Genom att springa det nya loppet Sundsvall Trail förlänger jag således min livstid. Det kanske är därför jag gillar nya lopp. De gör livet lite rikare och därmed - eftersom hjärnan mäter tiden som den gör - lite längre.
Bryt ihop och spring vidare
Jag tyckte jag var hyfsat förberedd inför Sundsvall Trail. Jag hade t o m gått ner några kilo i vikt, men sista dagarna fyllde jag depåerna i muskler och lever med energirika kolbindningar och vatten och gick upp några kilo igen. Men sådan snabb energi brukar brinna upp på två timmar ungefär.
Vi var drygt 60 (galningar) som sprang 49k. Starten gick mitt i nolbybacken och det var kämpigt att bara ta sig upp till starten.
Efter 4-5 km började loppet på riktigt. E4:an i bakgrunden blev allt tystare och skogens ljud med buskskvättar, koltrastar och löparflämtare tog över mer och mer. Jag fick tidigt krampkänning i magen av någon anledning (kanske jag gått ner för mycket i vikt. En bra lärdom isf). Sedan kramp i benen efter 25 km ungefär. Då gav jag upp. Jag tyckte inte det var värt att slita ner mig och försöka ta sig i mål i mitt skick. Jag blev tvungen att gå ganska länge innan jag fick skjuts av en vänlig dam från kontrollen vid tallstugan. Jag var inte särskilt besviken. Jag kände mig bara trött. Jag såg min första tjädertupp och jag fick mycket trevlig återkoppling från andra löpare på krönikorna i Runners World och Hjärnfysikbloggen.
Andreas Svanebo vann herrklassen på en sjuk tid och Johanna Bergman damklassen på en lika sjuk tid och inte så långt efter Svanebo.
Ett lopp med en själ
Det här loppet blir nog en favorit. Traillöpare gillar utmaningar och Sundsvall Trail var minst sagt en rejäl utmaning. Dessutom är det ganska lätt att ändra sträckningen från år till år, vilket gör det lite nytt varje år. Jag hoppas loppet blir en tradition. I år var det en eldsjäl som lade ner sin själ och det här loppet hade en själ och många snitslar. Det finns ett annat skäl också till varför jag gillar loppet. Det var inte så mycket obligatorisk utrustning. Eget ansvar - yes!
Bryt ihop och spring vidare
Jag tyckte jag var hyfsat förberedd inför Sundsvall Trail. Jag hade t o m gått ner några kilo i vikt, men sista dagarna fyllde jag depåerna i muskler och lever med energirika kolbindningar och vatten och gick upp några kilo igen. Men sådan snabb energi brukar brinna upp på två timmar ungefär.
Vi var drygt 60 (galningar) som sprang 49k. Starten gick mitt i nolbybacken och det var kämpigt att bara ta sig upp till starten.
Efter 4-5 km började loppet på riktigt. E4:an i bakgrunden blev allt tystare och skogens ljud med buskskvättar, koltrastar och löparflämtare tog över mer och mer. Jag fick tidigt krampkänning i magen av någon anledning (kanske jag gått ner för mycket i vikt. En bra lärdom isf). Sedan kramp i benen efter 25 km ungefär. Då gav jag upp. Jag tyckte inte det var värt att slita ner mig och försöka ta sig i mål i mitt skick. Jag blev tvungen att gå ganska länge innan jag fick skjuts av en vänlig dam från kontrollen vid tallstugan. Jag var inte särskilt besviken. Jag kände mig bara trött. Jag såg min första tjädertupp och jag fick mycket trevlig återkoppling från andra löpare på krönikorna i Runners World och Hjärnfysikbloggen.
Andreas Svanebo vann herrklassen på en sjuk tid och Johanna Bergman damklassen på en lika sjuk tid och inte så långt efter Svanebo.
Ett lopp med en själ
Det här loppet blir nog en favorit. Traillöpare gillar utmaningar och Sundsvall Trail var minst sagt en rejäl utmaning. Dessutom är det ganska lätt att ändra sträckningen från år till år, vilket gör det lite nytt varje år. Jag hoppas loppet blir en tradition. I år var det en eldsjäl som lade ner sin själ och det här loppet hade en själ och många snitslar. Det finns ett annat skäl också till varför jag gillar loppet. Det var inte så mycket obligatorisk utrustning. Eget ansvar - yes!
Läs mer om löpning och hjärnan på Hjärnfysikbloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar