Andra sidor

torsdag 19 april 2012

De sista jägarna

Om jag hade varit född för 100 000 år sedan hade jag förmodligen kunnat följa spåren av hjort även när det inte fanns några spår. Att spåra utan spår kräver en utvecklad abstraktionsförmåga. Som jägare måste man försöka tänka som bytesdjuret, vilket kräver empati - förmåga till inlevelse i hur andra känner. Sedan försöker man visualisera bytet, se hur det rör sig genom landskapet. Man gör en abstrakt modell av bytesdjur och landskap och formulerar olika hypoteser och förutsägelser: Hur fortsätter spåren som inte längre finns? Det är embryot till vetenskapliga hypoteser och förutsägelser. Grunden till vetenskapligt tänkande lades på savannen. Jag följer inga spår, men jag tänker på samma sätt som jägarna för 100 000 år sedan.

Att jaga är ett slags projekt. Jägarna spårar, leker, skrattar, fantiserar, formar hypoteser, drar slutsatser och springer. De samarbetar och gör upp planer. Efter jakten, när hjärnan dessutom är fylld av ämnen som gör den formbar, lägger jägarna viktiga detaljer i minnet för snabb åtkomst när det är dags för nästa jakt och själva skeendet - helheten - långtidslagras i hjärnan som myter och berättelser, vilka kan återanvändas av andra och av nya generationer. Den typen av minnen håller på att försvinna i det moderna samhället och övertas av böcker, diskar och moln.

Filmen The Great Dance
Sanfolket är det äldsta folket, enligt nya genetiska studier. De har klämts mellan vita boer från söder och svarta bantufolk som trängt ner från norr med sin boskap. De har det äldsta språket med karaktäristiska klickljud. I deras ansikten ser man ursprunget till afrikaner, asiater och européer. De har jagat i tusentals generationer. De springer i timmar utan vatten och skor när det är som hetast mitt på dagen. Det är den typ av jakt - uthållighetsjakt - som formade människan på savannen.

Sanfolket
Allt detta finns dokumenterat i en sydafrikansk film som heter The Great Dance: A Hunter's Story och som man (än så länge) kan se gratis nedan. Den är från år 2000 och fick många internationella pris. Filmen är ett gediget hantverk. Den är suggestiv och vacker och berättad av jägaren !Nqate Xqamxebe. Deras land tas över av boskapskötare. Stängslen skär som knivar genom deras jaktmarker, men han fortsätter att jaga för han är jägare. Kanske hans barn kan fortsätta i samma spår, men barnbarnen? Jag tror inte det. Den resa som tog tusentals år för oss, gör de på två generationer. Hoppas fler skriver ner och filmar deras myter och berättelser innan de gamla hjärndiskarna kraschar för alltid.


Aktivera flash för att se filmen eller klicka på denna länk cultureunplugged.com


Att spåra ett byte är som att dansa, för kroppen är glad. Dans och jakt är att vara ett med gud, säger !Nqate. Det är lite som runners high, eller det kanske är det som är runners high? Hur många upplever runners high på jobbet varje dag? 

Äta med gamar
En scen etsade sig fast. De jagar mitt på dagen, timme efter timme och de måste till slut äta något för att orka fortsätta jakten. De kan inte komma tillbaka tomhänta. Då får de syn på några gamar som sliter köttslamsor ur ett kadaver. Djurliket kanske har legat i solen i flera dagar. Jägaren luktar på köttet som jag luktar på mjölk med utgånget datum. Han grimaserar lite och nickar - det går att äta. Det kanske var sättet att få tag på mat innan människan blev jägare? Människan - en simpel asätare som åt ruttet kött och konkurrerade med hyenor, gamar och lejon. Man började kanske springa när man såg en gam i skyn - ett tecken - och sprang för livet för att hinna före de stora kattdjuren. Människan blev en allt bättre löpare och till slut kunde vi springa efter oöppnade köttförpackningar.


Det var tur att vi sprang ifrån vårt asätande ursprung. Tänk om vi aldrig kommit längre än till asätare? Vilken sorts mat skulle vi äta då? Surströmming och stinkande fårmagar?

Jägarna i Sanfolket har från barnsben vant magen vid det mesta, något vi inte längre gör. I Sverige dröjer det ett halvår innan tarmarna hos nyfödda är koloniserade av bakterien E. Coli. I länder som Pakistan tar det tre dagar. Bakterierna är nödvändiga för immunförsvaret. Det är inte av illvilja som småbarn slickar på allt, det är immunsystemets sätt att lära sig hur världen ser ut därute.

