Swiss Alpine 2012

Jag klarade det! Jag sprang 79,4 km och klättrade 2600 meter på tiden 9,54. Här kommer en rapport skriven på min iPad mellan tupplurerna på tåget från Zürich till Milano och från Milano till Alassio.

Starten
Jag vaknade med ett ryck ur min oroliga halvslummer klockan halv fem. Klockan sex mötte jag min medlöpare Martin Nissar och vi gick iväg till starten. Det kändes lite overkligt. Nu var jag äntligen här tillsammans med över tusen andra ultralöpare. Jag kan verkligen kalla mig själv ultralöpare nu.

Starten gick och jag sprang. Jag stod ganska långt fram för att jag vill börja springa så fort som möjligt. Det var ingen rusning, utan vi joddlade iväg i lugn takt. Jag höll 5:30 tempo på asfaltvägarna i början. Det var lite för fort, men det är lätt att dras med. Martin sprang ifrån mig. Jag tror han jagade en tid. Själv var jag bara fokuserad på att komma i mål och då måste jag ta det lugnt under de lättlöpta 30 kilometrarna fram till Filisur. Jag hade tänkt hålla igen ända tills jag passerade den högsta toppen och sedan lägga mitt liv i naturlagarnas händer, som tyngdlagen. Men det är ett stort avstånd mellan tanke och handling.

Gå nu så orkar jag springa sen
Redan efter några kilometer gjorde det ont i vänster knä. Men jag var lugn och det gick fort över. I den första backen vid elva kilometer hade jag bestämt mig för att gå en stund. Bättre att gå förr, än att gå senare. Många gick, men många sprang också uppför backen. Jag började springa igen när backen planade ut och sprang ungefär 150 höjdmeter. Sedan följde 10 lätta km. Jag sprang fortare än jag hade tänkt, ca 5:50 per km.

Jag skrattade tyst för mig själv då jag såg 25 km-markeringen. 1 1/2 maraton kvar ... Ett steg i taget så är jag snart framme. Vid 25 km låg också den andra branta backen som jag hade planerat att gå uppför. Nu gick nästan alla.

Utsikten var minst sagt hänförande. Solen sken och det var lagom varmt. Vi småpratade med varandra. Det kunde inte bli bättre. Det kunde bara bli sämre.

Ont i knät
Efter Filisur gjorde vänsterknät sig påmint igen. Jag hade sprungit fort nedför de branta asfaltsvägarna. Det började bli svårt att springa. I Bergun fick jag knät tejpat av en massör. För att få smärtlindring måste jag springa till Keschütte, 24 km bort och över tusen meter upp. Det började åska. Regnet öste ner. Det såg mörkt ut. Tejpen lossnade, men den gjorde ändå ingen nytta. Många tankar åkte runt i huvudet. Kommer jag att hinna fram innan snöret dras? Hur kul är det att halta 40 km i ösregn och halta in i mål? Vi var längst ner i dalen. Bergen reste sig över oss och det var bara att börja gå. Jag tänkte på mitt mantra. Upp med huvudet. Le, det är det här jag vill.

Bakgrundstystnaden
Efter fyra timmar relativt lätt terräng började den fruktade klättringen uppför berget. Det är 1600 meter till toppen. Jag gick så fort jag kunde med siktet inställt mot Keschütte, vid 64 km. Där kanske jag kunde få en spruta. Jag gick om ett hundratal löpare i de branta backarna och många såg trötta ut. Jag var relativt utvilad eftersom jag inte sprungit de senaste tio km. De tog stöd mot sig själva med händerna mot knäna när de gick uppför.

Vi var en tunn linje som gick på led. Ett taktfast, flämtande tåg av löpare. När det var brant marscherade vi efter varandra som fastkedjade fångar med böjda huvuden. Ingen sprang om. Det var för trångt. Ingen pratade, alla var sammanbitna. Andhämtning och fotsteg hörde jag inte längre, de hade smält samman med bakgrundstystnaden runt om mig. Det var som om det slagit lock för öronen.

Det började bli lite svårare att andas. Regnet hade upphört, men iskalla dimmor svepte över berget. För varje meter upp blev andningen allt tyngre. Vassa schweizerknivar swishade runt i huvudet. De skar loss svarta flagor som ramlade ner framför ögonen på mig. Det blev nästan svårt att se. Jag vände mig om och kände mig plötsligt illamående. Jag hade pluggat in banprofilen, men jag visste ändå inte riktigt var jag var och hur långt det var kvar till Keschütte. Hoppet om någon slags lindring gav mig lite extra krafter och jag gick raskt uppför och passerade massor av zombies med blicken fäst vid fjärran eller ingenstans alls.

Jag frågade efter hjälp när jag kom fram. Jag fick en salva för vänsterknät och smärtstillande. När jag kom ut mötte jag bloggaren Nicklas som har en naturskön blogg med massor av bilder, inte minst från Davos. Vi sprang ihop en kort stund, men när det gick brant nedför gjorde det för ont. Nicklas sprang vidare och alla löpare jag gått om i de tuffa backarna uppför, trippade förbi mig nu. Jag försökte hålla vänsterbenet rakt men det var inte lätt. Det var bara att gå på så fort det gick.

Gång på gång upptäckte jag att jag nästan inte såg nånting. Blicken var fäst rakt under mig. Jag sprang med böjd nacke. Jag reste mig upp som om någon ropat givakt och det kändes bättre. Salvan och smärtstillaren hjälpte inte. Det gjorde fortfarande ont strax under knäts yttersida. Misstänkt löparknä. Det var flera år sedan jag hade ont sist, men det finns inga garantier. Vilken sekund som helst kan man bli skadad, sjuk eller död. En skada är lindrig i det perspektivet, det är dessutom till viss del självförvållat. Jag haltade fram i en timme, sen såg jag äntligen det andra bergspasset. Banans högsta punkt.

