Swiss alpine III

Hemma efter mitt tredje - och förmodligen - sista Swiss alpine. Inget Swiss är det andra likt. Ifjol stekhett, i år kall, blöt lervälling.

Förberedelser
Jag bodde på bergshotell Schatzalp, ett gammalt sanatorium på 1860 meters höjd från slutet av 1800-talet. Den höga, friska luften skulle bota rika människor från TBC. Det kändes nästan som lungsjuka spöken hostade på nätterna när de drogs genom salarna och de långa korridorerna. Utsikten från balkongen var magnifik. Jag åkte ner ensam, men hängde ganska mycket med löparkompisen Martin och hans fru Helena som bodde på samma hotell.

Härlig utsikt från rummet. Fredagen var fin och jag njöt i solen.

Efter en månads värme var det ganska skönt med regn och tio grader. När vi gick uppe i bergen dagarna före tog jag av mig jackan för att försöka köldanpassa mig något. Men jag var inte så rädd för kylan. Vi skulle knappast frysa till is. Jag tänkte springa lättklädd utan några krusiduller. I sista stund köpte jag dock ett par löparhandskar. Efter huvudet är det fingrarna som ska hållas varma. Benen fryser jag aldrig om. Det visade sig vara klokt att jag köpte handskar.

De enda förberedelserna just innan var att klippa tånaglarna och tejpa alla bröstvårtor, samt att klunka lite rödbetsjuice (hittade en flaska på coop i Davos). På startdagen bjöd hotellet på frukost redan klockan fem. En tidig frukost är viktig eftersom sväljreflexen fortplantar sig som en sammandragande rörelse från halsen ner genom kroppen och om allt går som det ska når sammandragningarna ändstationen inom en timme.

I år kände jag mig säker på mig själv. I bagaget hade jag två erfarenheter: ultraloppet Jättelångt som jag sprang i juni och jag hade tränat mer och smartare än ifjol. Dessutom var det mitt tredje lopp. Jag hade gjort en grov plan. Gå ut lugnt. Jag ville känna mig stark uppe i bergen. Aldrig, aldrig tänka en negativ tanke. Klappa alla utsträckta händer.

Jag hade en plan.

Hela loppet
Det är lätt att dras med i för högt tempo i starten och det ville jag undvika. Jag sprang långsamt, andades i 3-2-takt. 3-2 takten var mitt mantra. Ett slags inre samtal med min kropp. Jag vet att jag gått över i mer anaerob löpning om jag lämnar 3-2 för 2-1. Tre in och sedan två ut och det mesta ut i den första utandningen då diafragman slappnar av. 

En bit efter starten för löpare 78K och 42K. Bild swiss - image. 

Lätt på foten. Pigga ben i början. I glatt samspråk med Mikael från Söderhamn.

Känns bra. Springer lugnt. Lite sol i början.

Det var inte ljusare på andra sidan ...

En av de första backarna. Bild swiss - image. 

Arrangörerna hade ändrat banan i år. Sträckningen till Filisur var både längre och mycket jobbigare, mer upp och ner. Jag låg på plats 396 vid Filisur, en bit efter min bästa placering på 380 och tidsmässigt långt efter mitt mål. Regnet öste ner.

Bild  swiss - image. 

Bild swiss - image. 

Min första - och enda - svacka kom i löpningen mot Bergün. Benen kändes tunga, vaderna spända och fötterna möra. Gravitationen var stark. Jag visste att det var 1200 meter upp till Kesch. Men det var fler än jag som var trötta i lervällingen. Folk halkade omkring och bitvis såg det ut som tjurruset.

Lervälling mit dem koshit. Bild swiss - image. 

Halt och slipprigt. Bild swiss - image. 

Sen började den djävulska klättringen upp mot Kesch - skärselden där väktare i vita rockar släpper igenom de friska så att de kan fortsätta mot himlen. De som visar svaghet plockas av. Där avgörs det. Det visste jag. Där kan man tappa timmar. Ifjol staplade jag i nästan tre timmar och runt mig ramlade flera löpare ihop och fick transport tillbaka. I år gick det lättare och en halvtimme fortare. Konstigt nog kände jag mig allt starkare ju närmare jag kom Kesch på 2600 meters höjd. Det enda problemet var kylan och det ihållande regnet. Högerarmen kändes avdomnad. Då kom jag på att jag hade handskar i bakfickan och tog på mig dem. Jag passerade Kesch som 264:a.

Kallt upp mot Kesch. Dragit på mig handskar. Missade att de delade ut regnskydd däruppe.

