På jakt efter odödlighet i Grekland

En vecka blir lång när man är ute och upplever nya saker. Nya händelser spänner ut den subjektiva tiden och det känns som att man varit borta en evighet. Fast det var bara en vecka. En sån där arbetsvecka som rusar förbi resten av året.

Bekymrad min. Dagens viktigaste beslut ska fattas ...

Vacker utsikt när man äter ...

Bland det bästa med att resa till Medelhavet är att man äter och dricker gott. Jag drack rödvin varje dag. Rödvin är ju nyttigt, och i dagarna kom ännu en forskarrapport som lyfte fram rödvin och framför allt ämnet resveratrol, som finns i rödvin. Enligt denna studie motverkar resveratrol förslappning p g a tyngdlöshet och inaktivitet. Möss som vistades i tyngdlöshet som astronauter och matades med resveratrol visade sig vara mycket friskare än andra möss i tyngdlöshet som inte fick smutta på resveratrol. De utvecklade diabetes och förlorade benmassa, vilket alltså rymdmössen som drack resveratrol klarade sig undan. Resveratrol kanske är en nyckel till odödlighet. Enligt en gammal babylonsk myt kunde ett vin som utvanns nära solen ge odödlighet. I Grekland hade man andra myter. Där fanns odödligheten i floden Styx. Styx ligger inte långt från Parga.

Biltur
Att åka på charter är oerhört bekvämt. Men det roligaste är ändå att hyra en bil och köra runt lite själv. En dag gjorde vi en bilutflykt till floden Acheron, som enligt myten är just floden Styx, den flod som färjekarlen Karon tog de döda över till dödsriket Hades. Enligt grekisk mytologi levde sedan de döda som skuggor längs Styx stränder. En del hamnade i motsvarigheten till helvetet, medan andra hamnade i Elysium, som kan liknas vid ett himmelrike fast lite roligare. Ingången till Hades var markerad på kartan som en sevärdhet och låg inte så långt bort så jag och några till i sällskapet bestämde oss för att göra en dagsutflykt dit. Man kunde följa några stora vägar runt bergen, men det gick frestande genvägar rakt över och vi kunde inte låta bli att gena. Genvägar är senvägar och bilen slukade mängder av bensin på sin klättring uppför. Vi blev tvungna att stänga av luftkonditioneringen för att spara bränsle. När det började gå utför igen upptäckte vi att vi missat en avfart och det var bara att rulla ner mot närmsta bensinmack. På bensinstationen sprang det ut en mackkille som tankade bilen åt oss. Det var som på 50-talet.

Räddade livet på en sköldpadda genom att flytta den till sidan om vägen. Strax efteråt dundrade en buss förbi. Sköldpaddan hade bara varit ett litet väggupp.

Med fulltankad bil letade vi oss fram längs slingriga vägar. Hungern gjorde sig påmind och som tur var dök det upp en liten bar mitt i ingenstans. I baren satt några grekiska gubbar och en ortodox präst som hejade glatt på tyska. Barägarna kunde ingen engelska och bara enstaka ord tyska så det var inte lätt att beställa. Vi försökte beställa en sallad, men vi missuppfattade något för vi fick in en portion med grillade grönsaker och rotfrukter också. När vi ätit upp den goda maten beställde vi kaffe, vilket skapade lite förvirring eftersom det skulle visa sig att vi var långt ifrån färdiga med lunchen ... Barägaren tyckte också det var märkligt att vi varken hade socker eller mjölk i kaffet.

Medan vi drack kaffet kom det en portion till med grillade grönsaker. Det var den ortodoxa prästen som bjöd oss. Han höjde sin öl till en skål och jag skålade med en präst för första gången i mitt liv. Fast det var mineralvatten i mitt glas.

Sen, när vi druckit upp kaffet och ätit upp prästmaten, då kom det in en jätteportion kyckling och hemgjorda pommes frites och en skål lokalt producerade gurkor. Vår lilla grekiska lunchsallad hade blivit en trerätters middag. Kycklingen var otroligt god så vi lyckades pressa ner större delen av portionen. Det hela gick på bara 27 euro. Priset sjunker med avståndet från turistcentrum. Prästen och gubbarna hejade glatt när vi åkte vidare. De måste ha tyckt att vi var märkliga barbarer från norr som drack kaffe mitt i maten, för att inte tala om vad de måste ha tänkt när min svåger - som är en minst sagt hängiven fågelskådare - slet upp en kikare mitt i måltiden och skrek "En bajkalfalk. Yes!". Ännu ett kryss.

Det finns inte många fågelskådare söder om Alperna och varje år blir någon upprörd och tror att han spanar på badbrudar när han går omkring med sin väldiga kikare klädd i fågelskådarhatt och tittar efter fåglar (En gång frågade han en italiensk kypare om det fanns några birds längs stranden. No no, im to old, svarade kyparen. No, sa svågern. I´m a birdwatcher. Birds, not girls. Later, more birds svarade kyparen och såg förvirrad ut. More girls in august. Det blev faktiskt ännu mera invecklat, men det orkar jag inte gå in på. Svågern ville förklara men kyparen hade kopplat birds till girls och det gick inte fram. Som hämtat ur en scen med John Cleese).

