bra när jag sprang igår. Tror det var bra med lite löpvila. Nu behöver jag lite cykelvila:) Tror det är bra at man kan växla lite fram och tillbaka.

      Radera
  2. Bra jobbat men det förvånar mig att du, med all din kunskap, åt smärtstillande innan en fysisk utmaning!
    Smärtan må försvinna men dina inre organ (bl.a njurarna) kan få livslånga skador...
    Var rädd om dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. Ja det förvånar mig också. Jag är ofta ganska dum i huvet, inte minst när det är dags för tävling. Gamla safter tar över förståndet, kan man säga:) till mitt försvar kan tilläggas att studier visar att majoriteten av löpare tar ibuprofen före ett lopp utan att ens ha ont. Jag har gjort det två gånger:)

      Radera
    3. Det finns även indikationer på att COX-2 inhibitorer som exvis Ipren påverkar hjärtats kontraktibilitet. Det kan ju vara nåt att tänka på innan man käkar sånt innan tävling (eller träning för den delen).
      /Johan

      Radera
    4. Ja usch, har man ont ska man inte köra eller så ska man sluta när det gör för ont. Men man är inte alltid så smart.

      Radera