Äntligen på toppen
Mina lungor flämtade som två fiskar på land under bröstkorgen. En kvart senare var hela jag bara en enda flämtade lunga. Det enda jag hörde var det dånande och väsande ljudet av blåsbälgen som ansträngde sig till det yttersta för att blåsa liv i min löparglöd.

Det var som att simma till ytan från ett havsdjup. Jag längtade efter att bryta vattenlinjen och fylla lungorna med luft. Några meter till ...

Så till slut ... Jag var på toppen av Swiss Alpine - min höjdpunkt i karriären. Nu kan det bara gå utför. Jag dröjde kvar och försökte bränna in en minnesbild av det jag såg och upplevde, men jag hade samtidigt bråttom ner. Jag ville andas igen och klara av den där benbrytarbranten efter passet. En frisk vind blåste på toppen. Kropp och tankar började samla ihop sig. Det värsta var avklarat. Nu visste jag att det skulle gå vägen, men det skulle gå långsamt. Stigen ner stupade brant och sedan följde 15 km löpning i flack terräng. Jag trodde på en tid kring 11-12 timmar.

Like a Rolling stone
Jag tog stora klunkar av syre när jag haltade nedför berget. Cellerna, som gått på sparlåga, skyfflade in kol i de brinnande mitokondrierna igen. Jag fick nästan en kallsup av all luft, eller det kanske var alla endocannabonider. Sen bestämde jag mig bara för att strunta i smärtan och springa allt vad jag kunde sista biten. Jag ville ha en bra tid och om jag körde hårt skulle kroppens egna smärtstillande - endorfinerna - börja verka. Jag började springa och skrek ajaj när vänsterbenet slog i. Men det kändes ändå bra att springa och jag kände mig väldigt pigg.

Lungorna spändes ut till stora segel som bar fram mig av sig själv. Jag sprang om flera löpare i backarna. Tempot var kring 4:00/km. Många sprang bakåtlutade och bromsade utför, men jag försökte hålla högre frekvens på benen och landa ganska platt på foten och liksom falla ner i backens lutning. Låta tyngdlagen dra ner mig som en rullande sten och få tillbaka lite av den lägesenergi som jag arbetade upp genom att mödosamt knuffa mig själv uppför berget genom tyngdkraftsfältet innan.

Ju hårdare jag sprang, desto mindre ont gjorde det. Jag tänkte inte på morgondagen, utan bara på att komma i mål. Jag började tro på en tid under elva timmar, sedan en tid under tio timmar. Sista biten in mot mål spurtade jag och sträckte upp armarna i en spontan glädjegest.

Jag var nog liten tagen i mål. Det var ett otroligt lopp, från bottenlöst hopp till löparglädje. Fantastiska vyer och flera klimatzoner. Ömsom regn, ömsom sol. Och tiden 9,54 var mycket bättre än jag vågat tro innan. Flera löpare kom fram till mig och gratulerade till en bra prestation. Ett gäng fransmän tyckte det var otroligt hur jag kunde springa åtta mil i fivefingers. Respect, sa de. Jag sökte upp min familj och haltade hem.

Martin, som aldrig sprungit längre än tre mil, sprang på 7,55. Men det var jag inte så förvånad över. Jag frågade om han inte skulle satsa på ultralöpning, men han tyckte det var lite för jobbigt. Han föredrar nog skidor.

Just nu är det svårt att fatta att jag verkligen har sprungit hela den där sträckan. Det känns bara ...otroligt. Jag vill tacka alla som stöttat mig. Tack!

Snart ligger jag uppspolad längs Alassios stränder som en strandad val och låter vågorna skölja över mig. Ett mer utförligt reportage från själva loppet kommer när jag är hemma och fått ordning på alla bilder. På återseende:)

Mer bilder här.

Mot Alperna

I morgon påbörjar vi resan ner till Davos och på lördag morgon kl 7:00 den 28 juli springer jag - om allt går väl - mitt första ultralopp. Det mesta känns bra. Jag hade en liten svacka förra veckan, men nu tror jag på mig själv igen. Bloggen är en bra terapeut. När jag skrivit ner min oro, försvinner den. Ibland räcker det med en kommentar eller att någon bara säger att jag fixar det här. Det behövs så lite ibland. Fast innerst inne har jag aldrig tvivlat.

Jag är lite orolig för två saker: Att jag ska bli sjuk och att jag ska vara känslig för höga höjder. När vi flyger ner befinner vi oss på hög höjd. Trycket i kabinen motsvarar 2500 meter. Det är samma höjd som jag ska springa på. Det är tillräckligt högt upp för att man ska känna ett tryck mot örat vid upp- och nedstigning. Det är dessutom tillräckligt torrt för att virus ska få en rutschkana ner i luftvägarna. Men det är lite spännande med höga höjder också. 

Hög på hög höjd
I en studie delade man in en grupp italienska bergsklättrare i tre grupper: en grupp vandrade i fyra timmar på låg höjd, den andra gruppen gick fyra timmar längs en stig som steg upp till en 3000 meter hög bergstopp. Den tredje gruppen tog en helikopter till samma topp.

Forskarna tog blodprov längs vägen för att mäta nivåerna av endocannabinoider. Flera studier på senare tid ger stöd för att det är endocannabinoiderna som är ansvariga för den euforiska känsla som kallas runners high. Man såg att grupp 1 ökade nivåerna av endocannabinoider, men att grupp 2 - som klättrade mot höga höjder - ökade nivåerna mycket mer. De som flög helikopter upp till toppen utsöndrade dock ingenting alls. Det tycks alltså som att ju mer vi stressar vår kropp, desto mer endocannabinoider är det som frigörs för att hantera den stress vi utsätter oss för.

