Svarttjärnsrundan och det perfekta löpsteget

Igår körde jag ner till Sundsvall och sprang Svarttjärnrundan med Jonas, Michael, Mikael och Kalle. Det hade regnat hela natten och morgonen, men lättade något när vi började springa. Stigarna och skogsvägarna var bitvis rena lervällingen. Det var en härlig och tekniskt krävande runda, men ännu bättre blir det när marken torkar upp. Jag hade lera upp till knäna. Jag tyckte det kändes lite kort med 15 km, så jag sprang en egen runda nästan upp på Klissberget direkt efteråt. Det var inte lika lerigt, men i stort sett lika blött.

Foto av Jonas.

I morse på fikat berättade en kollega att en trovärdig person sett björn på berget. Det gör ju nästa löpning lite mer intressant. Dessutom kanske jag slår nytt rekord när jag springer därifrån, eldad med kroppens flykt/kamp-instinkt som i detta fall förmodligen mest torde bestå av flykt.

I dagens inlägg på Runners World skriver jag om det optimala löpsteget. Jag är inte där än, men jag kommer närmare för varje steg jag tar. Igår blev det 32400 steg av varierande komplexitet och längd. Sammanlagt blev det 25 km på omkring tre timmar.

Om attraktiva löpare och om räntor

Igår skrev jag ett ganska populärt inlägg på Hjärnfysikbloggen om varför löpare är så attraktiva. Bevisen är glasklara. Människan utvecklades som löpare på savannen och det naturliga urvalet gynnade bra löpare, som drog hem mer kött och lockade fler honor. Det kan inte vara på något annat sätt. Det går t o m att mäta. Det var klart att läsarna på Runners World gillade det:)

Förra veckan tog jag det lite lugnare, men den här veckan är det full rulle på löpningen igen. På söndag tänker jag åka ner till Sundsvall och springa ett rejält långpass.

Jag skriver som bekant om allt möjligt och det blev jag påmind om igår. Jag fick ett mail där en läsare tackade för en artikel om räntan som jag skrev för snart tre år sedan. I slutet av 2012 sa en enad kör av bankekonomer att det var läge att binda räntan på 5 år. Femårsräntan låg då kring 3,5%. Den rörliga låg strax under. Jag kom dock fram till att experterna hade fel och att det var smartast att välja rörligt. Så här i efterhand kan man konstatera att de som lyssnade på experterna hittills har förlorat runt 60 000 på ett miljonlån om de band vid den tidpunkten. Förmodligen kommer de att förlora ännu mer de kommande åren. Det är ju trist, men det var riktigt kul att det finns personer som läser bloggen och tar till sig texterna. Men det är också en påminnelse om att man inte ska lova för mycket. Nästa gång kan jag ha fel och då kanske jag får ett argt mail. Jag tror inte jag ska ge några fler ekonomiska råd.

Blåsig löpning

Jag skrev om proprioception, balans och löpning på Hjärnfysikbloggen igår. Svåra ord skrämmer nog bort en del läsare, men jag kan inte kalla proprioception något annat. Proprioception handlar om cerebellums (lillhjärnan) omedvetna kontroll av rumslig orientering och rörelse. Om jag springer och snubblar på en rot, då sträcker jag ut armarna utan att tänka på det. När jag springer, rör sig benen utan att jag tänker på dem. De anpassar automatisk till underlaget. Allt jag gör som löpare beror på kunskapen om var min kropp befinner sig utan att jag behöver tänka på var min kropp är. Det är cerebellums uppgift. Den bevakar i varje ögonblick intryck från hörsel, syn, gravitation, hastighet och en mängd andra ledtrådar för att justera kroppens rörelser. Varje löpsteg jämförs och justeras.

Cerebellum ligger längst ner i de urgamla strukturerna i hjärnan. Den utgör 10 % av hjärnan, men rymmer mer än hälften av alla hjärnceller. Den fungerar som en barlast; den håller oss flytande och i jämvikt.

Beslutet att springa börjar högre upp i hjärnbarken. När beslutet är fattat, skickas signaler till musklerna i benen. Men inom bråkdelen av en sekund skickas ett meddelande tillbaka till cerebellum om hur rörelsen utfördes. Som svar på detta meddelande skickas en uppdaterad signal ut till musklerna. Denna återkoppling följer på varje rörelse. Det är därför vi blir bättre och bättre, ju mer vi utför en särskilt rörelse som att springa på löpband eller på att springa i skogen. Själv föredrar jag det senare.

Idag sprang jag 25 km i hård blåst på grusväg. Jag lutade mig framåt och klev rakt in i blåsten. På hemvägen gick det lättare, då knuffade vindarna mig uppför backarna. Jag sprang första och andra halvan med samma ansträngning, men det gick mycket snabbare hem. En sån där knuff i ryggen önskar jag mig under High Coast Ultra.