När det inte finns några parasiter att reagera på och angripa, börjar immunförsvaret slåss mot allt som kommer i dess väg. De förstör, därför att de är utvecklade att förstöra. Vi utvecklar allergier och olika typer av autoimmuna sjukdomar. Kanske det snart finns parasiter på recept? I ett avsnitt av Dr House behandlar och botar man en person med den autoimmuna sjukdomen Chrons sjukdom med inälvsmask och det avsnittet bygger som alltid på ett riktigt fall.

Hur slutar då jakten i filmen? Till slut lyckas jägarna fälla en hjort. Det är den bästa löparen som tar upp jakten. Han dödar en Kudu som till skillnad från människan inte kan göra sig av med all överskottsvärme genom svettning. Kombinationen av solens hetta och den inre värmen gör att den inte orkar ta ett steg till. Kuduns död ger mat i överflöd till familjerna.

Tre långdistansare
Det finns många långdistansare i naturen, men endast tre däggdjur springer långt: vargen, hästen och människan. Hanar och honor springer i stort sett lika bra, så löpningen måste ha varit avgörande för dessa arters överlevnad. Det är inte så märkligt att vi tre slagit följe genom historien. Först gjorde vi vargen till en hund, sedan satte sig européer och asiater på hästen och erövrade världen. Det är en vänskap som går djupt och skär genom artgränserna.


Snön faller
När jag skriver det här faller snön och det är alldeles vitt ute. Det är inte direkt löpning och heta savanner man tänker på, men varje helg letar jag efter löparen inom mig. Jag försöker dra ut på distanserna på söndagarna. I söndags sprang jag 22 km, nu i helgen ska jag försöka springa 30 km i ultrarapid och i Fivefingers. Jag hoppas på vackert väder. Det är alltid trevligare att springa i solsken.


5 kommentarer:

  1. Kameler!!! Är väl däggdjur och långdistansare? Mycket bra artikel :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Jocke:) Ja kameler är otroliga konstruktioner, men de går hellre än springer. De är otroligt intressanta djur med anpassningar för att klara värme och törst. Skulle vilja få tag i en bok om dom:)

      Radera
    2. Min samlande kamelkunskap kommer från Why We Run (och Dr Snuggles och Jeff Minters gamla datorspel), han har ett kapitel om kameler.

      Där framkommer att de har en toppfart på 10 mph, kan springa/vagga, men ogärna gör det. Jag gå mellan Kairo och Gaza (300 km) på två dagar.

      I ett kamel vs häst-race över 176 km vann hästen precis. Och dog dagen efter. Med mera.

      Att vargen uthållighetsjagar och människan har gjort det förstår jag, men hur utnyttjar hästar och kameler sin uthållighet naturligt?

      Antiloper, kudus mm kan ju uppenbarligen springa fort och långt och länge, men gör det bara när livet hänger på det.

      Radera
    3. Jag borde kanske lägga till kamelen. Den är ju också en följeslagare. Jag läste why we run för säkert tio år sedan, men den kanske kräver en omläsning. Jag gillar Bernd Heinrich sätt att skriva intelligent och vackert om djur. I vinter ska jag läsa hans bok winter world om djur på vintern.

      Hästen är ju stor och syns långt och måste ju vara duktig på att springa från rovdjur som fanns för mer än 10 000 år sedan och det torde vara en fördel att kunna röra sig över stora områden på stäpperna. De sägs ju också komma undan gräsbränder genom att springa in i elden och komma ut på andra sidan, en instinkt som kanske inte är så bra när de springer in i brinnande stall. Kamelen måste väl antagligen vara mkt uthållig för att ta sig mellan glesa vattenhål i öknen. Fast nu svamlar jag fritt. Jag föredrar att läsa på innan jag skriver;)

      Radera
  2. funderar lite på det här med köttätandet. Det måste vara en stor missuppfattning i vårt samhälle med all rädsla för kött. Å andra sidan kan jag tänka mig att man i många fall behandlar djuren illa med besprutningar och liknande.
    Men om vi formades som löpare och lyckades få tag i kött från döda djur så lär det säkert rätt ofta varit gammalt kött. Det är nog verkar viktigt att bygga upp bakteriefloran i våra magar.
    Jag äter personligen ofta rått kött och tror inte på rädslan för rött kött.
    Bra blogg detta!

    SvaraRadera