Vett och etikett

I internets barndom, för sådär 20 år sedan, skrevs det mycket om vett och netikett. Jag vet inte om det är någon som bryr sig om det längre. Jag tror min blogg har läsare som är intresserade av att lära sig något och bli inspirerade. Jag har bara blivit utsatt för ett fåtal personangrepp och några ohyfsade kommentarer, men på forum och på en och annan populär blogg är personangrepp, smutskastning, brist på hyfs och förvrängning av fakta snarare regel än undantag. Det finns många internettroll (Jag undrar så hur de ser ut och vilka liv de lever: Har de familj? Jobb? Är de 18 eller 45 år?), men det finns ännu fler som tycker att det viktigaste är att ha rätt, även när det strider mot fakta. Det är en garanti för att aldrig utvecklas och det kanske känns tryggt. Det är jobbigt att ändra sin världsbild, för det innebär ofta att man också måste förändra sig själv. Men jag förstår inte riktigt problemet med att man är så rädd att ha fel och att lära sig något nytt eller se saker ur ett annat perspektiv. Det är de gånger då jag insett att jag haft fel eller lärt mig se saker från ett annat perspektiv som jag tagit de största kliven i min utveckling.

Riktlinjer för kommentarer på bloggar
Tyvärr finns det inga riktlinjer för hur man skriver kommentarer på bloggar. Men det finns ett och annat försök till någon slags netikett. Ett av de bättre gick ut på att man skulle tänka sig följande scenario: Innan du kommenterar, försök föreställa dig att du sitter tillsammans med alla andra kommentatorer runt ett bord. Ni har samlats för att diskutera en fråga som ni alla är lika intresserade av, och du är i första hand intresserad av att lära dig något av samtalet. Luta dig tillbaka. Titta ut genom fönstret och njut av utsikten. Om du gillar kaffe så har du en kopp kaffe på bordet. På bordet står en korg med frukt. I bakgrunden hörs klassisk musik. Bredvid dig sitter ett barn, som du tog med dig för att visa hur man diskuterar kontroversiella frågor med främlingar. När du ser allt detta klart och tydligt framför dig, då kan du skriva din kommentar.

Språkpoliser
När Elgiganten gick ut med en annons och sökte ”kassa medarbetare”, blev det en ganska kul särskrivning. Men när folk påpekar särskrivningar på internet tycker jag det är ganska tröttsamt. Det liknar mer mobbning än en vilja att förstå. Många tror också att särskrivning är något nytt i svenskan, men det är lika gammalt som det svenska skriftspråket. Det är framför allt ovana skribenter, som använder andra - och i grunden rimliga sätt - att avgränsa ord än vad den formella skriftspråksnormen säger, som särskriver ord. Det är inget att hetsa upp sig över. Det viktiga är att man begriper vad skribenten vill säga, det förstår man oavsett om det står ”övergångs ställe” eller ”övergångsställe”. Men det är kanske inte det viktigaste för en språkpolis. Jag tycker att det är värre när jag läser en språkligt korrekt artikel med svåra ord och tillkrånglade meningar så att jag inte begriper vad skribenten vill säga. Det händer ganska ofta. Självklart ska man rätta särskrivningar, men inte på ett överlägset sätt.

Kassamedarbetare blev kassa medarbetare.

Själv är jag väldigt noga när jag skriver, men jag skulle aldrig påpeka för någon annan hur hen (hmm, det känns fortfarande inte naturligt med hen …) skriver, inte minst för att jag själv hade väldigt svårt för att skriva tills jag var drygt 20 år. Det låste sig, kanske av rädsla för kritik och för att jag sov mig genom svensklektionerna. Sen blev jag tvungen att lära mig skriva för jag började brevväxla med en svensklärare, haha. Det första brevet (ja ett brev med frimärken på) tog flera dagar att krafsa ner, sen gick det fortare och fortare och ibland gick det kanske t o m för fort. Det kanske är typiskt mig, jag anstränger mig först då jag blir tvungen.

Att jobba hemifrån
Av lite olika anledningar har jag jobbat hemifrån en del på sistone och tekniken går framåt. Det går att vara med, fast man befinner sig på distans. Men vi är fortfarande människor och det blir ganska dråpligt när man föreställer sig ett telefon-/webb-möte i verkligheten, som man kan se på videon nedan. Jag skrattade gott. Jag är ofta killen på slutet där som hör av sig när mötet snart är slut, åtminstone om det är ett trist möte.