Latmaskar och arbetsmyror

Vad är skillnaden mellan en latmask och en som alltid vill jobba lite mer? Alla vet att olika människor är olika villiga att arbeta hårt. Det handlar oftast om motivation och det styrs i hög grad av en signalsubstans som kallas dopamin. Dopamin påverkar viljan till lust och njutning och skapar ett uppsökande beteende gentemot sådant som ger belöning.

Jag har känt en brist på motivation på jobbet en längre tid, men nu har jag äntligen bytt arbetsuppgifter och lusten har återvänt. Det utsöndras dopamin i min hjärna och jag känner lust att arbeta. Det utsöndras även dopamin när jag vet att jag ska ut och springa.

Dopamin sitter på två stolar
I en ny studie har forskare funnit att "arbetsmyror", som är villiga att arbeta hårt för belöningar, hade högre frisättning av dopamin i delar av hjärnan som spelar en viktig roll i belöning och motivation: striatum och ventromediala prefrontala barken. Latmaskarna, som är mindre villiga att arbeta hårt för en belöning, hade höga dopaminnivåer i ett annat område som spelar en roll för känslor och riskuppfattning, den främre insulära loben.

Tidigare studier på råttor har visat att dopamin är avgörande för belöningar och motivation. Men denna studie visar att det inte var så enkelt som man tidigare har trott. Det tycks som om mer dopamin i den insulära loben är förenat med en minskad vilja att arbeta, även om det innebär ett inkomstbortfall. Det faktum att dopamin kan ha motsatta effekter i olika delar av hjärnan komplicerar bilden när det gäller användningen av läkemedel som påverkar nivåerna av dopamin, eftersom de förutsätts ha samma effekt i hela hjärnan.

Hjärnan kartläggs bit för bit
Hjärnforskarna använder fortfarande trubbiga instrument. Forskarna tittar på hjärnans yta ungefär som Galilei tittade på solfläckar för 400 år sedan. De låter testpersoner trycka på knappar och skannar hjärnan. Men nervcellerna är oerhört små. Det får plats 100 miljarder i en hjärna. En fMRI kan dock bara se klumpar av storleksordningen 20 kubikmillimeter av nervceller. Den mäter således ett genomsnitt av miljontals nervceller och flera miljarder synapser. Det är grovt och suddigt. En bild på en hjärna verkar trovärdig, men den är som Galileis teckningar av solfläckarna. Det är en suddig bild av vad som egentligen försiggår därinne i skallen. Det är inte tankar och känslor man ser, utan långsamma strömmar av blod som vi antar motsvarar tankar och känslor.

Moderna fMRI-bilder av hjärnan till vänster och Galileis teckningar av solfläckar till höger. De visar ungefär lika mycket, men fysikerna ligger några hundra år före hjärnforskarna.

Den nya studien visar att vi inte vet så mycket och att dopamin fungerar på olika sätt i olika delar av hjärnan. För 400 år sedan visade Galilei att något var fel på teorin att solen var en perfekt himlakropp utan fläckar. Vi falsifierar teorier. Det går framåt. Sakta, men fortare än någonsin.