Att offra en fot

Hur långt skulle du vara beredd att sträcka dig för att springa? Skulle du offra en lem? Det kanske är en fråga som man inte kan ta ställning till direkt. Ibland svarar vi tvärsäkert ja eller nej, men frågan är om det ens är möjligt att veta. För Tom White tog det 26 år att bestämma sig. Det var först när han nådde medelåldern, den tid då hjärnornas olika delar skakat hand med varandra och man börjar bli klok, som han kände sig mogen att fatta beslutet. Den medelålders hjärnan offrar detaljerna för sammanhangen, den blir självsäker. Kanske är det utsikten som skapar denna självsäkerhet. När man befinner sig på livets krön skönjer man horisonten och man ser att alla väger leder dit. Man kan ställa in kompassen på nytt eller så springer man rakt ut och följer sin instinkt.

Ett ödesdigert beslut
Tidigare i sitt liv fattade Tom ett annat beslut och konsekvenserna av det fick han leva med i 26 år. 26 år är en miljard hjärtslag - en livstid för de flesta däggdjur - men Tom tyckte att han hade en lång tid kvar på jorden och om han inte kunde springa, så kunde han inte heller leva. Han ville springa mot horisonten, inte halta och tveka som han gjort framtill nu.

När Tom gick i college sprang han en mile på 4 minuter. Han var alltså en riktigt duktig löpare och såg sig själv i första hand som löpare. Men livet kan ta överraskande vändningar när två livsöden krockar. I Toms fall var det en berusad lastbilschaufför som en natt ändade hans löparkarriär och ändrade hans självbild. En krock och ett oändligt långt ögonblick senare såg Tom sin fot hänga längs benet som en sko i ett skosnöre. Foten satt fast i hälsenan och en liten bit av huden. Toms fot var i princip avklippt, det fanns ingenting - förutom Toms förhoppningar - som höll den kvar vid resten av kroppen.

När Tom kom till sjukhuset var det enda han sa: Rädda min fot. Jag är löpare. Jag kan inte springa utan fötter. Snälla, gör allt ni kan. Läkaren försökte säga att det kanske var bäst med en amputation. Men det gick inte ihop med Toms självbild. Han var inte en stympad människa. Han var en framgångsrik löpare. Läkarna gjorde en fantastisk insats och lyckades sätta fast foten igen och foga samman nerverna och återknyta kontakten med hjärnan. Efter det följde många operationer och en lång tid av rehabilitering. Tom stapplade runt på kryckor i två år. Att springa var inte att tänka på. Han började läsa till läkare och träffade sin blivande fru som också var löpare, men till skillnad från Tom så kunde hon springa.

En andra chans
Efter ett av hennes lopp bestämde sig Tom plötsligt för att springa: Vi tävlar bort till bilen, sa han till sin fru Tammy. Han såg bedrövlig ut, sa hon senare. Han liknade Quasimodo. Men det var någonting som hade hänt i Toms hjärna. Han hade bestämt sig: han skulle springa igen. Det började med korta turer i kvarteret, sedan sprang han en km, två km … 50 km. Han försökte t o m springa Leadville Trail 100. Det var på ren viljestyrka, den typ av styrka som byggs upp av motgångar och övertygelser.

Det gjorde fruktansvärt ont. Men ultralöpning gör ont. Det vet alla ultralöpare och det visste Tom. Men smärtan började bli outhärdlig. Att springa är att vilja, men ibland är viljan starkare än kroppen. Det var inte en hel fot han sprang på. Det var en sargad, lagad och ihopsydd fot. Foten slets ut som ett gammalt däck. Till slut kunde han inte springa mer. Han var en löpare som fick en andra chans men som inte längre kunde springa. Han började acceptera sitt nya liv. Ett liv utan löpning. Han hade en fru och två döttrar som sprang. Han fick springa genom dem.