När jag når den högsta toppen längs Swiss Alpine, kommer jag alltså att vara bokstavligen hög. Studien visar att långvarig, lågintensiv ansträngning, framkallar de ämnen som man tror är ansvariga för runners high. Endocannabinoider är besläktade med cannabis och fäster till samma receptorer. Detta system har troligtvis utvecklats för att motivera oss att ge det lilla extra när vi spurtar ikapp ett byte, dödar våra fiender eller vill ta oss över bergets topp. Vi glömmer smärta, skavanker och alla sorger och bekymmer. Kemikalierna gör oss dessutom sugna på mer. Det återstår att se om min dos räcker för det.

Film och 2 x Kate Bush
Jag hittade en 13 minuter lång film från Swiss alpine 2010 som en löpare gjort. Det ser både härligt och slitsamt ut. I bakgrunden hör man Kate Bushs suggestiva låt Running Up That Hill. Den första raden i sångtexten är: It doesn't hurt me ... Underlaget verkar besvärligt. Det är viktigt att ha koll på fötterna, vilket kräver att hjärncellerna har tillräckligt med energi. När Jonas Buud gick i mål som segrare 2010 blödde han från båda knäna efter två rejäla vurpor. Jag kom att tänka på en annan av Kate Bushs låtar: Don't Give Up, som hon sjunger tillsammans med Peter Gabriel.

The Long And Winding Road

Det har varit en lång och slingrig väg från de första löpstegen för drygt två år sedan till idag då jag står på tröskeln till Alperna. I går passerade bloggen 300 000 sidvisningar. En del läsare har följt med från början, andra har hoppat på längs vägen. Jag har säkert tappat någon i en och annan ytterkurva också. Det är en rätt yvig blogg som handlar om det mesta, men drömmen om ett ultralopp har löpt som en röd tråd genom alla inlägg. Under sommaren har flera nya läsare hört av sig. Jag tror inte att jag kan sluta skriva nu. Det är för kul och det ger mycket. I början skrev jag ofta rakt upp och ner, men nu är jag nästan maniskt noga med fakta och källor och läser igenom texten flera gånger innan jag publicerar. Antalet inlägg har därmed gått ner från 5 i veckan till kanske 2-3 i veckan. Men jag tycker inläggen har högre kvalitet nu.

Jag tar med mig min iPad så att jag kan blogga lite från både Schweiz och Italien. Det kanske är någon som vill följa min löpning över Alperna? Jag har startnummer 887 och man kan beställa någon slags sms-tjänst här.

Sjuk på flygplanet

Nästan allt handlar om sannolikheter. Från chansen att födas till risken att dö. Jag har bara varit sjuk en gång de senaste två åren. Det var en lindrig förkylning som varade och snuvade en vecka. Alltså borde sannolikheten att jag ska bli sjuk lagom till Swiss Alpine ligga kring 1/104. Om det stämde, skulle jag vara lugn. Det är ungefär samma sannolikhet som att få ett ess och en kung i olika färg i en pokergiv. Kruxet är att jag åker flyg ner till Schweiz. Flyget är en joker som inte naturen räknat med.

Tur att det finns flygvärdinnor
Sannolikheten att drabbas av en infektion i de övre luftvägarna ökar rejält när man sätter sig i ett flygplan. Enligt en studie från Journal of Environment Healt Research är risken upp till 113 gånger större, vilket motsvarar 350 förkylningar på ett år! Det är fler infektioner än det finns varianter av förkylningsvirus. I praktiken blir man immun mot flera av dem efter ett par infektioner, annars skulle det inte finnas några flygvärdinnor eller förskollärare. Deras existens är ett bevis för människans anpassningsförmåga.

Om jag multiplicerar 113 med 1/104, får jag en risk att insjukna som är 108 procent. Inga bra odds, med andra ord. Enligt den uträkningen är det större risk att jag blir sjuk än att jag dör. Fast så kan jag naturligtvis inte räkna. Om jag räknar om så att siffrorna hamnar rätt, tycks risken istället vara 20 % större. Om jag flyger två gånger i juli är risken alltså 40 % större att drabbas av en förkylning än om jag stannat kvar på marken. I praktiken är risken bara 20 % större, för vad som händer på hemresan bryr jag mig inte så mycket om. Det är resan ner som jag bryr mig om. Men jag kan inte bara låta sannolikheterna spela med mig, jag måste försöka skapa en så bra hand som möjligt att spela med.

Varför blir man sjuk i flygplan?
Är luften i flygplan mättad med virus och bakterier? Kommer virus ur fläkten i taket när jag vrider på den? Nej, fast det är lätt att inbilla sig det. Luften är inte mättad av virus. Det finns filter som fångar upp virus och bakterier. Om det inte hade funnits filter, skulle det räcka med en förkyld passagerare för att majoriteten av passagerarna skulle vara sjuka inom två dagar. Orsaken till att vi blir sjuka beror framför allt på två saker: torrt och trångt.

Torrt
Vi får i oss många främmande partiklar och parasiter genom mun och näsa och immunförsvarets första försvarsvall är slemhinnor täckta av flimmerhår. Flimmerhåren rör sig vanligtvis fram och tillbaka i en takt på ca 15 tag per sekund och forslar ovälkomna ämnen ner i magsäcken till en säker syradöd eller upp till munnen för att kastas ut. I flygplanskabinen torra luft, torkar slemhinnorna och flimmerhårens rörelse upphör. Virus kan sedan utan motstånd rulla över de utslagna flimmerhåren och ta sig ner i luftvägarna, borra sig in i en cell och spruta in sitt RNA.

Trångt
Flygpassagerare bär själva passagerare i form av virus och bakterier, varav en del är terrorister. Ju fler människor och ju mer vi tränger ihop oss, desto större är risken att vi smittas av andra. Det viktigaste är att hålla en fri zon på två meter omkring sig. Alla munnar, näsor och händer i sätena bredvid och bakom och framför, är potentiella terroristceller. Om du sitter inom två meter från någon som nyser, kom i håg att en nysning sprider 30 000 droppar fyllda med virus som singlar ner som fallskärmsjägare på jakt efter en torr strupe att invadera.

