Swiss Alpine - fyra dagar efteråt

Ett mål är en dröm med en deadline. Jag brukar inte sätta upp mål. Men när jag gör det, så brukar jag å andra sidan nå fram till målet. Deadlines gillar jag inte, särskilt inte min egen. Vi jobbar hela tiden med en deadline, en tidpunkt när allt måste vara klart. Men när man passerar sin sista deadline är man knappast klar med någonting. Kanske man vänder sig om just innan och inser just det, att man egentligen inte har gjort någonting vettigt. Sen passerar man linjen och faller ihop i armarna på ingenting alls.

För fyra dagar sedan passerade jag en dröm med en deadline. Att springa ett ultralopp var ett mål som jag siktat på i två år. När man siktat så länge, kan man nästan inte misslyckas. Jag var övertygad om att jag skulle klara det om jag bara kom hel och frisk till startlinjen. Mellan startlinjen och mållinjen hängde det mesta på mig själv och jag har - när det kommer till kritan - ett mycket starkt självförtroende. Jag tvivlade ofta, men att tvivla var bara ett sätt att göra mig starkare. Förflyttningen mellan hopp och tvivel är ett slags mentala armhävningar.

Jag skadade mitt knä, men gav inte upp. Man får inte ens tänka tanken att ge upp. Det kan räcka med en negativ tanke för att de negativa tankarna ska växa till en lavin av okontrollerbara, negativa tankar. Jag höll tankarna hårt knutna till mitt mantra. Jag var fokuserad på att komma i mål och jag sprang t o m bort smärtan. Efter 33 km trodde jag inte det var möjligt, men efter 66 km är kanske allting möjligt. Då tänkte jag inte ens i de termerna. Jag bara bestämde mig för att springa hur ont det än gjorde.

Efter branten nedför sertig pass började jag springa 

Målgången i Davos var ett tillfälle av lycka, lättnad, tacksamhet och tillfredsställelse. Det känns fortfarande bra. Jag har sovit gott varje natt efter loppet. Veckorna innan loppet sov jag nästan inte alls. Någonting har förändrats, jag kan bara inte sätta fingret på det just nu. Jag har uppnått ett mål, förverkligat en dröm och jag har lärt mig någonting om mig själv.

En del känner vemod och blir deprimerade när de uppnått ett mål. Jag har inte känt av det än. Jag har upplevelsen med mig. Jag kan göra det igen om jag vill. Men jag tror nästa mål ser annorlunda ut. Det är en ny dröm som börjat ta form, men jag har inte hittat orden riktigt som kan ringa in det till en dröm med en deadline. Det ligger förmodligen flera år bort, men Swiss Alpine kan jag springa igen nästa år. Det tror jag att jag gör. Jag vill springa under nio timmar.

Tidvattnet
Jag ligger och tittar på havet. Det är rofyllt. Solen vräker ner. Jag andas i nästan samma takt som vågorna slår. Det är tidvatten och just nu stiger havet. Tidvattnet är knappt märkbart i Medelhavet, men efter tre dagar är man känslig för nyanser. Vattnet börjar nafsa mig i tårna. Jag flyttar mig mödosamt en bit upp. Sen tittar jag ut över stranden och känner suget efter att springa igen. Det var fyra dagar sen sist. Sedan vi kom hit har jag legat uppspolad på stranden, ett bröte av ben, köttslamsor och tankar.

Jag ställer mig upp på darrande ben och gräver ner mina fötter i sanden. Vänsterknät ömmar lite, men det är nog ingen fara. De första trevande löpstegen är jobbiga och det gör lite ont, men sen börjar benen springa. De springer av sig själva. Jag springer sakta längs strandkanten innan jag vänder om och avslutar med en lång simtur i havet. När jag kommer tillbaka är nederdelen av handduken blöt, men tidvattnet har vänt. Efter flod kommer ebb. I morgon ska jag vila, men om några dagar kan jag nog springa en liten bit igen. Jag längtar redan efter att springa riktigt långt och ännu längre.

I morgon åker vi tåg till Nice och sedan flyger vi tillbaka. Då har jag en vecka kvar innan jag börjar jobba igen. Jag älskar att resa bort. Men det är härligt att komma tillbaka också.