Andra sidor

lördag 19 november 2011

Myten om mjölksyra


Jag minns det som igår när jag för första gången kunde springa länge utan att bli trött. Det fanns ingen gräns, tröskel eller vägg. Det var en helt ny och spännande känsla. På helgerna brukar jag springa ett långpass i lugnt tempo och det är mitt favoritpass. Det gör inte ont någonstans och jag får kvalitetstid med mig själv. Om jag däremot springer så fort jag kan då tvingas jag till slut sakta ner. Någonstans däremellan finns en gräns. När jag tävlar vill jag ligga så nära den gränsen som möjligt. Det är en tröskel innan väggen kommer lite längre bort. I detta gränsland blir andningen häftigare och det blir svårt att föra ett samtal.

Denna gräns brukar kallas mjölksyretröskeln. Det är inarbetat namn och i praktiken har det ingen betydelse vad man kallar saker. Men det är inte helt korrekt. Det är inte mjölksyran som skapar tröttheten. Tvärtom, den hjälper oss att överleva när vi befinner oss i gränslandet till oss själva - i zonen mellan syreberoende och syreoberoende system. Det första syrebaserade livet forcerade den gränsen redan för över en miljard år sedan. 


Ingen rök utan eld
Trots nya forskningsrön som bekräftats i flera experiment är det fortfarande en vanlig föreställning att det är mjölksyra som orsakar trötthet, men mjölksyran är lika oskyldig till trötthet som brandmännen till eldsvådor. Dessutom är det laktat - inte mjölksyra - som bildas i musklerna. Syran - det vill säga det sänkta PH-värdet - beror på att en stor mängd vätejoner (protoner) kopplats lösa i samband med cellernas energiutvinning. Laktat kan inte frigöra några vätejoner och är alltså oskyldig till försurningen.




Bara för att trötthet och laktat respektive brandmän och bränder uppträder gemensamt, betyder det inte att det ena orsakar det andra. I själva verket är både brandmän och laktat nyttiga och viktiga. Eftersom laktat och trötthet samvarierar kan man dock använda det som ett indirekt mått på trötthet, precis som antalet brandmän kan vara ett slags mått på allvaret i en eldsvåda. När jag springer intervaller, vilket jag gjort på sistone, tränar jag upp cellerna att använda laktat effektivare. För att brandmän ska bli duktiga måste de öva skarpt och intervaller är skarpa, de tvingar fram anpassningar i cellerna. Ingen rök utan eld, brukar man ju säga. Man ska köra intervaller så det ryker.

Intervaller, mjölksyra och laktat
När man springer intervaller förbrukar musklerna stora mängder av glukos. Det sista steget i denna process är splittringen av glukosmolekylen i två pyruvatmolekyler, vilka sedan omvandlas till Acetyl-CoA innan de skickas till förbränning i mitokondrierna. Men när man springer intervaller är efterfrågan på energi större än tillgången och pyruvat och sura vätejoner bildar köer framför mitokondriernas brinnande portar. Det är här som laktat kommer in. Inte som skurk, utan som räddare. Genom att haka fast vätejoner vid pyruvat omvandlas det till laktat, som sedan kan återanvändas som ny fräsch energi. Därför är ackumulationen av laktat en följd av, inte orsaken, till försurning i muskelcellerna. Faktum är att laktat fördröjer syraförgiftning genom att fungera som en tillfällig buffert till de förhöjda nivåerna av vätejoner.


När vi blir trötta, produceras alltså samtidigt mycket laktat och de ökande nivåerna av vätejoner är förmodligen en av många ledtrådar för hjärnan när den fattar beslut om att skapa trötthetskänslor. Laktat är ett viktigt bränsle och även under lugna löpningar - med god tillgång till syre - bildas laktat, framför allt i de snabba vita muskelcellerna som har ytterst få mitokondrier och därför inte kan utnyttja tillgången på syre. De skapar istället laktat som kan skickas till de uthålliga röda muskelcellerna.

Laktattransport och livets hjul
Laktat är nästan som ett hormon. Det kan ta sig ut i vävnader och in i celler och tränga ända in i mitokondrierna. Laktat används som energi av hjärta, hjärna och av muskler. Utan laktat skulle inte hjärnan fungera medan vi springer och eftersom människan utvecklats som löpare har laktat varit avgörande för vår överlevnad som art.

Laktat fraktas också ner till levern (Coricykeln) där det används för att tillverka ny glukos. Det kostar energi, men levern bjuder musklerna på det av hänsyn till organismens bästa. Cellerna är bra på att återvinna gammalt skräp. Ingenting kastas. Det enda som lämnar oss är svett, värme och en 
tunn rök av koldioxid. Koldioxiden tar växterna hand om, medan värmen sakta driver ut i universum. Det är kvalitetsskillnaden mellan den trötta värmeenergin som strålar ut och den pigga energi som störtar in från solen som driver oss löpare och allt annat på jorden. 

Intervaller tränar musklerna att skörda laktat
Under tävling springer man på gränsen till sin ”mjölksyretröskel” och den kan flyttas fram genom träning. När musklerna brinner tränas brandmännen och de blir liksom våra celler bättre av att träna i skarpt läge. Cellerna börjar arbeta hårt och hårt arbete danar både karaktären och cellerna. För det första bildas det fler mitokondrier. För det andra behöver laktat fraktas till mitokondrierna av särskilda transportmolekyler och dessa transportmolekyler blir fler ju mer de används. Till sist produceras ett större antal enzymer (laktatdehydrogenas) som omvandlar pyruvat till laktat genom att haka fast sura vätejoner (protoner).