Hur man håller sig frisk på flygplan
Eftersom den ökade risken beror på extremt låg luftfuktighet vid höga höjder, så bör man hålla strupen fuktig. Att flyga är onormalt, så man måste göra något så onormalt som att dricka fast man inte är törstig, som vatten, kaffe eller te. Varma drycker kanske man ska hålla under näsan ett tag så att ångan fuktar slemhinnorna. En nässpray med saltlösning kanske också kan hjälpa till.

Viruskranar? Nä, ingen risk.

Men det viktigaste är som alltid handhygien. Det är ofta via händerna som virus tar sig in i kroppen. Man ska inte ha sina händer i ansiktet. Virus kan överleva i timmar på bord, armstöd och bälteshållare. Se dina händer som främmande smitthärdar medan du sitter i planet. Tvätta i 20 sekunder med tvål, eller den tid det tar att sjunga bäbä vita lamm (ett bra tips till småbarnsföräldrar). Det sköljer bort nya virus och bakterier från huden.

Dricka, undvika hostande människor och rena händer - tre råd för att minska sannolikheten att bli sjuk. För nästan allting handlar om sannolikheter.

Hellre poker än lotter
Några vinner och några förlorar. I efterhand är sannolikheten alltid 100 procent. De som vinner syns. De som inte vinner tiger och köper nya lotter. Jag köper sällan lotter, eftersom jag har sannolikheterna emot mig. Däremot kan jag tänka mig att spela poker. I poker kan man påverka sannolikheten.

Jag fick ett pokerset när jag fyllde år för några år sedan, men det känns vanskligt att spela om pengar med vänner. Fast nu finns internet. Allt är möjligt och man kan spela poker online. Det är kanske där jag hänger efter Swiss Alpine. Det kanske blir mitt nya liv. På internet kan man inte bli skjuten i ryggen och det går inte att fuska. Det är jag själv som utmanar mitt öde.

Död mans hand
Revolvermannen Wild Bill Hickok sköts i ryggen i Deadwood 1876 under ett parti poker. Någon synade hans kort efteråt och det visade sig att han hade tvåpar i svarta ess och åttor. Sedan dess kallas den handen för död mans hand och sannolikheten att få den i given är 0,00438 %. Den pokerhanden fastställdes och definierades av ett fegt nackskott. Hickok var bra på att spela sina kort, tills den dag han - mot sina principer - satte sig med ryggen mot ytterdörren. I rättegången efteråt sa mördaren att det hade varit självmord att möta Hickok ansikte mot ansikte i en revolverduell. Det var inget bra försvarstal. Han blev hängd. Jag tror att oddsen hade varit lite bättre om han utmanat Hickok i en duell jämfört med att hängas i ett träd. Men han kanske var rädd för utmaningar.

Död mans hand.

I slutändan sitter alla med en egen död mans hand. Det gäller att spela sina kort och utmana ödet så bra man kan, så länge man kan. Inte vänta på ett nackskott, utan gå all-in och möta sitt öde ansikte mot ansikte.

Höghöjdssjuka

Jag kommer till Davos tre dagar i förväg och det kanske är för kort tid för att acklimatisera sig till hög höjd? Davos är Europas högst belägna stad (1560 m.ö.h) och bergen man springer över är ännu högre. Det ligger fortfarande snö på en del passager. Enligt Medscape reference finns det risk för höghöjdssjuka om man snabbt förflyttar sig uppåt på höjder över 2 000 meter.

Swiss Alpine

Det finns flera symptom, varav lung- och hjärnödem är de mest allvarliga. Risken att drabbas är individuell, men kan påverkas hur mycket man anstränger sig och hur lång tid man har haft på sig för att acklimatisera sig. Höghöjdssjuka är egentligen ett samlingsnamn på flera symtom som man kan drabbas av på hög höjd.

Grekerna trodde att gudarna bodde på berget Olympos och att höghöjdssjuka var ett bevis för att människan inte skulle gå upp till bergen. Människor verkar ha undvikit berg genom en stor del av historien. Bergsområden är glest befolkade. Det bor människor över 3000 meter endast i Anderna, Etiopien och Tibet. Men de har anpassat sig genetiskt under generationer. Tibetaner är väldigt olika de omgivande folkslagen. De flesta tibetaner bär på s k supergener, så Sir Edmund Hillary gjorde på sätt och vis en större prestation än sherpan Tenzing Norgay när han besteg Mount Everest.

Men jag tror att risken för oss löpare under Swiss Alpine är närmare noll. Vi är nämligen övervakade av läkare och helikoptrar. De har rätt att plocka löparna från banan. Det är bara att lyda. Helikoptrarna kanske behövs för de som inte lyder. Det kanske finns ett gevär med bedövningspilar i helikoptern :)

Schweiziskt bankvalv
Ju högre upp, desto mindre syrgas. Syrgas består av två syreatomer. En enkel, men mycket viktig molekyl. Allt vi gör kräver energi och energi skapas i en process som kräver syre. Det är framför allt hjärnan och musklerna som kräver mycket syre. Ju mer vi anstränger oss, desto mer syre måste vi suga in från luften. Det blir ett problem på hög höjd där det inte finns lika mycket syre att suga in.

Livet utvecklades i vattnet, kravlade upp på land och sedan levde livet länge vid vattennivån. Det tog lång tid för livet att klättra uppför bergen. Det är förmodligen därför som det är koldioxid, och inte syre - som det finns gott om vid havsnivån - som reglerar andningen. Vid havsnivån finns det mer syre än vi behöver och vi klarar oss även om vi andas långsamt. Andningsfrekvensen är dock viktig eftersom den påverkar koldioxidhalten i lungor och vävnader och därför är det ur ett överlevnadsperspektiv mycket viktigare att det är halten av koldioxid som styr.

