Ansikten och en märklig simtur

Förra veckan publicerades en annons för butikskedjan JC Penney. En del blev upprörda. Bilden i annonsen föreställde en tekanna, men det krävs inte mycket för att se Adolf Hitlers uppenbarelse i tekannan. Det är inte så märkligt. Människan är förprogrammerad att se ansikten. Redan efter någon minut börjar ett nyfött barn rikta in sig på något som påminner om ett ansikte. Eftersom de allra flesta sett bilder under hela sitt liv av Adolf Hitler, är våra hjärnor villiga att tolka tekannan som en bild av Adolf Hitler. Här är lite fler bilder som vi tolkar som ansikten. En del är ganska roliga:)

 

Ansiktsblindhet
Vår hjärna söker hela tiden mönster och hjärnorna är extra känsliga för att se mönster som liknar ansikten. Ansikten är viktiga för vår överlevnad. Man vet att det är ett område i hjärnan som kallas fusiform gyrus som reagerar på ansikten och former som liknar ansikten. Om man skadar fusiform gyrus kan man inte längre skilja ansikten åt. Det kallas ansiktsblindhet, eller prosopagnosi. Det är ganska vanligt, uppskattningsvis 200 000 svenskar lider av det. Den mest kända är kanske kronprinsessan Victoria. Det finns dessutom olika grader av blindhet. En del känner inte ens igen sig själva när de ser sig i spegeln.

Hjärnhalvorna samarbetar när man tittar på ett ansikte. Fusiform gyros i den vänstra hjärnhalvan gör det tunga jobbet, d v s den bestämmer om man ska kalla ett mönster som fångas upp av näthinnan för ett ansikte. Det är det som  händer när vi ser ansikten i hus och stenar. Sedan är det fusiform gyros i den högra hjärnhalvan som fattar det avgörande beslutet huruvida det verkligen är ett ansikte eller ett lustigt hus. Vi behöver alltså hela hjärnan för att fungera normalt.

Ett ansiktstest
Jag är nog under medelvärdet när det gäller att känna igen ett ansikte. Jag är inte blind, men jag befinner mig under medel, tror jag. Efter lite letande hittade jag ett test som mer mäter minnet av ansikten, vilket inte riktigt är samma sak som ansiktsblindhet. Testet finns här.

Jag var lite bättre än genomsnittet. Det kändes ganska bra.

Längre och längre söndag för söndag
Söndagens långpass blev 22 km. Jag sprang runt Härnön, ut mot Solumshamn. Jag andades i 3:2-takt. Andning och takt är inget jag behöver tänka på längre. Jag har hittat rytmen och nu gäller det bara att hitta växlarna när det går lite snabbare. 

Fram till någon vecka innan Swiss alpine blir det ett långpass varje söndag, lite längre för varje gång. Imorgon blir det långa intervaller, 1500 meter i 4:10 tempo. Sedan återstår ett tempopass på torsdag. Det är mina tre nyckelpass. Däremellan sticker jag in lite lugna återhämtningspass, styrketräning och kanske jag cyklar några mil också. Och jag simmar förstås också. Men det räknas likasom inte. Det är ren teknikträning.

Jag kan inte säga att det går sådär jättebra med simningen och krålandet. I helgen simmade jag i fall mycket längre än förra helgen. Jag simmade med vattentäta Garmin Forerunner 305 på handleden och det såg ut så här.

Jag fattar ingenting. Det verkar som jag simmat in i en kvantmekanisk reva i rumtiden för jag simmar stundtals bakåt i tiden och ibland förflyttar jag mig med ljusets hastighet i raka linjer kors och tvärs upp på land och ner i sjön. Dessutom tycks det finnas berg på 30 meter i sjön. Med sådana förutsättningar blir det inte lätt att lära sig kråla i sommar. Åtminstone inte i den där sjön.