Sen följde 6 km löpning i tunn luft bort mot Sertigpasset. Jag kände mig hur stark som helst och sprang hela sträckan, förutom den sista biten upp mot passet. Det är ganska trångt på stigen och när jag - lite väl chansartat kanske - kastade mig om en löpare i en nedförsbacke klev han ut åt samma håll och jag föll handlöst ner bland de vassa klipporna. Hela högersidan fick sig en smäll, från axel till knä. Huvudet klarade sig dock och knät verkade hålla. Det gick att springa, men blodet rann från knä och armbåge. I Sertig ville medicinarna plocka in mig i tältet och se över skadan och de sa att man kanske inte ska springa ett sånt här lopp i fivefingers. ”This is my third time”, sa jag. ”I take care of the wound in the ziel”, hörde jag mig själv säga på märklig tysk-engelska som kom nånstans ifrån hjärnstammen eller ännu längre ner. Då skrattade de och önskade mig lycka till.

Nyss slagits med stenarna men pigg i halva kroppen. Högerknät blöder. Sista biten upp mot Sertigpasset.

Nedför Sertigpasset är det brant, många vassa stenar och man måste hålla tungan rätt i mun. Ett fall till skulle jag knappast klara av. Jag hoppade ändå ner i full fart och det kändes som jag hade hur mycket krafter som helst. De sista ganska platta tio kilometrarna kändes dock tunga. Tio kilometer låter inte mycket, men slutat av Swiss alpine är väldigt utdraget. Det är ett slut utan slut, känns det som. Kilometrarna dras ut ju närmre målet man kommer, som om sträckan blir relativ till tiden på något sätt som kanske det krävs en Einstein för att förklara. Nu började musklerna i fötterna göra ont och högeraxeln smärtade. Men jag gick nästan ingenting. Jag sprang sakta men stabilt.

 

Snart framme. Bara att bita ihop och lyfta lerfötterna åt rätt håll.

När det var 2-3 kilometer kvar såg jag Davos. Jag ökade takten den sista kilometern och "spurtade" i mål på 10.31 och plats 216. Ifjol kom jag på 380:e plats med tiden 11:17 och året innan det på 455:e plats på tiden 9:55. Så en gång till och jag hamnar bland topp 100 :) Jag var trött, frusen, hade ont överallt och började hacka tänder. Banan var omgjord och mycket jobbigare och det var slitsamt att springa över tio timmar i regn och lervälling, så tiderna går inte att jämföra. Varje lopp är unikt. För första gången i år hade jag tagit ut mig totalt, som om jag sparat mig inför det här.

Tredje gången i mål.

Tredje gången gillt
Första året jag sprang fick jag ont i ett knä, andra året var det 30 grader varmt. I år regn, kallt, fall och lervälling. Är jag nöjd nu? Blir det ett fjärde Swiss alpine? Jag tror inte det. Man ska sluta på toppen, eller rättare sagt när man kommit ner från toppen. Det känns som att jag bottnat nu. Jag är nöjd. Jag har bottnat i mig själv. Jag är förmodligen den enda som sprungit tre Swiss alpine i fivefingers. Det ska ju inte gå, säger alla - och minst tio sa det till mig under loppet. På slutet var det flera som skakade på huvudet och tyckte det var otroligt att jag klarat det. ”Third time”, sa jag på engelska - eller kanske tyska? -  och gjorde tummen upp.

Jag stapplade till hotellet, lånade en förbandslåda i receptionen och lade om knät. Det såg ganska bra ut efter att jag tvättat det. Det var inga benpipor som stack ut.

Dagen efter var jag sugen på att använda de här knapparna.

Dagen efter tog vi det lugnt. Jag kände mig öm i högra sidan, från fot till axel. Vi gick på favoritfiket Kaffee Klatsch. Det regnade hela dagen, så det var inte så mycket annat att göra än att vänta in flyget. Jag åkte från Arlanda kl 23:45 och svängde av in på jobbet i Sundsvall kl 4 på natten och hämtade datorn så att jag kunde jobba hemifrån. Semestern är slut. Jag sov till nio. Imorrn åker jag dock in till jobbet. Jag tror jag ska crawla över Sidsjön på lunchen. Jag behöver träna massor av crawl om jag ska klara mitt livs första swimrun i Söderhamn om tre veckor. Mitt mål är att kravla i mål levande. Jag tror inte jag har simmat 4 km sammanlagt i hela mitt liv. 

PS. Man ska aldrig säga aldrig. Träffade flera löpare i Schweiz och några hade t o m blivit inspirerade av bloggen och det inspirerar mig ... att träffa fysiska människor som faktiskt läser det här … Börjar nästan bli sugen … Men nä … fast … hmm… Skulle vare kul om jag hittade skor som passade mina breda fötter, som var lite mer snälla mot fötterna … Kanske då … hmmm … man brukar ju säga ”tredje gången gillt” … men också ”på det fjärde smäller det”, hmm. En smäll låter ju å andra sidan lite avskräckande ...