Multitasking tar död på hjärnan

En ny studie visar att vi försämrar hjärnan mer än man tidigare trott genom att göra flera saker samtidigt. Vi blir inte bättre, utan sämre på att göra mycket samtidigt, ju mer vi gör det. Det kan t o m vara så att multitasking (ägna sig åt simultana aktiviteter) ger bestående skador på hjärnan.

Den nya studien, som kommer från Stanford University, fann att de som ofta multitaskar och som var övertygade om att det verkligen gjorde dem effektivare, var sämre på att göra flera saker samtidigt än när de som helst gör en sak i taget, försökte göra flera saker samtidigt. Multitaskarna hade mer problem att organisera sina tankar och filtrera bort irrelevant information, och de växlade långsammare från den ena uppgiften till den andra.

En studie vid University of London fann att deltagare som mulitaskade samtidigt som de gjorde kognitiva uppgifter sänkte sitt IQ motsvarande 15 poäng, ungefär lika mycket som man tappar efter att ha rökt marijuana eller varit vaken en hel natt. Så om man mailar under ett möte, är det som att maila under rus.

Tidigare har man trott att den kognitiva nedgången som följer på multitasking var tillfällig, men i en studie från University of Sussex i Storbritannien, jämförde man samband mellan den tid som personer multitaskar och hur hjärnorna såg ut. De fann att frekventa multitaskare hade mindre hjärntäthet i främre cingulum cortex, en region med ansvar för empati samt kognitiv och emotionell kontroll.

Det tycks alltså som multitasking saktar ner oss och gör oss sämre på arbetet. Det försämrar koncentration, organisation, och uppmärksamhet på detaljer. Multitasking under möten och andra sociala tillställningar tyder på låg social kompetens och självmedvetenhet, två viktiga aspekter av emotionell intelligens som är avgörande för framgång i arbetet.

Så varje gång du gör flera saker samtidigt skadar du inte bara din prestation i ögonblicket; du kan mycket väl vara på väg att skada ett område av hjärnan som är avgörande för din framtida framgång på jobbet.

Enligt olika undersökningar använder vi omkring 5-10 timmar om dagen till olika medier. För att få tiden att räcka till använder vi ofta olika medier samtidigt: vi skickar sms medan vi ser på tv eller sitter på möten, vi twittrar samtidigt som vi pratar i telefon. Ju fler typer av medier, desto mer multitaskar vi. Tiden är dock en naturkonstant, den är alltid 24 timmar per dygn. Vi kan inte lura tiden genom att klämma in mer saker i den. Vi kan bara göra en sak i taget.

Hur fungerar hjärnan vid multitasking?
Att sitta med två telefoner i örat ser effektivt ut, men är i själva verket ineffektivt. Hjärnan måste hela tiden byta mellan att uppmärksamma den ena telefonen och sedan den andra och varje byte kostar tid. Uppmärksamhet är ungefär som en ficklampa som bara kan riktas mot en sak i taget. Att multitaska blir då att flacka fram och tillbaka med ljuskäglan och man ser mycket sämre.

Säg att du ska sätta dig och köra bil. Då laddas först hjärnan med instruktioner om att köra bil. Det sker i två steg: Först en kallstart där blod strömmar in i hjärnan med en uppmaning om att skifta fokus från det du nyss sysslade med till bilkörning. Sedan skickas en söksignal ut efter en uppsättning bilkörningsregler som sedan kan laddas in för exekvering. Sen, när man sitter och kör enligt dessa regler, då ringer telefonen. Uppmärksamheten skiftar då från bilkörande till telefonprat. En söksignal går ut och sedan laddas telefonpratreglerna in i hjärnan. Uppmärksamheten lämnar bilkörningen och vägen och fokuserar på telefonpratandet. För ett ögonblick är vi bortkopplade och ouppmärksamma på bilarna omkring oss.

Jag trivs inte i kontorslandskap
Det är svårt att jobba koncentrerat i ett kontorslandskap. På min dator är flera fönster öppna samtidigt och chatprogram och mail tvingar mig hela tiden att skifta fokus. Folk rör sig i mitt synfält och den del av hjärnan som är ansvarig för rörelser är konstant aktiv. Omväxlande skarpa, gälla och mumlande ljudvågor färdas genom landskapet och ibland uppfattar mitt öra något och avbryter allt. Efter åratal av prägling lystrar mina öron som hundar till kommandot "Johan". När öronen fångat upp ljudvågen ”Johan” ställer sig alla celler i givakt och väntar på vidare order. Men det var min kollega med samma namn som åkallades. Skönt, men skadan är redan skedd. Var var jag?

Man kan multitaska effektivt också.

Det tar ett tag för hjärncellerna att hitta sina kontorsstolar igen. Men sen sitter de lugnt och stilla och jobbar tills nästa störning: En rytande telefonsignal alldeles intill mig. Kanske ett lejon! Kräldjurshjärnan väller in i hjärnkontoret och tar över kontrollen innan jag ens fattat att larmet gått. Alla måste ut och springa för allt vad tygen håller och alla muskelceller måste laddas till tänderna, vrålar kräldjurshjärnan. Men efter några millisekunder identifierar några av kontorsarbetarna i den främre delen av min hjärna rytandet som en telefonsignal, inte ett lejon. Falsklarm igen. Kräldjurshjärnan - som inte riktigt fattar det här med telefoner - drar sig långsamt och misstänksamt tillbaka till sin håla djupt nere i kontorskomplexet. Jag återtar kontrollen och snart återstår ingenting annat än en lätt höjning av pulsen. Kontorsarbetarna kommer insläntrande igen och försöker hitta sina arbetsuppgifter som kräldjuren har kastat runt i hjärnkontoret. Det tar en stund innan de arbetar som vanligt igen. Jag har förlorat tid och effektivitet.

voff voff joff hoff johan voff joff tjoff

Man har inget val
Enda chansen att koncentrera sig är att stänga in sig. Det är svårt i ett landskap, men man får göra så gott man kan. Man kan stänga av ljudet på telefonen, bara titta i mejlen vid vissa fasta tidpunkter som morgon, lunch och eftermiddagsfika och innan man går hem. Man kan stoppa proppar i örat med musik och försöka minska synfältet.

Förr fick man post en gång om dagen på kontoret. Långt innan dess färdades posten med löparens hastighet, i ett känt fall med en maratonlöpares hastighet. Det kunde ta veckor, men det blev långa och genomtänkta brev. Det var ungefär som valarna som sjunger långa sånger till varandra på var sin sida om ett hav. De kan inte chatta med varandra eftersom ljudet färdas oändligt sakta genom vatten och inte ens valar skulle ha tålamod att vänta på ett kort svar. Däremot orkar de vänta på ett långt svar på en lika lång fråga. Tack vare avstånden har de utvecklat världens längsta språk. Men jag är ingen val och jag har inget val. Jag är tvungen att multitaska i ett bullrigt landskap och jag gillar det inte.