Det finns 21% syre på 3000 meters höjd också, men där är inte baromtertrycket lika högt så det är glesare mellan syremolekylerna. När hjärnan förstår att tillgången på syre är lägre ser den till att rekrytera färre muskler till benen och det känns tyngre att springa.

Jag har ingen aning om hur jag klarar höjden. Risken ökar med höjden och vi befinner oss i de lägre riskklasserna upp mot 3000 meter. Det spelar ingen som helst roll hur vältränad man är. Det finns fall av t ex lungödem på höjder mellan 1500 - 2500 meter. Men risken är liten och man är övervakad som ett schweiziskt bankvalv.

Schweizerost
Det värsta som kan hända är att man drabbas av lungödem. Då fylls lungorna med vätska. Vid havsnivån betyder låg syrgaskoncentration i en alveol att luftflödet är blockerat. Eftersom det vore meningslöst att låta syrefattigt blod strömma runt en avstängd alveol, drar de kringliggande kapillärerna ihop sig och stänger blodflödet och skickar blodet vidare till andra alveoler med bättre ventilation. Evolutionen kunde inte förutsäga att vi skulle ge oss upp i bergen, så vi reagerar på samma sätt om vi får för lite syre p.g.a. minskat luftflöde som om det beror på reduktion av syrgasens partialtryck i inandningsluften.

Det är därför som kapillärerna drar ihop sig på hög höjd. Det sker fläckvis, för alveolerna har olika känslighet. Det medför att mer blod tvingas genom de öppna kapillärerna och därmed höjs blodtrycket, vilket i sin tur pressar ut vätska genom kapillärväggarna. Vätskan samlas sedan i eller mellan alveolerna. Ödemet sprider sig fläckvis i lungan som antar utseendet av en schweizerost. Andningen blir mödosam och man riskerar att drunkna i sina egna kroppsvätskor. Risken är särkilt stor vid snabb uppstigning till hög höjd, men om man stiger gradvis och i lugnt tempo är risken mycket låg.

Schweizerkniv
Koldioxidhalten reglerar andningen med stor precision. Det kan ta tid innan andningen kalibrerats så att den är smidig och mjuk. I början innan man acklimatiserats till hög höjd är det koldioxidhalt och ph-värde som hämmar andningen, men med tiden ökar andningsfrekvensen, vilket ökar syrgashalten i blodet, samtidigt som halten av koldioxid och ph-värde normaliseras.

Högt över oss seglar fåglarna i ännu tunnare luft. Sedan de övergav sina tunga dinosaurkroppar och lämnade dem att fossileras i berggrunden är de jordens mest uthålliga varelser. De har lungor som är gjorda för uthållighet. De kan både ta upp mer syrgas och avge mer koldioxid genom ett system av luftsäckar. Vi människor har ineffektiva lungor och en kropp som snickrats till i efterhand. Vi är inte särskilt specialiserade på någonting utan vi liknar mest en schweizerkniv som är bra på lite av varje.

Fåglarna passerar Alperna med god marginal, vi håller oss däremot så nära marken som möjligt.

Schweizerur
Det finns som sagt helikoptrar längs banan och läkarteam som kontrollerar att allt står rätt till. Det känns tryggt. Men jag kanske inte vill känna mig trygg. Jag vill bara komma i mål. Tiden spelar ingen roll. Jag bär inget schweizerur. Om jag råkar vingla till, kanske de skickar en helikopter. Fem km från mål hör jag en helikopter som hovrar över mig. I den sitter en skytt med bedövningspilar. Jag träffas i skinkan men fortsätter springa mot målet. Bedövningen fyller mig sakta upp till bröstet, ut i armarna och sedan benen. Jag försöker få benen att röra sig, men det går inte att styra alla muskeltrådar och kommendera dem att dra åt samma håll med min bedövade vilja. Jag ser målet, men rasar ihop femtio meter ifrån. DNF.

Bra skott Heinz! Jawohl Fritz! Det var i sista minuten. Den här löparen ser minst sagt svullen ut och det hade växt ut horn i pannan på honom också. Sätt ögonbindel på honom så flyger vi honom till målfållan. Skynda dig innan han vaknar. Han ser lite galen ut. Jawohl Fritz! 

Det finns ingen plan B

Nu är det två nervösa veckor kvar till Swiss Alpine. Jag har börjat trappa ner på träningen. Den här veckan har vi varit i Lysekil och jag har sprungit i stort sett varje dag, både på asfaltsvägar och - med tungan rätt i mun - på klippor och stenar längs med havet. Från och med idag tränar jag lite mindre än vanligt och det blir inga fler tunga långpass. Nästa vecka blir det bara några få löppass, varav minst ett i Davos. När man minskar på träningen, laddas kroppen upp och jag tror att jag kommer att vara i toppform i Davos. Redan nu känner jag mig starkare än någonsin. Resa och hotell till Schweiz är bokat och klart. Biljetterna ligger nedpackade i inplastade fickor.

Stångehuvud i Lysekil.

Efter loppet åker jag till Alassio i Ligurien. Det blir en sju timmar lång tågresa. Efter fem dagar i Italien och stärkande medelhavsmat och dryck är jag - enligt mina beräkningar - tillräckligt återhämtad för att ta mig till Nice och sedan flyg hem. Sen har jag bara en vecka på mig att bli människa igen innan jobbet börjar. Resan till Alassio och resan från Nice är bokad.

Allt tycks vara planerat och färdigt, men mellan dit och hit ska jag springa ett ultralopp. Jag har en startbiljett, men det kan hända mycket mellan nu och då och inte minst under tiden. Jag är mest rädd för att ett virus ska tränga sig in i någon av mina celler, eller att någon dubbelknut i knät ska gå upp.

