Andra sidor

lördag 13 oktober 2012

Mina gränser

Det kändes bra att skriva om gränser i förra inlägget. Jag är förvisso ultralöpare, men jag vill distansera mig från vansinnet. Det skrev jag redan om i ett av mina första inlägg. Jag är fascinerad av personer som Jure Boric och Rich Roll, men de är inga förebilder. Några löpare springer för långt, kanske för att de egentligen springer ifrån sig själva. Å andra sidan är löpning förmodligen den bästa terapin för de som är jagade av något. Själv har jag snarare försökt att springa ifatt mig själv. Det tog två år och nu är jag framme. Nästa steg är att hitta min fysiska och mentala gräns. Gränsen drogs inte upp under Swiss Alpine. Det var tufft, men inte tillräckligt tufft. Jag kan springa längre än 78 km och jag kan springa snabbare och jag kan uthärda en hårdare mental prövning.

Ifrågasatt 
Det går en tunn linje mellan vansinne och ultralöpning och den blir tunnare ju större utmaningar man utsätter sig för. Till slut är den så tunn att man tvingas balansera. Det gäller nog inte bara ultralöpning, utan alla extrema former av fysiska utmaningar. Varje år störtar, ramlar och dör människor som går för långt och passerar sina gränser.

Det händer i stort sett varje vecka att någon ifrågasätter mig och min löpning. Att springa ett maraton är socialt accepterat, men ultralopp är inte riktigt rumsrent. För 30 år sedan ansågs å andra sidan maraton också som en vansinnig prövning. Det har förändrats. Det klarar nästan vem som helst. Den kollektiva gränsen har flyttats. Det som anses extremt, blir allt extremare. Om några år kanske t o m ultralöpning är rumsrent.

Att springa UTMB är måhända en smula extremt. Men jag vill göra det, för jag tror att min gräns går någonstans längs den 160 km långa sträckan runt Mont Blanc. I så fall skulle jag springa genom tre länder och korsa tre gränser för att eventuellt hitta min egen gräns. Det kanske tar 35 timmar eller 40 timmar. Om jag bryter, då vet jag att gränsen går just där. Åtminstone just då. Man kan alltid flytta på gränsen, men det ska jag inte göra. Jag ska inte göra om det oavsett hur det går. Om jag springer, blir det ett och endast ett försök. Det är ett löfte. Jag ska söka nya utmaningar efter det, men inte i att springa långt.

En hel människa 

Under renässansen återupptäcktes den antika föreställningen att människan är fri och kan sträcka sig ut och bli någonting. I antikens Grekland uppstod en idé om att människan har en kropp och en själ och att själen står i förbindelse med något högre. Detta höga väsen är gränslöst, så därför kanske också själen är gränslös. Allting är möjligt. Att vi i väst fortfarande tänker i de banorna har sitt idéhistoriska ursprung i renässansen, som i sin tur hämtade sin näring från det antika Grekland.

Renässansmänniskan Leonardo da Vinci tecknade den vitruvianska mannen för att gestalta människans förhållande till det själsliga/mentala och det materiella/fysiska. Mannen som sträcker ut sig nuddar både cirkeln och kvadraten. Själen representeras av cirkeln och kroppen av kvadraten. Det är en sund kropp i en sund själ. Vi bör sträva efter att utveckla både själen och kroppen. Båda dessa perspektiv på människan ryms i da Vincis teckning. Jag har alltid gillat den tanken. Att köra intervaller och att läsa en tjock bok är två former av utveckling. Båda formerna av lärande är lika viktiga för att bli en hel människa. 

När jag gick i mål i Davos efter 78 kilometers löpning i alperna var det som om jag sträckte ut knytnävarna mot cirkeln som omger oss. Armarna formar ett V, som i Victory. Jag fyller i ett V mellan DA och OS på skylten bakom mitt svettiga huvud. Det är en spontan gest. Nästan alla som känner sig som segrare gör den. Den finns i våra gener.



Livet är en upptäcktsfärd. Man lär sig hela tiden nya saker. Jag går omkring och samlar mod till att skriva om nya upptäcker och insikter. Att blogga har sin egen inneboende dynamik. Bloggen knuffar mig framför sig och det är inte mycket jag kan göra åt den saken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar