Ska man ta hissen eller trappan?

Jag väljer alltid trapporna före hissen, förutom kanske dagen efter något fruktansvärt hårt lopp. Det främsta skälet är att det går snabbare; en studie för något år sedan visade att det går nästan tre gånger så fort att använda trapporna jämfört med hiss om man jobbar i en byggnad med sex våningar.

I studien jämförde man hur lång tid det tog för fyra personer att gå - de fick inte springa - mellan våningarna på ett sjukhus. Man fann att det tog 13 sekunder per våning via trapporna, och 36 sekunder per våning med hiss (inklusive väntetiden på hissen). Enligt studien skulle sjukhuspersonal - som tydligen åker mycket hiss - tjäna 15 minuter varje dag genom att ta trapporna. Det motsvarar en lång fikarast. Dessutom skulle personalen bränna mellan 150 - 175 kalorier extra per dag beroende på hur många trappsteg de tar åt gången. Det blir runt 40 000 kalorier under ett arbetsår och miljontals extra kalorier under ett arbetsliv. Men det finns inga garantier för en viktnedgång, däremot kan man vara helt säker på att man sparar tid. Någonstans finns självklart en gräns. Om en byggnad har fler än tio våningar är det kanske svårt att tjäna tid i trappor.

Ibland är hiss bättre.

Jag brukar oftast ta två steg i taget. Utom på måndagar. Då stapplar jag fram ett steg i taget. Genom att ta två steg går det omkring 20 % snabbare och jag förbrukar runt 90 fler kalorier i timmen i trappan. Om jag rusar upp med två steg i taget ökar jag kaloriförbrukningen, men risken kanske är stor att jag använder den intjänade tiden till att sitta och pusta ut på en kontorsstol och då är det i slutändan kanske inte nyttigare att ta två jämfört med ett trappsteg i taget.

Men det är alltid bättre att ta trapporna. Om man som jag väger 75 kg förbrukar kroppen ca nio kcal per minut när man går uppför en trappa, medan en tur i hissen bränner ungefär en kcal per minut. Genom att gå fem våningar i trappan ungefär 8 gånger per dag - hur spelar kanske inte så stor roll - sparar jag flera minuter och dessutom bränner jag ca 80 kalorier extra. Det är ju nästan så man skulle kunna ta en kaka till kaffet då. Fast det gör jag inte, såvida jag inte blir bjuden på något hembakat.

Årets sista simtävling
I fredags var det så dags för årets simavslutning. Efter min sista crawllektion i våras höll jag nästan på att ge upp hoppet om att lära mig crawla; jag blev totalt utmattad efter 25 meter och kroppen var tyngre än bly och läraren såg bekymrad/road ut (jag kunde inte riktigt tolka hur hon såg ut) när jag hela tiden sjönk ner mot botten. Men efter sommaren och efter förra helgens swimrun hade självförtroendet växt. Det kändes nästan som det vuxit simhud mellan tår och fingrar.

De första hundra metrarna simmade jag bra och det såg stiligt ut enligt oberoende observatörer. Jag andades var fjärde armtag. Sen hamnade jag snett. Jag drogs till höger, eller högerarmen drog mig väl till höger. Det var omöjligt att simma rakt. När jag simmade Swimrun tittade jag hela tiden på Martin som höll riktningen. Nu hade jag ingen att se på och glasögonen immade dessutom igen. Jag tittade allt oftare upp som en halvblind säl ur vattnet för att orientera mig. Jag simmade zick-zack mot bojarna, sa Tomas efteråt, som simmade strax bakom mig. När han sedan simmade om var jag tvungen att övergå till bröstsim bakom honom för att hålla rätt kurs. De sista hundra metrarna började jag crawla igen och jag spurtade om Tomas, men jag hamnade inne bland vass och näckrosor och blev passerad med 20 meter :)

Att det ska vara så svårt att simma rakt. Tiden var ungefär lika som ifjol, men jag simmade väl några hundra meter till. Nu gäller det bara att bita ihop och fortsätta träna simning hela långa vintern. Jag vill inte tappa det jag vunnit i år. Jag orkar crawla minst en kilometer. Sen får jag försöka lära mig simma rakt och kanske skaffa bättre simglasögon.

Apropå hissar så tyckte jag den här videon med norska Ylvis (länk här om inte den inte spelas upp) var väldigt underhållande: