Fyra vägar till människan

Under de senaste decennierna har vi fått en mer komplett bild av människans ursprung. Under miljoner år levde våra förfäder på den torra, heta savannen och de sprang långa sträckor i kampen för överlevnad. Det är svårt att tro, nu när många tror att man måste dricka massor av vätska under ett träningspass som varar en timme och det anses vara vansinne att springa sträckor längre än ett maraton. Men vi är gjorda för att klara det. Vi är tuffa, annars hade vi aldrig lämnat tryggheten i träden och gett oss ut på den heta savannen. Vi har tappat pälsen, svettas, balanserar på två ben och vi har en hjärna som skyddar oss från överhettning och allt annat som kan hota vår överlevnad.

Två ben
Redan för över fyra miljoner år sedan stod ardipithecus ramidus (Ardi) på två ben. Under flera miljoner år tvekade Ardi mellan tryggheten i träden och möjligheterna på savannen - hon hade ett ben på marken och ett ben uppe i träden. Det tyder på att människans och schimpansens gemensamma förfader för över 7 miljoner år sedan förmodligen också gick upprätt. Sedan delade sig utvecklingen i två grenar. Den evolutionära gren som så småningom ledde till schimpanser böjde sig ner och började gå på knogarna, medan vår linje sträckte på sig och sprang ut på savannen på två stadiga ben. Sedan dess har vi sprungit och evolutionen har knådat oss till perfekta långdistanslöpare.

Ardi - den tvekande länken

Den upprätta gången frigjorde våra händer, minskade ytan som träffades av solen, flyttade oss en meter från den heta marken till en kyligare luftlager och möjliggjorde ett effektivt löpsteg.

Svett
Inget däggdjur svettas som människan. Svett är det mest effektiva sättet att göra sig av med överskottsvärme. När man springer, ökar blodflödet. När blodet passerar musklerna, värms det upp. Värmen sprids sedan i kroppen längst ut i huden, där värmen avdunstar och kroppen kyls av.

Människan har massor av svettkörtlar. Ardi hade dock inga svettkörtlar och schimpanser kan inte svettas. Schimpanser kan inte klara sig om temperaturen överstiger 38 grader. Så något hände med vår linje i utvecklingen som krävde svettning för att vi skulle kunna göra oss av med överskottsvärme. För att bara leva på savannen krävdes inte dessa anpassningar - det gör ju schimpanser. Men för att springa i hettan mitt på dagen krävs en extraordinär förmåga att svettas. Det var människans nisch på savannen; att jaga mitt på dagen så att bytet kollapsade av värmeslag.

Varför har bara människan och några få däggdjur till - kameler, hästar, babianer och vissa stora antiloper - utvecklat denna förmåga (dock inte i närheten av människans svettkapacitet)? Allt har ett pris i evolutionen, annars hade vi ju varit snabba som geparder, starka som schimpanser och skarpögda som gamar, och priset för svettning är att man förlorar vätska och elektrolyter, särskilt salt (NaCl). Men fördelarna överväger, därför kan vi förlora massor av saltvatten.

Värdet av att kunna förflytta sig över savannen översteg förlusten av salt och vatten. Den smarta människan hade tillgång till dessa resurser och kunde fylla på lagren efter en kvällsmåltid. De sprang knappast på sportdryck, utan människan utvecklade mekanismer som skyddade mot uttorkning och överhettning: törst och trötthet. Vi blir törstiga och tvingas att söka vatten och om vi blir för varma eller något annat hotar kroppens jämvikt, då blir vi så trötta att vi inte orkar springa. Vi har precis så mycket krafter kvar att vi orkar ta oss tillbaka och hjärnan stoppar oss långt innan kroppens organ skadas.

Vi behöver inte ersätta salt och vatten i samma stund som vi svettas, utan evolutionen har försett oss med en komplex uppsättning mekanismer som tillåter att vi väntar med att fylla på lagren till efter löpningen, då vi kan äta och dricka utan några som helst begränsningar.

Päls
En tredje fördel är frånvaron av päls. Den lämnade vi på någon gren i skogen när vi sprang ut på savannen och det ökade vår förmåga att svettas. Vi blev dock sämre på att reflektera solljus, men eftersom vi stod upprätt och behöll päls på huvudet så gjorde det inte lika mycket. Djur med päls reflekterar mer solljus och dessutom leder hår värme väldigt dåligt, så gorillor kan sitta påpälsade utan att drabbas av värmeslag (så länge temperaturen är under 38 grader). När människorna rörde sig norrut så tog de dock tillbaka pälsarna från djuren. Det går fortare att ta från någon annan än att vänta i miljoner år på att evolutionen ska odla en ny päls.

Hjärnan
Människan lever i alla möjliga klimat, från öken till ishav och det är möjligt därför att vår hjärna kan reglera kroppstemperaturen oerhört exakt. Vi ändrar beteende och minskar aktiviteten när det blir för varmt. Om det blir för kallt börjar vi skaka och springa runt.

När vi springer mitt på dagen när det är som varmast - vilket är människans specialitet - så ser hjärnan till att vi springer med ett tempo som motverkar överhettning. Hjärnan räknar ut hur mycket värme som skapas av musklerna och anpassar svettningen så att kroppen håller en temperatur som inte hotar kroppens jämvikt. Om något går fel - som när man som nordbo inte acklimatiserat sig tillräckligt till värmen - och temperaturen överstiger 41 grader så stänger hjärnan av benen och det blir omöjligt att röra sig. Man drabbas av värmeslag och blir paralyserad.

Alla vägar leder till mig
Det var fyra vägar till mig, men alla vägar leder till mig så här i efterhand. Om jag åkte tillbaka i tiden och på något sätt ändrade historien skulle jag förmodligen försvinna. Historien är en väv av slump och tillfälligheter som blir en berättelse först när man ser tillbaka. Jag ser dock hellre framåt än bakåt. I morgon åker jag till Paris. Jag kanske ska springa längs Seine eller jogga genom Boulognerskogen.