Svarttjärnsrundan och det perfekta löpsteget

Igår körde jag ner till Sundsvall och sprang Svarttjärnrundan med Jonas, Michael, Mikael och Kalle. Det hade regnat hela natten och morgonen, men lättade något när vi började springa. Stigarna och skogsvägarna var bitvis rena lervällingen. Det var en härlig och tekniskt krävande runda, men ännu bättre blir det när marken torkar upp. Jag hade lera upp till knäna. Jag tyckte det kändes lite kort med 15 km, så jag sprang en egen runda nästan upp på Klissberget direkt efteråt. Det var inte lika lerigt, men i stort sett lika blött.

Foto av Jonas.

I morse på fikat berättade en kollega att en trovärdig person sett björn på berget. Det gör ju nästa löpning lite mer intressant. Dessutom kanske jag slår nytt rekord när jag springer därifrån, eldad med kroppens flykt/kamp-instinkt som i detta fall förmodligen mest torde bestå av flykt.

I dagens inlägg på Runners World skriver jag om det optimala löpsteget. Jag är inte där än, men jag kommer närmare för varje steg jag tar. Igår blev det 32400 steg av varierande komplexitet och längd. Sammanlagt blev det 25 km på omkring tre timmar.