Calpe diem

Det har varit ganska händelselöst på bloggen den senaste tiden. Men det beror inte på att jag har tagit det lugnt/vilat. I veckan sprang jag flera långpass på mellan 15 och 30 km, jag sprang på landsväg, längs stränder och uppför slingrande stigar högt uppe i bergen, oftast direkt efter frukosten. Sen åt jag en lätt lunch och tog några timmar siesta när solen brände som mest. Efteråt gick jag ner till havet och simmade. Dagarna avslutades på någon restaurang, inte så långt ifrån huset. När vi gick hem kunde jag höra cikadorna. Sen somnade jag till ljudet av havet som slog mot klipporna.

Så skulle alla dagar vara, men nu är jag tillbaka efter en vecka i Calpe i Spanien (ligger ca 8 mil norr om Alicante). Det blev en intensiv träningsvecka. Jag fångade verkligen varje dag - Calpe diem ;). Jag sprang, simmade och åt god medelhavsmat. Staden Calpe är utspridd och kuperad och all backlöpning kändes som perfekt uppladdning inför Swiss Alpine. Den enda platta löpningen fick jag när jag sprang barfota längs stranden.

 

Jag tänkte att jag måste upp på den klippan. Det fanns en snirklig och lite vansklig stig. Ett moln av medelhavstrutar lyfte från toppen och cirklade runt mig när jag kom upp nästan en timme senare. Inte så mycket plats att stå på däruppe. Jag får lite svindel när jag tittar på bilderna efteråt. När man står där, känner man ingenting. Man är uppfylld av att ha kommit upp.

Det bästa sättet att lära sig en ny plats är att springa runt i den och lagra flera olika färdkartor i hippocampus, ett område i hjärnan som fungerar som gps. De två första löppassen var sådana lära-känna pass. Första gången hittade jag en snabb väg till stranden och andra löppasset hittade jag ett berg att springa uppför och nedför och sedan uppför igen och ner kommer man alltid. Jag vet inte om det ska kallas back- eller bergsintervaller. Nätternas drömmar ristade in färdkartorna i hjärnan och nu hittar jag i Calpe många år framåt.

Jag sprang mest runt i själva Calpe men en dag åkte jag in i landet och sprang upp på en topp som låg på över 1000 meter. Det var brant och varmt. En nästan tre meter stor gåsgam skuggade mig, kanske hoppades den på en snabblunch. Längs stigarna växte timjan och rosmarin. En och annan ödla kilade förbi. De är startsnabba, men behöver lång tid för att återhämta sig. De har vitt, snabbt kött. Jag har rött, uthålligt och syremättat kött. Utsikten från toppen var otrolig, jag såg nästan halva kungariket. Sen sprang jag ner igen. Jag såg inga ödlor på vägen tillbaka, de låg nog och flämtade i buskagen. Gamen slog en gång med vingarna och försvann. Köttet såg brunt och mört ut, men var säkert rött på insidan och det såg segt ut, tänkte den bittert.

Gåsgam. Foto: Göran Ekström

Löpning längs väg CV-715. Mest cyklister på vägen.

Fantastiska vyer.

Nya skor
Jag gillar att springa i mina nya Fivefingers Spyridon. De känns bra, men tyvärr gick en söm upp redan efter en vecka och knappt 30 km. Det ska ju inte kunna ske och det blir ett besök i butiken så snart som möjligt. De ger bra skydd i stenig och svår terräng och de känns lätta och följsamma. De kommer att passa och sitta som handskar på fötterna i Schweiz.

Veckan i Spanien kanske var den sista veckan med hårdkörning innan Swiss Alpine. Trots flera långa, tunga pass kändes benen bra. Men det är bara en månad kvar nu. Jag måste börja ladda lite också, kanske redan om två veckor. Ladda batterierna, med god sömn och god mat. Jag tror det blir ett långpass till, sen lugnar jag ner mig och låter kroppens ben, kollagen, muskler, ligament, senor och brosk helas och stärkas. Jag känner mig stark i kroppen, men hård träning stressar kroppen och sliter sönder den - det finns små mikroskador som behöver läkas. Det känner jag om jag trycker hårt på vissa muskler i benen.

Simkursen ligger fast
Jag simmade mycket, sammanlagt 5 timmar under veckan. Det kanske är mer än jag gjort ända sedan grundskolan fram till förra veckan. Det känns så. Jag har bestämt mig för att bli simkunnig och inte göra bort mig i jobbklassikern om två månader. Fast en dag var det starka vågor och jag kom ingen vart. Jag kastades mot några klippor som låg utanför strandområdet, men kom loss efter flera kallsupar och frenetiskt paddlande med armarna - det var som att ro en båt med tandpetare som åror.

Jag tror jag svalde ett par liter saltvatten varje dag, men människan kommer ju från saltvattnet. Jag tänkte på delfiner och andra däggdjur och på hur naturligt det är att vara i vattnet. Cellerna är fyllda med saltvatten och blod är saltare än vatten. Jag tror en del av rädslan som jag faktiskt känt för vatten förut försvann. Jag dök under ytan och det har jag inte gjort tidigare. Det var en form av vattenterapi, KBT. 

För några månader sedan trodde jag att jag skulle komma sist eller kanske inte ens klara klassikersträckan på 900 meter, men nu vet jag att jag kan simma minst en kilometer och jag tror jag hamnar i mitten av fältet nånstans och hamnar sammanlagt på topp fem. Det lär visa sig.

Semester och återhämtning
Egentligen borde kanske semester vara återhämtning i form av vila, men på något sätt känner jag mig mer återhämtad än på länge. Hjärnan har fått vila från vardagen och att springa i Calpe var inspirerande och kul, inte alls jobbigt på samma sätt som hemma. Jag kände mig motiverad - det är ju snart dags för årets kraftprov - och det är roligt att springa på nya vägar, längs stigar, uppför berg och att se nya vyer öppna sig. Jag skulle ha kunnat springa mycket längre, men man reser ju inte bort bara för att springa. Man måste ju äta, dricka, skratta och umgås också.