Intervaller ger fler mjölksyretröskor

Intervallträning ökar alltså antalet förbränningsugnar, de förbättrar transportvägarna och ökar den maximala produktionsförmågan. Vi får fler och större mjölksyretröskor och blir allt bättre på att skörda laktat. Allt detta är evolutionära anpassningar som haft ett stort överlevnadsvärde. Genom att träna i artens gränsland blir vi allt bättre anpassade till att göra det vi utvecklats för.

Att kokas levande i mjölksyra
När jag kör hårda intervaller brinner det i musklerna och det känns som att köttet kokar tills det lossnar från skelettet. Det gör ont, men det är inte laktat som gör ont, varken medan jag springer eller efteråt. Det är inte laktat som ger träningsvärk. Vi har ju ont i flera dagar efter ett hårt pass, men "mjölksyrenivåerna" är som högst just efteråt och sedan sjunker de snabbt, medan träningsvärken kommer smygande långt efteråt då halterna av laktat är tillbaka till normalläget. Träningsvärk handlar istället om små anpassningar av musklernas struktur så att de klarar belastningen bättre nästa gång.

Den smärta jag känner när jag ger allt är förmodligen en kombination av att syrebrist gör ont (som t ex bröstsmärtor vid en hjärtinfarkt) och att hjärnan - som bl a känner av surhetsgraden i musklerna - signalerar smärta för att försöker få mig att sakta ner i god tid så att jag inte hotar kroppens jämvikt och överlevnad. Under tiden ackumuleras laktat och därför har man i flera år dragit den felaktiga slutsatsen att laktat skulle göra ont. Tänk så fel vi har haft i alla dessa år! Vi har kastat sten på brandmännen.


5 kommentarer:

  1. I min tidigare "karriär" som muskelbyggare fick jag ett påtagligt lyft i träningen av kreatin-pyruvat, t ex +10kg i bänkpress eller 15 reps istället för 10 i benböj. Nyttan av tillskottet verkar dock vara högst individuell då brorsan på samma dos inte presterade bättre. Frågan är om det ger någon nytta vid uthållighetsaktiviteter såom marathon. Personligen upplevde jag det som att kreatinet sabbade löpningen då det orsakade viktuppgång pga vatten som bands i muskulaturen (från 82kg - 85kg). Har du testa kosttillskott med pyruvat/ kreatin vid löpningen? Om så, upplever du det som att det boostar din performance?

    SvaraRadera
  2. Jag har inte själv testat kreatin, men om jag skulle vilja bygga muskler verkar det vara en god ide att ladda upp med lite extra fosfat som kan göra atp av adp och få mig att prestara lite på marginalen mer. Som du säger är det nog högst individuellt hur kroppen tar hand om det vi stoppar i oss och dessutom finns det en placeboeffekt som varierar ännu mer på allt som vi stoppar i oss i tron att det ska ge effekt.

    Eftersom man får en snabb viktuppgång torde det inte vara bra för uthållighetslöpning och när man springer maraton använder man inte det enerigsystemet. Det slår ju in bara när det ATP som finns i musklerna tar slut efter någon sekund och sedan räcker det i kanske 5 - 10 sekunder. Men det finns kanske intressanta frågeställningar. Vad händer om man tränar hårda intervaller på 6-20 sekunder? Hmm, jag blev lite nyfiken på ämnet så det blir nog ett inlägg om kreatin framöver. Det känns som jag inte vet tillräckligt och det har jag svårt för;)

    SvaraRadera
  3. Kaler: såg att du skrev om kreatin-pyruvat. Ska läsa på om det och skriva ett inlägg

    SvaraRadera
  4. Hittade precis till din blogg efter att någon hade länkat hit i en diskussion i vår grupp "MST-Mythbusters" på facebook. Sen hittade jag just det här inlägget. Lustigt nog så skrev jag själv ett väldigt liknande inlägg något år efter att du hade skrivit det här!
    Ännu roligare blev det när jag såg att vi båda hade använt brandmän som metaforer för laktat! :D
    http://smartavagen.blogspot.se/2013/01/mjolksyra-faret-i-vargaklader.html

    Gå gärna med i vår grupp också. Det brukar bli en massa intressanta diskussioner där och det är kunnigt folk från landets alla hörn som är med, så jag tror att du skulle trivas. ;)
    https://www.facebook.com/groups/162598930418688/?fref=ts

    Mvh
    / Marek Behrendt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Marek! Imponerande inlägg du skrivit! Jag ska länka det inlägget när jag skriver om mjölksyra nästa gång, för ditt inlägg var lite mer genomarbetat och omfattande än mitt inlägg. Spännande d-uppsats du håller på med också. Lustigt med metaforen, men det kanske ligger nära till hands och jag tror det finns något gammalt uttryck om brand som kanske våra hjärnor hittade och kopplade ihop med laktat, eller nåt:)

      Jag är inte speciellt aktiv på facebook men jag ska kolla in. Tack för inbjudan:)

      Radera