Tillbaka från Parga

Den senaste veckan har jag varit i Parga med 13 medlemmar av släkten. Därav bloggtystnaden. Så nu skriver jag ett kort inlägg för att visa att jag lever. Jag får väl återkomma om en dag eller två med ett lite längre och genomarbetat inlägg.

Jag trodde att det skulle vara kaos i Grekland, men av strejker och politisk oro märktes ingenting. Parga är en liten by och det som händer i Athen känns långt borta. Flygplatsen i Preveza är därtill en miltärflygplats så där fick man inte strejka. Det kändes skönt. Det var väl det enda som kunde hota semestern. Det enda som nådde oss från oroligheterna var korta avbrott i strömförsörjningen. Men det kunde vi leva med.

Jag har simmat och vattensprungit och även sprungit runt i tådojorna. Det är väldigt backigt i Parga och det kändes i benen. Grekerna själva varken går eller springer, de kör moped hjälmlösa upp och ner för bergen med gasen i botten. Tyvärr var stränderna lite för korta och gryniga för att springa på. De var uppbyggda av småsten som gav vika som kvicksand. Det blev istället ett par löpturer längs de slingriga vägarna där en bil närsomhelst kunde dyka upp när den genade genom en krök. Pargas vägar är inte gjorda för löpare. Vägarna är för bilar och mopeder. Jag försökte springa på lite lugnare vägar och till slut hittade jag en favoritrunda som sträckte sig ned till stranden där jag doppade mig med skorna på innan jag sprang tillbaka upp mot hotellet.

Jag har verkligen kopplat av, jag har inte ens varit uppkopplad till internet. Jag tror man behöver en helt avkopplad vecka om året. Minst. Jag känner mig utvilad och pigg efter den här veckan. Ljusa dagar och mörka nätter - precis som våra hjärnor vill att det ska vara. Jag sov till nio varje dag och åt medelhavsfukost. Sedan en tur till stranden där jag hade lite simskola. Jag gjorde en del framsteg. Fötterna och benen kom upp och jag simmade fortare än förra sommaren och jag fick inte kramp någon gång. Men så fort gick det inte. Jag skulle fortfarande komma sist i Vansbrosimningen. Efter strandlivet drog vi oss tillbaka för lite grekisk sallad och siesta när solen står som högst. Jag somnade då också. Jag sov 7-8 timmar på natten och en halvtimme mitt på dagen. Så borde det vara jämt. Sen ännu mera bad, läsning, utflykter och sedan avslutades varje dag med ett sent och långt restaurangbesök. Min favorit blev en italiensk restaurang (Filipo tror jag den hette) för att personalen bara fanns utan att synas. Kastro 1380 var inte dålig den heller. Otrolig utsikt, bra service, men dyr. Nästan lika dyrt som i Sverige.


Det får räcka räcka för idag ...