Neuromyter och lärstilar

I en ny studie har en grupp amerikanska forskare tagit reda på hur lärare, allmänhet och studenter som har gått neurovetenskapliga utbildningar ser på olika neuromyter. Neuromyter är vanliga missuppfattningar om hjärnforskning, varav många avser lärande. Forskarna fann att det är vanligt att tro på dessa neuromyter och att utbildning i neurovetenskap till viss del bidrog till att minska dessa felaktiga föreställningar.

Men spelar det någon roll om människor tror på neuromyter? Ja, inte minst när det handlar om utbildning och lärare. Om man t ex tror att alla barn som har dyslexi läser bokstäver baklänges, vilket 59 procent av alla lärare i studien trodde, påverkar det såklart kvaliteten på den hjälp barnet får.

En av forskarna bakom studien, Kelly Macdonald vid University of Houston, hade tidigare jobbat som lärare och stötte på många neuromyter under sin lärarutbildning. För att ta reda på hur dessa neuromyter levde ute i samhället, gjorde hon tillsammans med andra forskare en onlineundersökning där lärare fick svara sant eller falskt om en rad påstående om vanliga neuromyter. De testade också allmänheten och personer som hade studerat neurovetenskap, för att se om kunskap om hjärnan påverkar tron på neuromyter.

Studien visade att tron på neuromyter är utbredd, men att utbildning och särskilt neurovetenskap, minskar tron på myter. Allmänheten trodde på 68 % av neuromyterna, lärarna på 56 % och av de som studerat neurovetenskap trodde 46 % på neuromyter.

De neuromyter som flest trodde på var:

• Myten om lärstilar, att individer lär sig bättre när de får information i sin föredragna inlärningsstil (taktil, auditiv eller visuell). 
• Mozart-effekten (att klassisk musik främjar inlärning). 
• Att dyslexiska barn ser bostäver baklänges. 
• Att vi använder 10 % av hjärnan. 
• Hur socker påverkar uppmärksamhet. 
• Att vi antingen använder den högra eller den vänstra hjärnhalvan. 

Vad kan man göra åt detta? Enligt lärare i min omgivning lär man (åtminstone för några år sedan)ut lärstilar på lärarhögskolorna. Det är där man måste börja. Ut med myterna, in med den beprövade vetenskapen. Varför har t ex myten om lärstilar ett sådant grepp om lärarna? Det vimlar av kurser och jag har själv blivit klassificerad på en kurs. Som tur var brydde jag mig inte om den diagnosen, men många barn får en etikett och tror att de lär sig bäst genom att lyssna eller genom att se. Kanske känns det bra att klassificera och att bli klassificerad? Lärstilar skapar ordning i kaos. Men det är en inbillad ordning. Det vetenskapliga stöder obefintligt.

Ut med lärstilar och in med hjärnorna
I ett upprop i The Guardian i våras uppmanade 30 framstående hjärnforskare och psykologer skolorna att kasta ut lärstilar. De skriver att lärstilar är ineffektivt, ett slöseri med resurser och eventuellt skadliga eftersom det kan påverka elevernas utveckling. Myten om olika lärstilar skadar särskilt lågpresterande elever. De får en etikett som förstärker deras identitet och de missar därmed den variation som kanske krävs för att de ska utvecklas.

Jag lär mig en del saker genom att läsa böcker, andra saker genom att göra, prata och höra. Ju fler sinnen, desto bättre knyts kunskapen samman. Lärstilar främjar ett statiskt tänkesätt, men nu vet vi hur viktigt det är med ett dynamiskt tänkesätt. Hur vi ser på oss själva och vår förmåga, påverkar hur vi lyckas i livet.