Min fot passar perfekt

Igår läste jag en artikel som både Staffan och John upptäckt långt före mig, men jag har varit så fokuserad på skidor att jag missade den. I takt med att våren framskrider och att jag börjar springa blir löpning mer intressant igen, så jag kastade mig över artikeln av Ian Griffiths som var både välskriven och balanserad. Hela dagens inlägg bygger på den artikeln.

Några av de myter Ian Griffiths ifrågasätter i artikeln är att fotens pronation kan förutsäga risken för skada, att fotens form förutsäger dess dynamiska funktion och att dämpade skor skyddar foten.

Kategorisera eller upplev
Inom vetenskapen finns en stark tendens att kategorisera och sortera in saker i fack, även sådant som egentligen inte går att sortera som människor och fötter. Det gäller också löparskor. Man har sorterat fötter i tre fack: de normala, de supinerade och de pronerade. Det är Aristoteles som kikar fram ur historien. Forskarna hittade en normal fot - en sann form - och två avvikelser från denna sanna form. Alla fötter passar in - med skohorn om så krävs - i dessa tre former. Men foten tillhör en individ och en individ kan inte divideras (in dividuus = odelbar), d v s varje individ är unik.

Om man överger kategorierna och erkänner att vi inte vet vad som är en bra löparsko, då återstår endast individens subjektiva uppfattning. Det som känns rätt för individen är rätt. Fötter och tår är hjärnans känselspröt. Om något känns obekvämt och fel är det förmodligen skadligt för dig. Det är också så att något kan kännas fel till en början innan man anpassat sig. För mig kändes det fel att springa i Fivefingers i början, särskilt när det blev längre sträckor. Vaderna tog slut fortare än jag var van vid. Men det kändes också rätt och till slut blev den känslan starkare och i takt med att jag blev starkare i de nedre extremiteterna kändes det också allt bättre. Till slut kändes skorna helt rätt, det var nästan som att springa som naturen format löparen inom oss. För mig var det avgörande. Det blev roligare att springa, det blev mer av en upplevelse. Att springa barfota längs en lång strand är oslagbart, men att springa i skogen med Fivefingers och känna marken och naturen komma riktigt nära är inte dåligt det heller.

Barfotalöpning
Barfotalöpningen exploderade under 2010. Det var framför allt en ny forskarrapport om människans evolution och en bok - Born to Run - som satte fart på de nakna fötterna. Från att ha varit något som hippies i Kalifornien sysslade med, är det nu en världsomfattande rörelse. Alltfler springer barfota eller med minimala skor som Fivefingers och antalet minimalistiska skor som Newton och Nike Free har ökat i populartiet. En av världens främsta fotexperter, Benno Niggs, hävdade att människan bör springa med så lite sko som hon klarar av. Men efter ett långt inbäddat liv är inte alla fötter mogna att släppas ut. Många klarar det helt och fullt, men inte alla. Fungerar det inte bör man nog inte byta skor. Man har nämligen sett i studier att ju bättre man trivs med sina skor, desto mindre skaderisk.

Finns det rationella argument?
Finns det några rationella vetenskapligt hållbara argument för det nuvarande skoparadigmet? Någon gång efter andra världskriget gjordes en indelning i tre typer av fötter, en platt pronerande fot, en normal neutral fot och en hög supinerad fot. Dessa kunde sedan passas in i motsvarande sko. Den platta foten krävde en motion-control-sko, den höga foten krävde en dämpad sko, medan den normala foten skulle tryckas ner i en stabiliserande sko. 

Platt, normal och hög fot med motsvarande sko

Det rådande skoparadigmet bygger på en rad antaganden och Griffith bryter ner dessa i fyra "axiom":
(A) Fotens pronation förutsäger skaderisken.
(B) Alla fötter kan inordnas enligt en färdig modell
(C) Fotens form förutsäger dynamisk funktion.
(D) Om (A), (B) och (C) är korrekta, då följer att teknologin bakom det nuvarande skoparadigmet kommer att uppnå sina mål, d v s leda till mindre skador.

Om någon av de grundläggande satserna inte håller, då faller teoribygget som ett korthus. Griffith går igenom dessa satser, en i taget.

(A) Tidningar och skosäljare verkar vara fixerade vid pronation. De flesta skor marknadsförs med avseende på hur mycket pronationskontroll de erbjuder. Varför? Ja, man tror att en mer pronerad fot ökar risken för skador. Men det finns inga studier som har visat detta, enligt Griffith. Däremot finns det bl a två studier som visat att en pronerad fot skyddar mot skador. Fotens pronation är i själva verket en naturlig stötdämpande rörelse. Genom att landa på utsidan och sedan rulla över foten fångas stötkraften upp på ett maximalt sätt av fotens senor, muskler och ligament. Påståendet A håller alltså inte.