Jag försöker utarbeta en plan B, ifall jag skulle bli sjuk, skadad eller av någon annan anledning inte kan vara med eller tvingas bryta. Men det går inte, jag har inga krafter till det. Jag kan inte tänka i banor som inte följer Swiss Alpine. Jag ser bara ett svart hål, en avgrund, vid sidan om det. Om jag missar loppet kommer jag att ramla och falla fritt i flera dagar innan jag krossas av min egen tyngd. Sedan dröjer det ytterligare flera dagar innan jag vaknar upp i vardagen efter kraschen mot verkligheten. Då är det försent med en plan B. Jag beställde inget avbokningsskydd på flyg och hotell heller.

Jag hittar stöd i en forskningsrapport. Det är bättre med ett mål än många olika mål. Vi är dåliga på att jonglera med fler mål. Särskilt när man balanserar på en lina.

Lindansare
Jag är nervös och spänd. Det känns som om jag står framför en åtta mil bred klyfta och över denna avgrund finns ett långt rep fastspänt. På min sida hålls repet fast av starka armar som jag kan påverka, kontrollera. På den andra sidan finns det jag inte kan kontrollera. Den sidan hålls fast av hoppet. Om jag spänner repet för hårt på min sida, går det kanske av. Om jag spänner det för lite, blir det slakt och osäkert och repet kommer att svänga fram och tillbaka.

Jag är spänd och repet är spänt och repet må bära eller brista. Jag lever på hoppet och jag förbereder mig så gott jag kan. Men jag har ingen plan B. Det finns bara ett åtta mil långt rep och en avgrund som jag inte ser någon botten på.

Jag vill ut på repet och springa och jag hoppas att det håller. Min sida håller - det vet jag - den första halvan av sträckan, sen litar jag till den andra sidan. Även när jag är långt bortom synhåll kommer min sida att hålla fast. Jag måste titta rakt fram och fokusera på målet som jag inte ser; på tanken om ett mål på andra sidan. Jag ska inte se neråt och jag får inte titta tillbaka.

Ett åtta mil långt rep som försvinner in i dimman efter 47 km. Min erfarenhet sträcker sig bara så långt. Längre än så har jag aldrig sprungit och då är jag halvvägs. Efter det är varje steg ett steg närmare målet och samtidigt ett steg ut på nattgammal is. Det är då äventyret börjar.

Varför springer jag?
Jag tror att jag springer delvis för att bevisa för mig själv att jag är människa. Alla människor härstammar från jägare som sprang långa sträckor för sin överlevnad. Varenda en av oss bär samma gener i cellerna som gav oss unika överlevnadsfördelar på savannen och de flesta av oss är kapabla att springa så här långt med rätt förberedelser. Det låter kanske långsökt, men jag har i alla fall distans - långdistans - till mig själv. Mitt gamla jag är långt bakom mig nu.

Jag kanske också springer för att utvecklas som människa. Man vet aldrig när nästa katastrof klyver livets väg och jag tror att jag blir bättre på att ta mig till andra sidan om jag klarar det här nu. Det ger bättre balans, det gör mig starkare och kanske lite mindre rädd för djupet under mig. Man vet inte när katastroferna kommer, bara att de kommer i alla människors liv och det gäller att ta sig över till andra sidan utan bitterhet och ånger.

Varje utmaning jag övervinner, gör mig starkare. Det gör varje misslyckande också, det tar bara lite längre tid att läka ihop alla delar som gått sönder. Allt vi gör, gör oss starkare. Det är det man inte gör, som gröper ur en från insidan.

Äh, jag kanske söker svar som inte finns. Om tio år vet jag mer om varför jag sprang åtta mil. Kanske mitt gamla jag måste hinna ikapp så att jag kan se mer klart och tydligt, eller det kanske blir så att jag hinner ikapp mitt gamla jag på andra eller tredje varvet runt mig själv. Men då bryr jag mig knappast om varför jag sprang, den frågan släpper jag om två veckor. Då är det nya utmaningar som väntar, hoppas jag.

Ett hett boktips: Finding Ultra

Jag brukar samla på mig lite böcker inför sommaren och jag började semestern med en nyutgiven bok som heter Finding Ultra. På omslaget står det att det är en bok om att trotsa medelåldern och finna sig själv. Det finns många böcker om att hitta sig själv och det känns lite sent att komma i trotsåldern i medelåldern, men bortsett från flosklerna på omslaget så var boken mycket läsvärd. Jag är i alla fall glad att jag läste den innan min ultradebut om några veckor.

Jag köpte boken med hopp om att få inspiration och den här boken gav mig det. Vi människor är kapabla att klara mycket mer än vi tror. Den ställer också frågor till mig som jag tvingas leta egna svar till.

Alkoholist och triathlet
Boken är självbiografisk och skriven av Rich Roll, en av världens mest vältränade män, enligt tidningen Mens Fitness Magazine. Men det har han inte alltid varit, för bara några år sedan var han en överviktig, f d alkoholist och rökare som inte ens orkade gå uppför en trappa utan att bli andfådd. Han bestämde sig för att byta liv samma dag som han fyllde 40. Han började springa och sen gick det fort. Två år senare tävlade han i Ultraman och kom elva. Från flaskbotten till världstoppen på två år.

Jag tror inte alla klarar det Rich klarade på två år, men hans berättelse är inspirerande. Det är framför allt två saker som skiljer Rich Roll från många andra: generna - hans morfar var en framgångsrik simmare - samt en ungdom präglad av askes och hård träning, sådant som bygger viljestyrka och en förmåga att uthärda smärta.

