Hoppet är det första som överger människan

Människan är gjord för att hoppa. Jag tror att plyometrisk träning (hoppövningar) är bra. Men det har mest blivit sporadiska hoppövningar för min del. Jag brukar köra en del i samband med skidgångsträningen under hösten, med jobbarkompisarna. Men sen hoppar jag ingenting.

Människan är som sagt gjord för att hoppa. En del klättrade nedför träden, andra hoppade. Men ner kom vi. Det kanske har med ålder att göra. Som ung har man inte många betänkligheter. Man bara hoppar. Minns de som hoppade ned från hustak när jag var liten. De blev beundrade för sitt mod (eller dårskap). Jag hoppade aldrig nedför något hustak (vad jag minns), men jag hoppade från träd och klippor och landade mjukt som en katt, framåtlutad med händerna i marken. Om några år kanske jag inte kan hoppa. Det var en tanke som slog mig när jag sprang i skogen i höstas.

Kalles klätterträd. Vi är gjorda för att klättra, hoppa och springa. Men jag tror Kalle svävade upp och ner. Han verkade lite psykedelisk.

Det var en av alla vackra höstdagar då jag sprang ett långpass. Jag såg ett träd med kraftiga grenar och från ingenstans kom tanken att jag borde klättra upp, eller så var det en tanke som funnits där sedan barndomen och bara väntat på att jag skulle lyssna på den igen. Jag klättrade uppför trädet som en australopithecus, och hoppade sedan ner på marken. Och så upp igen. Och så ner. Sex gånger körde jag så, sedan vilade jag i någon minut, innan jag körde sex gånger till ytterligare två gånger. Ett infall (eller anfall som sambon skulle kalla det) som blev till ett ett riktigt stenålderspass. Dagen efter hade jag ont i muskler som jag inte känt av på länge. Både i överkroppen och i benen. Jag kände av knät också som jag hade haft ont i sedan Swiss Alpine.

Hoppet är det första som överger människan
Några dagar senare sprang jag förbi trädet igen och återigen inkluderade jag ett stenålderspass i löpningen. Jag klättrade upp och hoppade ner. Lite snabbare än förra gången. Jag landade mjukt och tog emot med fötter och händer. Nästa dag kändes det ganska bra i kroppen. Musklerna hade anpassats. De hade lärt sig att jag hoppar nedför träd ibland. Jag kände inte av knäna. Hjärnans uppgift är att skydda kroppen och inte minst lederna och smärtan jag kände förra gången kanske var en varning. Mitt fortsatta hoppande kanske övertygade hjärnan om att hoppen inte skadar mig och därmed framkallade den inte känslan av smärta. Det kanske var så, det gjorde i alla fall inte det minsta ont. Sen hoppade jag inget mer den hösten. Det blev vinter och det är svårt att hoppa med skidor och stavar, särskilt nedför träd. Nu är det vår och jag kanske ska springa bort till klätterträdet igen.

Det sägs att hoppet är det sista som överger människan, men jag tror det är det första. Vi slutar hoppa långt innan vi slutar gå och springa. Fast det kanske beror på att vi slutat klättra? Många klättrar på väggarna, men väggar har alltid ett tak. Man måste ut och klättra och hoppa. Det hör ihop. Det vet varje apa.

Nyttan med plyometrisk träning
Det är nyttigt att hoppa, inte minst om man vill bli en bra löpare. Att springa är som att hoppa, ett steg i taget. Studier visar att plyometri på lång sikt (3-5 ggr i veckan under 5-12 månader) förbättrar benstommen. På kort sikt (2-3 ggr i veckan under 6-15 veckor) ger det förbättrade neuromuskelära anpassningar och ökad styvhet i benen, vilket förbättrar löpekonomin. 

Plyometriska övningar. Källa.

Genom att hoppa, tränar man upp gummibandseffekten i benen, det som med ett mycket svårare namn kallas stretch-shortening-cykeln. När man springer laddas senor och muskler med energi, ungefär som ett gummiband sträcks ut. När man skjuter iväg från marken med foten, förkortas muskler och senor och energin frigörs som om man släppte gummibandet. Löpningen blir effektivare ju kortare tid det går mellan dessa båda lägen. Ju mer kraft man kan återvinna på uppstudsen, desto effektivare löpning.

När jag springer aktiveras musklerna några millisekunder innan foten slår i marken. Hjärnan har proprioceptiv kontroll på underlaget och korrigerar landningen beroende på om det är gräs, grus eller asfalt. Detta ökar styvheten i muskler och senor och foten anpassas till underlaget. En styv muskel kan lagra mer energi och ge tillbaka den mer effektivt än en slapp muskel (det är därför man inte bör stretcha en muskel innan man springer). Tiden med markkontakt blir kortare. Duktiga löpare nuddar knappt marken; de flyger fram. 

När man sprungit länge försämras preaktiveringen. Tiden med markkontakt ökar. Steglängden ökar. Men studier visar att plyometriska övningar redan efter några veckor förbättrar preaktivering och minskar tiden man sitter fast i marken med upp till 8 procent.

Fastan rullar på och lite ont i ett ben 
Nu haver jag fastat i några veckor. Det går bra. Jag har redan upptäckt några positiva effekter. Dessutom har jag nog tappat en och annan fettprocent. Fettet ebbar ut och drar sig tillbaka. Magrutorna reser sig upp ur späcket och blir synliga ;). Det gör mig till en bättre löpare. Varje kilo som mina muskler slipper lyfta och driva framåt gör mig lite snabbare. Tyvärr har jag haft lite ont i vänsterbenet några dagar. Jag kanske har kört för hårt med intervaller och mycket löpning på hårt och isigt underlag med icebugs. Den här veckan har jag cyklat istället, bl a tabataintervaller. Jag vill inte riskera något. Hoppas jag kan springa snart igen för jag har blivit mycket snabbare under den senaste månaden och det blir nog en del personbästa på kortare sträckor till sommaren.