De sista jägarna

Om jag hade varit född för 100 000 år sedan hade jag förmodligen kunnat följa spåren av hjort även när det inte fanns några spår. Att spåra utan spår kräver en utvecklad abstraktionsförmåga. Som jägare måste man försöka tänka som bytesdjuret, vilket kräver empati - förmåga till inlevelse i hur andra känner. Sedan försöker man visualisera bytet, se hur det rör sig genom landskapet. Man gör en abstrakt modell av bytesdjur och landskap och formulerar olika hypoteser och förutsägelser: Hur fortsätter spåren som inte längre finns? Det är embryot till vetenskapliga hypoteser och förutsägelser. Grunden till vetenskapligt tänkande lades på savannen. Jag följer inga spår, men jag tänker på samma sätt som jägarna för 100 000 år sedan.

Att jaga är ett slags projekt. Jägarna spårar, leker, skrattar, fantiserar, formar hypoteser, drar slutsatser och springer. De samarbetar och gör upp planer. Efter jakten, när hjärnan dessutom är fylld av ämnen som gör den formbar, lägger jägarna viktiga detaljer i minnet för snabb åtkomst när det är dags för nästa jakt och själva skeendet - helheten - långtidslagras i hjärnan som myter och berättelser, vilka kan återanvändas av andra och av nya generationer. Den typen av minnen håller på att försvinna i det moderna samhället och övertas av böcker, diskar och moln.

Filmen The Great Dance
Sanfolket är det äldsta folket, enligt nya genetiska studier. De har klämts mellan vita boer från söder och svarta bantufolk som trängt ner från norr med sin boskap. De har det äldsta språket med karaktäristiska klickljud. I deras ansikten ser man ursprunget till afrikaner, asiater och européer. De har jagat i tusentals generationer. De springer i timmar utan vatten och skor när det är som hetast mitt på dagen. Det är den typ av jakt - uthållighetsjakt - som formade människan på savannen.

Sanfolket

Allt detta finns dokumenterat i en sydafrikansk film som heter The Great Dance: A Hunter's Story och som man (än så länge) kan se gratis nedan. Den är från år 2000 och fick många internationella pris. Filmen är ett gediget hantverk. Den är suggestiv och vacker och berättad av jägaren !Nqate Xqamxebe. Deras land tas över av boskapskötare. Stängslen skär som knivar genom deras jaktmarker, men han fortsätter att jaga för han är jägare. Kanske hans barn kan fortsätta i samma spår, men barnbarnen? Jag tror inte det. Den resa som tog tusentals år för oss, gör de på två generationer. Hoppas fler skriver ner och filmar deras myter och berättelser innan de gamla hjärndiskarna kraschar för alltid.

Aktivera flash för att se filmen eller klicka på denna länk cultureunplugged.com

Att spåra ett byte är som att dansa, för kroppen är glad. Dans och jakt är att vara ett med gud, säger !Nqate. Det är lite som runners high, eller det kanske är det som är runners high? Hur många upplever runners high på jobbet varje dag? 

Äta med gamar
En scen etsade sig fast. De jagar mitt på dagen, timme efter timme och de måste till slut äta något för att orka fortsätta jakten. De kan inte komma tillbaka tomhänta. Då får de syn på några gamar som sliter köttslamsor ur ett kadaver. Djurliket kanske har legat i solen i flera dagar. Jägaren luktar på köttet som jag luktar på mjölk med utgånget datum. Han grimaserar lite och nickar - det går att äta. Det kanske var sättet att få tag på mat innan människan blev jägare? Människan - en simpel asätare som åt ruttet kött och konkurrerade med hyenor, gamar och lejon. Man började kanske springa när man såg en gam i skyn - ett tecken - och sprang för livet för att hinna före de stora kattdjuren. Människan blev en allt bättre löpare och till slut kunde vi springa efter oöppnade köttförpackningar.

Det var tur att vi sprang ifrån vårt asätande ursprung. Tänk om vi aldrig kommit längre än till asätare? Vilken sorts mat skulle vi äta då? Surströmming och stinkande fårmagar?

Jägarna i Sanfolket har från barnsben vant magen vid det mesta, något vi inte längre gör. I Sverige dröjer det ett halvår innan tarmarna hos nyfödda är koloniserade av bakterien E. Coli. I länder som Pakistan tar det tre dagar. Bakterierna är nödvändiga för immunförsvaret. Det är inte av illvilja som småbarn slickar på allt, det är immunsystemets sätt att lära sig hur världen ser ut därute.

När det inte finns några parasiter att reagera på och angripa, börjar immunförsvaret slåss mot allt som kommer i dess väg. De förstör, därför att de är utvecklade att förstöra. Vi utvecklar allergier och olika typer av autoimmuna sjukdomar. Kanske det snart finns parasiter på recept? I ett avsnitt av Dr House behandlar och botar man en person med den autoimmuna sjukdomen Chrons sjukdom med inälvsmask och det avsnittet bygger som alltid på ett riktigt fall.

Hur slutar då jakten i filmen? Till slut lyckas jägarna fälla en hjort. Det är den bästa löparen som tar upp jakten. Han dödar en Kudu som till skillnad från människan inte kan göra sig av med all överskottsvärme genom svettning. Kombinationen av solens hetta och den inre värmen gör att den inte orkar ta ett steg till. Kuduns död ger mat i överflöd till familjerna.

Tre långdistansare
Det finns många långdistansare i naturen, men endast tre däggdjur springer långt: vargen, hästen och människan. Hanar och honor springer i stort sett lika bra, så löpningen måste ha varit avgörande för dessa arters överlevnad. Det är inte så märkligt att vi tre slagit följe genom historien. Först gjorde vi vargen till en hund, sedan satte sig européer och asiater på hästen och erövrade världen. Det är en vänskap som går djupt och skär genom artgränserna.

Snön faller
När jag skriver det här faller snön och det är alldeles vitt ute. Det är inte direkt löpning och heta savanner man tänker på, men varje helg letar jag efter löparen inom mig. Jag försöker dra ut på distanserna på söndagarna. I söndags sprang jag 22 km, nu i helgen ska jag försöka springa 30 km i ultrarapid och i Fivefingers. Jag hoppas på vackert väder. Det är alltid trevligare att springa i solsken.