Dags att plocka fram skidorna

I lördags sprang jag 25 km i prattempo. Fast jag hade ingen att prata med, förutom på slutet då en kollega körde förbi, bromsade in, hissade ner rutan och erbjöd skjuts. Jag tackade nej. Det var det enda jag sa på över två timmar: nej. Det känns oftast bättre att säga ja, men ibland kan man inte.

Jag mötte solnedgången när det var några kilometer kvar. Jag hann hem innan det blev mörkt.

Nu är det bara en dryg vecka till Stafettvasan och jag har bara åkt 8 mil skidor. Jag borde kanske tacka nej, men jag har redan tackat ja. Det gjorde jag i höstas.

I fjol hade jag åkt över 100 mil inför loppet. Strax före jul halkade jag och gjorde illa handleden, men det kan jag inte skylla på längre. Sanningen är att det har varit tråkigt väder och jag har haft mer fokus på löpning. Med tanke på allt detta så har jag inga höga förväntningar, annat än att jag hoppas att vi ska ha kul i bygdegården i Östnor. Förhoppningsvis kommer jag i alla fall dubbla antalet mil innan det är dags. Om jag har tur kan jag åka skidor under lunchen i morgon.

Favorit i repris på Hjärnfysikbloggen
Jag förenklade, förkortade och rättade - ingen läsare hade tydligen kontrollräknat atomerna - mitt gamla inlägg om vart fettet tog vägen när man bantar så att fler får chansen att läsa det på Runners world. Här är den nya artikeln:

Hjärnfysikbloggen