Framtiden var här

För tio år sedan anordnades en tävling för självkörande bilar i den amerikanska öknen. Priset var en miljon dollar för det fordon som kunde köra 240 km utan hjälp av någon förare. Tävlingen blev ett fiasko. Två fordon tog sig inte ens till start. Den bil som kom längst körde bara 12 km. Flera experter hävdade att bilkörning krävde en mänsklig hjärna. Sex år senare meddelade Google att de hade utvecklat en bil som körde omkring på gatorna utan förare. 2012 tillät delstaten Nevada att Googles förarlösa bil fick köra själv på vägarna. Denna smarta bil hanterar allt från bilköer, till att läsa vägskyltar och trafikljus. På några år blev science fiction verklighet. Hur kunde det gå så fort?

Källa

Den teknologiska utvecklingen är exponentiell, men på senare år har någonting hänt. Ray Kurzweil åskådliggjorde detta för några år sedan med legenden om den indiska fursten och schackspelet. Fursten var så imponerad av spelet att han lät schackspelets uppfinnare själv ange hur mycket han ville ha betalt. Uppfinnaren sa då att han ville ha ett riskorn för den första rutan på schackbrädet, sedan två för nästa ruta, fyra för tredje rutan, osv. För varje ruta ville han ha dubbelt så många riskorn. Låt det ske, sa fursten som tyckte det var ett bra pris. Efter 32 rutor - halva schackbrädet - var priset uppe i 4 miljarder riskorn. Det motsvarar ett riktigt stort risfält och är fortfarande begripligt för hjärnan. Våra hjärnor begriper ungefär 32 dubbleringar. Efter nästa 32 dubbleringar är antalet riskorn dock uppe i 18 triljoner, eller 461 miljarder ton. Det är mycket mer än allt ris som någonsin producerats på jorden. Det sägs att fursten lät halshugga den listiga uppfinnaren. Poängen med berättelsen är att vi nu befinner oss på den andra halvan av dubbleringar och att utvecklingen går så fort att vi inte riktigt förstår vad som händer. Det är både ny teknik och synergieffekter av teknik - som t ex internet som består av tre gamla delar: ett gammalt TCP/IP-protokoll, HTML och en enkel webbläsare - och ny teknik som DNA sekvensering: 1990 krävdes det en halv miljard dollar och 13 år för att läsa av människans DNA, nu kostar det 1000 dollar och tar en dag.

Hjärnan går som vanligt
Tekniken rusar fram, men vi har haft i stort sett samma hjärnor i minst 40 000 år och större delen av hjärnan är äldre än så. I en ny studie ser man att vi följer mönster som är hårdkodat i livets DNA.

Hadzafolket i Afrika lever ett ursprungligt liv: de samlar, jagar, går och springer långa sträckor varje dag. Forskarna utrustade några av dem med GPS och samlade sedan in data. Det visade sig att Hazdafolket följde ett matematiskt mönster som kallas Lévy-vandring. Det betyder att de först gick i en riktning och vände sedan tillbaka samtidigt som de samlade på sig allt som gick att äta. Sedan bytte de riktning lite grann och fortsatte att gå fram och tillbaka, tills de betat av ett stort område. Sedan gjorde de ett plötsligt långt språng i någon riktning och började sedan att leta enligt samma princip därborta.

Detta rörelsemönster - med ett plötsligt språng - upptäcktes 1999 bland albatrosser och kallas en Lévy-vandring. Sedan dess har forskare identifierat samma matematiska mönster hos bakterier, humlor, fiskar, hajar, flugfiskare som fiskar längs en älv och människor som besöker en nöjespark.

Lévy-vandring med ett stort språng.

Det kanske är därför jag känner en sådan stark lust att springa iväg riktigt långt efter en lång dag på kontoret då jag betat av alla kaffeautomater?

Hänger hjärnan med?
Hjärnan följer inbyggda mönster och har dessutom en inbyggd GPS. Det finns särskilda platsceller, som håller reda på var vi befinner oss. När vi rör oss i ett nytt område signalerar dessa celler så att de bildar ett perfekt rutmönster.

Platsceller (röda). Källa.

De svarta linjerna i bilden ovan visar hur en råtta gått omkring i en ny miljö och de röda punkterna visar råttans position när platscellerna aktiveras. De bildar ett tydligt triangulärt rutmönster. Trots att vi har positioner i hjärnan tappar folk bort bilar på stora parkeringar, men det kanske beror på att parkeringar är nya skapelser och man måste ta hjälp av skyltar. Förra veckan tappade jag bort en bil och letade runt i en kvart som en vilsen mus som några forskare studerade. Det är lätt att glömma att man måste ta fasta på märken, särskilt när man är stressad.

Jag har en inbyggd GPS, men jag litar alltmer på satelliternas positionsbestämning, särskilt när jag inte kan ta hjälp av stjärnor, sol, bark och myrstackar, för att orientera mig. På sikt kommer det kanske att leda till att hippocampus i hjärnan förtvinar, vilket ökar risken för Alzheimer. Jag måste nog orientera mera för att motverka detta.

En mycket användbar app
Jag ser fram emot min första förarlösa bil. Men i väntan på den så finns det mycket hjälp att få. Förra veckan laddade jag ner en användarstyrd app som heter Waze. Det är en app som utnyttjar internet och GPS. Den omkombinerar alltså befintlig teknik, som så många andra innovationer. Tack vare det hittar man i realtid den bästa vägen just nu mellan två punkter. Om det blir ett trafikhinder på vägen längre fram uppdaterar Waze rutten och beskriver färden med en tydlig röst. Waze är gratis och finns på flera plattformar (jag är inte sponsrad, bara lite frälst). Ju fler som använder den, desto bättre blir den. Jag har redan lagt in några favoritplatser och jag har fått några poäng för att jag rapporterat olika händelser längs vägen. Waze är redan populär. Jag ser många andra wazare ute på vägen och man skulle kunna chatta med dem ifall man satt i en förarlös bil. 

Men det är moraliskt tveksamt att man blir varnad för poliser … Polisen måste nog ändra arbetssätt. Utvecklingen går inte att stoppa. Den rusar.