(B) Vad exakt är "normalt" när det gäller anpassningen av nedre extremiteterna? Det vet vi inte. Ordet "normal" är ett olämpligt ord när man ska beskriva den mänskliga kroppen. Ingen kropp är normal. Alla är onormala. Det normala finns bara i statistiken, i toppen på en normalfördelningskurva. Forskare vill gärna få människor att huka sig under fördelningskurvor, men det är bara en matematisk punkt, ett medelvärde, lika osannolikt som att ha 1,93 barn. Normalsvensson är en abstraktion och det är normalfoten också.

Det märkliga, påpekar Griffiths, är att när man verkligen gjort studier så har man funnit att en normal fot pronerar. Så visst är det märkligt att i så fall anpassa majoriteten till den neutrala foten, där foten sitter lodrätt mot marken. Varför skulle det vara normalt? Är det inte att anpassa verkligheten efter kartan? Varför skulle en rak linje vara bättre än en sned? Vem avgör det? Påståendet B håller inte.

(C) Griffiths går igenom ett antal metoder där man bedömer fotens form, fotvalv och hållning och kopplar det till vad foten faktiskt gör när den springer. Det fanns inget sådant samband. Griffiths redovisar också en studie som gjorts av den amerikanska armén och i den fann man inget samband mellan fotens form, baserad på fotavtryck, och skador. Påståendet C håller inte. Fotavtryckstest är t o m nonsens, hävdar Griffiths.

(D) Modern skoteknologi erbjuder dämpning och ökad hårdhet som syftar till att kontrollera eller minska pronation. Den skyddade miljön en modern löparsko ger kommer att minska sensorisk återkoppling, vilket resulterar i ökad skaderisk. Ju mer dämpning, desto sämre kontakt med marken som ska ge hjärnan återkoppling, vilket försämrar benets och fotens proprioception.

Paradigmskifte då och nu
Det verkar alltså som att den nuvarande modellen för hur löparskor rekommenderas och väljs är felaktig. Dess grundvalar bygger på föreställningar som har visat sig vara falska. Människor är olika och det är löjligt att försöka pressa in alla i samma form.

Varför är det så. Griffiths listar fyra orsaker:

1. Mycket få människor inser att det är felaktigt.
2. För tillfället har vi inte något att ersätta det med.
3. Det är enkelt.
4. Människan är konservativ.

Det är ungefär som på 1500-talet då nästan alla trodde att jorden var i centrum av universum. Det fanns knappast någon alternativ världsbild. Den världsbilden var enkel och oerhört stark sedan över tusen år och stöddes såväl filosofiskt som vetenskapligt och teologiskt. När Galilei riktade sin kikare mot rymden observerade han fakta som inte kunde förklaras i det gällande paradigmet, som Venus faser, kratrar på månen och fläckar på solen. Fakta som strider mot ett paradigm kallas för anomalier (motsägelser) och för att skydda paradigmet utvecklades hypoteser ad-hoc, d v s kyrkan uppfann förklaringar i efterhand.

Syftet med det rådande skoparadigmet var att skadorna skulle minska. Men antalet skador minskar inte och det är kanske den viktigaste motsägelsen. Skoparadigmet håller inte vad det lovar. Försvarare av detta paradigm har kommit med en rad ad-hoc-hypoteser som att vikten hos löparna har ökat, att det finns fler ovana löpare, o s v.

Slutsatser
Så vad ska en löpare välja för skor? Det finns många val. Neutrala? Stabila? Motion-control-skor? Minimala? Barfota? Det finns inte något enkelt svar. Griffith menar att valet kan och bör grundas på en huvudfaktor: komfort. Bekvämlighet har kopplats till skadefrekvens. Komfort är en subjektiv upplevelse hos löparen själv, det är bara löparen som kan välja den mest lämpliga skon. Vad en person finner bekvämt kommer att skilja sig mycket från varandra, kanske är det därför vissa tycker att stödjande skor fungerar bäst för dem, medan andra upptäckt att barfotalöpning befriade dem från skador.

Som de flesta löpare vet kan det ofta vara lite av trial and error när det gäller att hitta "rätt" sko. När du har hittat vad som fungerar för dig bör du inte ändra det, enligt Griffiths. Oberoende av de råd som ges i skoaffärer och tidskrifter om "pronation" så kan man lika gärna välja en sko enbart på grundval av komfort. Problemet är kanske bara att alltför många skor känns bekväma. Det som känns bra är bra. Det borde ju passa alla. Folk kan sluta kasta skor på varandra.


Artikel i DN.