Inte lätt att hitta när de få vägskyltar som finns är övertäckta med reklam för något på den del som det står med latinska bokstäver.

Vägen till Hades var inte utmärkt och hade inte en tandpetstuggande, senig grek dykt upp från ingenstans kanske vi fortfarande hade irrat runt som Odysseus irrade runt i den grekiska arkipilagen efter trojanska kriget. Greken körde förbi i en stor vit van och såg att vi var lite vilse. Hades, sa vi. Bitte, sa han och flyttade tandpetaren från den ena mungipan till den andra med tungan. Han viftade åt oss att hänga med. Kanske det var Karon, färjekarlen som man lade ett mynt under tungan på som betalning för färden till dödens rike, tänkte jag. Vi hängde på. Bilen blev vår ariadnetråd och den ledde oss fram till Hades port - nedgången till dödsriket. Inte ett spår av turister och inga skyltar. Vägen tog bara slut och det var helt öde. Greken verkade upprörd. Han jobbade med ett projekt för att göra platsen mer känd, förstod vi till slut. Han klagade på myndigheterna - dumkopfen, sa han, och knackade sig själv i huvudet. Han pekade mot floden och bad oss följa med. Snart hörde vi hörde ljud av någon som slog rytmiskt med en hammare mot sten. Har de gömt en fångläger här, tänkte jag. Albaner, sa greken. Albanische Spezialisten. 

Greken, den skrattande albanen och stenhuggaren

En äldre man satt i skuggan och knackade sten så att dammet yrde. De höll på att göra en väg genom skogen ner mot floden. En bit ner såg vi en nybyggd avsats där man kunde titta ut mot Styx och porten till Hades. Flera albanska arbetare jobbade därnere i värmen. Utsikten var fantastisk. Albanerna slet hårt och det var uppenbart att det var greken som bestämde. Han tuggade frenetiskt på sin tandpetare och vinkade till sig en av albanerna som verkade vara deras arbetsledare. Albanen skrattade hela tiden nervöst. Deutsche, sa greken, och pekade på oss. Nein, sa vi. Schweden. Aha, sa albanen. Russland. Nachbar. Si, yes, ja, sa vi. Jag önskar jag inte hade sovit på tysklektionerna i skolan. 

Floden bröt genom bergen. Naturen var dramatisk, med branta stup och Acheron som forsade fram djupt nere i en kanjon. Acheron letar sig också genom underjorden och redan för 4-5000 år sedan gick människor ned i en grotta för att besöka floden och visa sin vördnad för döden. En av albanerna kastade ner ett majskorn och genast började ytan bubbla av fisk.

Greken försökte hela tiden säga något som vi inte förstod. Till slut letade han fram en penna och ett papper och skrev på grekiska. Albanen försökte säga att det skulle vara lättare om han skrev med latinska bokstäver. Greken fräste åt honom så att tandpetaren nästan flög ut och fortsatte skriva sina grekiska tecken. Albanen skrattade ännu mer nervöst. Jag blev inte mycket klokare av det han skrev, men min syster verkade förstå och greken lyste upp och tog henne i hand. My lady, sa han. Tydligen handlade det om en annan ort där man kunde krypa ner till Acheron genom en grotta. Greken och den nervöst leende albanen hoppade in i sin van.

På vägen hem passerade vi en campingplats, eller man kanske ska säga lägerplats. Den var full av albaner. De albanska arbetarnas familjer bodde säkert där. De tjänar uruselt, men ändå mycket bättre än i Albanien.

Nästan osårbar
Ravinen var djup och det gick inte att ta sig ner till Styx. Vi åkte ner en bit längs floden och hittade till slut ett ställe där man kunde doppa sig. Enligt myten var det i denna flod som havsnymfen Thetis sänkte ner sin son Akilles för att göra honom osårbar inför det trojanska kriget. Hon höll honom i hälen när han doppades, vilket blev hans enda sårbara punkt, hans akilleshäl. Varje hjälte har en akilleshäl. Stålmannen är sårbar för kryptonit och den nordiska guden Balder dödades av en pil gjord av mistel. Under kriget blev Akilles dödad av en förgiftad pil - avfyrad av den trojanska prinsen Paris - som träffade honom i hälen. Sedan dess kallas en sårbar punkt för akilleshäl och på engelska heter hälsenan Achilles tendon (på svenska brukar man också skriva akillessenan ibland). Det är också löparens akilleshäl. Den som oftast blir överansträngd och skadad. 

Dopp i Styx och nu är jag osårbar.

Jag doppade mina fötter djupt i det klara vattnet. Visserligen gör jag tåhävningar för att hålla hälsenorna i trim, men lite hjälp av de grekiska gudarna skadar inte, tänkte jag. När jag ändå stod i floden så svalkade jag av mig. Jag glömde dock att blöta ryggen så jag är inte helt och hållet osårbar och odödlig. Ryggen är nu min akilleshäl. Om den ger vika så vet jag vad det beror på. Det beror inte på evolutionen utan på de grekiska gudarna ;)