Som barn var Rich utrustad med stora, runda glasögon och runt huvudet satt en tandställning fast som ett medeltida tortyrredskap. Han saknade bollsinne och blev mobbad. Han var utanför och socialt oförmögen att ta sig in. Han gick med i skolans basketlag i ett desperat försök att höra samman. Lagkompisarna gjorde allt för att mobba ut honom och bli av med lagets klart sämste spelare. Priset var högt, men han stannade kvar i laget.

Ett lyckokast
Som barn kastade Richs mor honom i vattnet innan han kunde gå. Hon var väldigt angelägen om att han skulle simma som hennes far hade gjort. Det visar sig vara ett lyckokast. Han gillar att simma och kommer med i ett lag - en gemenskap. Han blir snart väldigt bra och blir en av USAs bästa juniorer i fjärilssim. Förutom simningen går studierna också bra. Han pluggar hårt. Hans liv kan delas in i plugg och simning. Det finns inte utrymme för något annat. Han har A i nästan alla ämnen och kan välja vilket universitet han vill.

På universitetet får han dock en ny vän: alkoholen. Han festar vilt, men slutar ändå med bra betyg. På examensdagen skämmer han ut sina föräldrar och de ställer honom till slut inför ett ultimatum: Genomför ett nykterhetsprogram, annars vill vi inte träffa dig igen.

Det mesta går fel p g a alkoholen. Han gifter sig, men tappar ringen när han simmar i havet dagen efter bröllopet. Fast hon hade redan glidit ifrån honom. De gjorde slut redan under smekmånaden. Han får ett återfall men nyktrar sedan till. Han blir en nykter alkoholist.

Veganism
Rich träffar så småningom en ny kvinna som är hans raka motsats. Hon är vegan och hippie. De har delat kylskåp, men en dag vill han pröva en av hennes gröna röror. Allt Rich gör är allt eller inget och han är snart lika mycket vegan som han var alkoholist förut. Han äter bara sådant som växer och det ska vara så lite tillagat som möjligt.

Efter några år kastar Rich Roll sina dämpade skor som förstör kopplingen mellan löpning och natur. Han prövar att springa barfota. Målet är att bli en barfotalöpare.

I början skummade jag avsnitten om veganism, men dieten var ett viktigt inslag i boken och jag gjorde inte boken rättvisa om jag inte läste det lika noga som allt annat. Alla människor bidrar med sitt perspektiv på livet och genom att läsa boken fick jag ta del av Richs perspektiv. Det gör mitt liv rikare. Alltid lär man sig någonting. Ju fler perspektiv, desto fler sätt att se på saker. Man ska inte döma ut något i förväg, utan försöka förstå varför någon tänker som han gör och hur han har kommit fram till dessa tankar. Det är en intressant och lärorik process.

Jag tror att det är bra med lite extra grönsaker på tallriken. Det kan inte vara fel. Men jag äter fisk, ägg och en del kött. Människan är allätare med rätt att välja och det är nog den rätten som gör livet så svårt. En koalabjörn behöver ju inte välja. Den äter bara blad från eukalyptusträdet. Å andra sidan har den en väldigt liten hjärna. Den bara tuggar i sig och funderar inte på om den ska välja äpplen eller päron och ett djur som inte funderar behöver ingen stor hjärna. Vi har en stor hjärna bl a för att kunna hitta, identifiera och fånga mat. Fast nu luktar vi inte på maten, utan vi tittar på den finstilta innehållsförteckningen i matvarudjungeln för att bedöma matens värde.

Va? Kan man äta annat?

Nästa bok
Boken avslutades med ett vansinnigt lopp. Rich och en enarmad kompis bestämmer sig för att åka till Hawaii och genomföra the Epic 5 - fem ironman triathlons på fem olika öar på fem dagar. Det är en bitvis plågsam läsning, men också inspirerande.

Det här var en bra bok som förhoppningsvis översätts till svenska. Den kan mycket väl bli nästa kioskvältare efter Born To Run. Det finns så många som springer långt och som jagar inspiration. Det fanns dock ett dåligt inslag i boken. Rich hängde ut mobbarna från skoltiden med namn. Det gav en smak av bitterhet och det tycker jag han borde ha sprungit ifrån.

Nu ska jag läsa nästa bok, Ond kemi av Ulf Ellervik som handlar om hur man tar livet av folk, haha. Det är något så ovanligt som en bra svensk populärvetenskaplig bok om kemi. Jag är just nu på semester vid Västkusten och mitt sällskap - som sett min bok - luktar lite oroligt på allt jag serverar :)

Fler boktips

För fler heta boktips klicka här!

Inga fler situps

Efter 30 års forskning om hur ryggraden fungerar är Dr McGill, professor i ryggens biomekanik vid University of Waterloo, övertygad om en sak: situps är inte bra för ryggraden. Situps böjer ryggraden på ett sätt som förstör den förr eller senare. Eftersom han har forskat i 30 år kanske man ska lyssna på honom. Jag gör i alla fall inga situps längre.

Människans ryggrad är en unik konstruktion. Vår upprätta gång gav oss många fördelar, framför allt blev vi savannens bästa långdistanslöpare. Det finns en del nackdelar också, som att vi kan samla på oss blod i benen när vi stannar efter en ansträngde löpning eller att ryggraden skadas på olika sätt. Ryggraden består av en massa diskar som vi balanserar som en s-formad stapel av tallrikar.

Varje disk har en ring runt sig och en kärna som är fylld med en vätska. När man gör situps pressas denna kärna ihop. I en studie såg man att vanliga situps utsätter ryggraden för en kraft på 3350 newton (340 kg). Enligt U.S. National Institute for Occupational Safety and Health utgör varje kraft över 3300 newton en risk.

I en studie från 2001 visade McGill att grisar som gjorde situps skadade sin ryggrad. Det var självklart inte 30 nöffande suggor i åtsmitande trikåer och benvärmare som gjorde situps, utan forskarna hade kommit över några f.d. grisar som donerat sin ryggrad till experimentet. Ju mer ryggraderna böjdes, desto snedare blev de tills de drabbades av en allvarlig diskkrasch. En gris är inte en primat som står upp, men i princip är det samma biomekaniska krafter som böjer och töjer.