Slump eller nödvändighet?
En dag bläddrade Tom av en slump i en tidning och fastande i en artikel om en löpare - Amy Palmiero-Winters - vars liv också förändrades i och med en trafikolycka. Men till skillnad från Tom hade hon följt läkarens råd och amputerat foten. Hon fick en protes och nu sprang hon maraton. Hon var en stjärna. Hon såg inte ut som en stympad stackare. Bilden av den amputerade, hjälplösa krigsveteranen, som Tom hade i hjärnan började ritas om. Han läste om Oscar Pistorius som sprang tillsammans med vanliga löpare och presterade världstider. På kvällen sa han till Tammy: Jag vill kapa foten så att vi kan springa tillsammans igen. Redan nästa morgon sa hon: Ok, nu ska vi leta rätt på en läkare. Tom befann sig fortfarande i en värld av idéer. Hon stod för handling och var katalysatorn. Hon förvandlade tanke till handling. Hon hade också saknat löpturerna och ville springa tillsammans med Tom mot horisonten. Efter 26 år hade Toms omedvetna samlat tillräckligt mycket kraft för att gå till handling.

Oscar Pistorius

Eftersom Tom är läkare visste han att alla operationer medför risker. Men det var en risk som han var beredd att ta.

Amputationer är en urgammal konst och det har oftast handlat om liv eller död. Under krig gjordes det på löpande band. Lite alkohol, en rejäl såg och en person med en lika stark arm som psyke, var allt som krävdes. Från resor i barndomen minns jag att det fanns många enbenta äldre herrar som staplade runt på kryckor runt om i Europa. Dagens krigsveteraner har dock helt andra möjligheter. Tekniken har utvecklats och idag är proteser high-tech. Drömmen om den vidareutvecklade människan driver utvecklingen framåt. Idag är man inte lika handikappad som förr. Snart kanske man kan kalla de amputerade för de förbättrade, åtminstone med avseende på tider. Det finns även lovande forskning om att låta lemmar växa ut igen som de gör hos ödlor.

För Tom handlade det inte om liv eller död, utan om liv eller ett sämre liv. Han kände sig bara helt levande när ben, armar och hjärta pumpade i takt. Valet stod mellan att skära bort en del av sig själv för att återvinna sin identitet och återupprätta sin självbild.

Tredje chansen
Toms amputation gick bra. Att förlora en fot är ett trauma, men Tom genomlevde ett trauma redan för 26 år sedan och var stark. Fantomsmärtorna var dock jobbiga. Trots att foten var borta så fanns ju hjärnkartan över foten kvar och därmed fanns foten i Toms medvetande och han kunde känna hur tårna kliade. Han höll dock humöret uppe: Jag har förlorat 5 kg och är tillbaka på min matchvikt från collegetiden, skojade han.

Det tog dock tid att vänja sig vid protesen. Den passade dåligt och det gjorde ont. Den var ingen naturlig del av kroppen. Det tar tid för hjärnan att skapa en ny hjärnkarta som innefattar en bit kolfiber. Ett tag var han på väg att ge upp. Det här var tredje gången gillt, den tredje chansen, och han var nära att ge upp sin dröm om att kunna springa. Han ringde löparen i tidningen - Amy Palmiero-Winters. Det kanske var hans undermedvetna som letade upp hennes namn och kopplade det till hoppet om ett nytt liv. Hon hade förlorat sitt ben för elva år sedan, men nu levde hon som elitidrottare. Hon sprang maraton på tre timmar och syntes på reklampelare.

Amy Palmiero-Winters

Hennes erfarenheter var viktiga. Hon fick honom att kämpa hårdare och att våga mer. Tom tyckte det var pinsamt att ta av sig benet och torka av det mitt i ett lopp. Gör det bara, sa Amy. Vem bryr sig? Det borde han ha fattat vid det här laget. Folk bryr sig inte och om de bryr sig - vad gör det? Ingenting. Amys attityd gav Tom kraft och sakta men säkert blev löpturerna allt längre och allt mindre smärtsamma. En dag kände han nästan ingenting. Hjärna och protes hade kopplats samman.

Först sprang han ett lopp på tio km. Sedan sprang han ett maraton. han hade fått tillbaka sin livsglädje. Nu siktar han på ett ultralopp.

Berättelsen om Tom White känns inspirerande. Han är äldre än jag och har gjort misstag men kommit på rätt köl igen. Han har haft tur också och träffat rätt människor. Utan Tammy och Amy hade han kanske inte sprungit maraton.