Mitt liv som löpare

Det finns flera anledningar till att man springer. Det kan vara av sociala skäl, hälsomässiga skäl, för att vi är födda till det, för att det är roligt. Själv gör jag det av alla dessa anledningar, och jag är noga med vila och återhämtning och ganska sparsam med tävlingar. I sommar ska jag springa High Coast Ultra. Det blir en upplevelse och en utmaning, och även en chans att se platser som jag inte sett sen jag var barn. Jag vet inte om ett slitsamt lopp på 129 km i sig förlänger mitt liv, men själva upplevelsen gör livet mycket längre. Det gör alla ovanliga upplevelser. Upplevelser som sticker ut ur vardagen tänjer ut tiden, till skillnad från vardag och rutiner som kollapsar till ett och samma ögonblick när man ser tillbaka på livet. Minnet är inte en film, utan en samling bilder som blandas samman med tiden och bilder som är alltför lika, sorterar hjärnan obarmhärtigt bort.

Det var inget svar på varför jag springer. Jag vet inte om jag hittar något svar på den frågan. Det här var mest ett utkast i väntan på ett längre inlägg om proprioception och kroppsuppfattning som jag snart publicerar på Hjärnfysikbloggen. De längre mer genomarbetade inläggen hamnar där. På den  här "gamla bloggen" blir det mest korta uppdateringar just nu.

Till sist ett litet bildcollage över hur jag tror omgivningen och jag själv ser på mig själv som löpare:)

Härlig vårlöpning

I veckan sprang jag flera pass i skogen. Ibland fick jag pulsa genom snö, men det var mestadels snöfritt och härlig stiglöpning. Det känns så mycket lättare att springa i skogen och ännu roligare när jag hittar nya stigar. 

Magiskt.

Stigen ringlade framåt och jag visste inte riktigt vart den ledde. Jag sprang nästan för långt, för jag ville inte vända tillbaka. Det blev 16 km långsam löpning in i det okända. Jag hade inget vatten med mig och det var ganska varmt, så jag stannade vid en bäck och drack flera klunkar iskallt vatten innan jag vände tillbaka och sprang 16 km åt andra hållet.

Våren kommer.

I skuggan låg snön kvar, men på sydsluttningarna blommade våren. Jag hade en klocka på mig, men jag brydde mig inte om tiden. Utsikten fick ta den tid den tog.

Jag stannade ibland och njöt av utsikterna.

I veckan skrev jag även klart min sjätte krönika för Runners World. Den som publiceras i nästa nummer (majnumret) tycker jag är min bästa hittills och den som jag skrev nu till juni är jag också nöjd med. Jag älskar utmaningar och krönikorna är en utmaning. De måste vara intressanta och man måste hålla sig under 4000 tecken. Det sista är bra träning för mig, eftersom jag gärna breder ut mig när jag skriver och associerar till allt mellan arkeér och kvasarer. Idag blev det återigen ett ganska långt inlägg när jag skrev om mjölksyra på Hjärnfysikbloggen. Det inlägget finns här …

Kommande lopp

Jag skrev ett nytt och viktigt inlägg om överträning på Hjärnfysikbloggen i går. Det är ganska många som vill för mycket och tränar för mycket. Utveckling är en balans mellan nedbrytande och uppbyggande krafter. Om det blir för mycket av det ena eller det andra, då nöts vi sakta ner tills vi bryter ihop och faller samman. Utan undantag. Förr eller senare. Läs mer om det här.

Jag tror inte jag tränar för mycket. Jag känner mig pigg och stark och ser fram emot High Coast Ultra till sommaren. Det loppet är 129 kuperade kilometer, 50 kilometer längre än Swiss alpine. Det blir en utmaning. Imorgon ska jag springa ett pass på morgonen och ett pass senare på eftermiddag, sammanlagt ungefär 35 km. Det kan verka långt men det är ju ingenting mot själva ultraloppet.

Senare på hösten ska jag springa Höga Kusten Trail (se film nedan). Jag är revanschsugen efter fjolårets överraskande krampattack. Det är bara en tredjedel så långt, men rejält kuperat och en del klättring. Jag har inga fler inplanerade lopp, men man vet aldrig.

Höga Kusten Trail - Utmana Världsarvet from FriluftsByn on Vimeo.

Förutom fysisk träning så testar jag min hjärna med en ny app som heter Brain Fitness Tracker. Appen har utvecklats av Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet. Appen kartlägger min kognitiva förmåga, d v s uppmärksamhet, arbetsminne och logik. Min kurva ser bra ut, mest för att jag gjorde många nybörjarfel i början. Ny forskning visar att mental och fysisk utmattning hänger ihop, därför kan man använda mental träning som ett led att förbättra den fysiska prestationen. Jag tror mycket på det.

Varning för dagens inlägg

Idag är det den första april och man ska ju egentligen luras, men det är vanskligt på en blogg där inlägg kan läsas alla dagar så jag skrev ett lite halvsjukt inlägg på Runners World (RW aprilskämt var bra!) istället. Jag hoppas de som känner sig träffade inte tar det på så blodigt allvar:)

En löpares mardröm