Ryggraden är kärnan
Dessutom är det viktigt att träna alla coremuskler, inte bara de nedre magmusklerna. Man kan tänka sig ryggraden som ett svagt böjt metspö, som hålls spänt i rätt position med hjälp av en massa muskeltrådar. Om alla trådar spänns jämnt, då är metspöt i rätt läge. Men om några trådar är lite starkare blir metspöt snett. Så kan ryggraden bli om man tränar de djupare magmusklerna för mycket. En bra definition på core är de muskler och den bindväv som håller ryggraden på plats. Magmusklernas funktion är att hindra rörelse, inte att skapa rörelse. Övningar som plankan och fågelhunden är därför mycket naturligare och bättre övningar än situps. I videon längst ner på sidan går McGill själv i genom fyra övningar.

McGills och andras forskning har redan påverkat många. Tidigare var det t ex vanligt med situps för att testa brandmännens fysik, men numer har IAFF (International Association of Fire Fighters) ersatt situps med plankan som ger ett bättre mått på corestyrka.

Enkelt är bra

Egentligen borde styrketräning vara lika enkelt som löpning. Det borde räcka med den egna kroppen och kanske några tyngder och att man tränar lite på känn. Enligt professor Stuart Phillips vid McMaster University blir folk starkare om de lyssnar på sin egen unika kropp istället för att köra något program som skrivits av någon annan med erfarenheter av en annan kropp.

Känns det för tungt, välj lättare vikter. Om det är för lätt, välj tyngre vikter, säger Phillips. Kör tre upprepningar tills du blir trött. Med de tre reglerna kommer man ganska långt. Man kan göra armhävningar, chins, benböj och stå i plankan eller göra fågelhunden. En vältränad 40-årig man bör klara 27 armhävningar och en kvinna 16. Om man är 30 bör man orka tio till. Efter 40 kan man dra av 1 armhävning vartannat år. Dessa siffror gäller USA, men kan nog tillämpas på svenskar också.

Squats i vardagen i Kina.

Benböjningar (squats) engagerar alla stora muskelgrupper i rumpan, ryggen och benen och brukar anses vara den enskilt viktigaste övningen man kan göra. Håll armarna framför bröstkorgen och böj tills nedre delen av kroppen är parallell med golvet och sedan upp igen. När man klarar tjugo kan man lägga på lite vikter. Det är en enkel och grundläggande övning. Innan det fanns stolar gjorde människan knäböjningar flera gånger per dag. Så gör kineserna på landsbygden fortfarande. De är smidiga och har inga problem att komma upp ur en fåtölj när de är åttio år.

Stå upp 
Människans ryggrad utvecklades för att bära en kropp upprätt på savannen. Den är inte gjord för att sitta på en stol hela dagarna. Musklerna i ben och rygg är inaktiverade när vi sitter. När vi står aktiveras dessa muskler. Det finns en inaktiveringsfysiologi som på svenska borde kallas sittsjukan. Efter en dag på kontoret staplar vi ut som astronauter med förtvinade muskler efter flera månader i tyngdlöshet. Det är faktiskt så illa att inte ens träning kan motverka alla skadorna av denna sittsjuka. Sittsjukan är ett fall för sig och måste minimeras om vi ska upprätthålla en god hälsa.

Själv står jag alltid på jobbet numer. Det stärker rygg och ben. Att stå upp ökar dessutom viljestyrkan. Man måste förstå att viljestyrka handlar om en resurs som vi kan förbruka eller bygga upp. Ska man klara ett ultralopp krävs mycket viljestyrka, både när man springer och när man förbereder sig. Även om jag kanske brister i kondition och styrka så vet jag att jag är laddad med viljestyrka.

En dunderkur mot kramp

Jag har aldrig fått kramp när jag sprungit, men för några år sedan var jag nära att drunkna p g a kramp. Jag hade bestämt mig för att simma i en timme och befann mig långt ut i havet och när det nästan gått en timme slog krampen till som ett hajbett runt vaden. Jag är en usel simmare och tog mig nätt och jämnt till grundare vatten med hjälp av mina uttröttade armar. Sedan dess håller jag mig på en simbassängslängds avstånd från stranden.

Vad är kramp?
Det finns många typer av kramp, men här skriver jag bara om kramp som inträffar under träning och tävling. Det som är gemensamt för all kramp är en ofrivillig och kraftig sammandragning av muskulaturen.

Stretching av den krampande muskeln ger en motsatt signal till nervsystemet som får muskeln att slappna av. Fotbollspelare drabbas ibland av kramp i slutet av matcher eller i förlängningar när musklerna är uttröttade. Det spelar ingen boll hur mycket de dricker. 

Det finns två teorier om vad som orsakar kramp. En saltbaserad teori och en ny teori som inkluderar nervsystemet. Den saltbaserade teorin har sedan den formulerades på 1920-talet byggts ut med vatten och värme, så det är en teori om att kramp beror på salt, vätska och värme.

Den gamla teorin: Salt, vätska och värme
Teorin att kramp beror på saltbrist går långt och djupt tillbaka i historien, ända ner i de brittiska kolgruvorna i början av förra seklet. Gruvarbetare drabbades ofta av kramp när de kom upp ur djupen och när läkarna analyserade deras svett upptäckte man att svetten innehöll mycket salt. När gruvarbetarna sedan fick salt återhämtade de sig. Förmodligen innehöll svetten hos övriga gruvarbetare också salt och en lika trovärdig förklaring till den snabba återhämtningen är ju att arbetarna fick vila och blev ompysslade.

Allt sedan dess är den gängse teorin att kramp beror på värme, uttorkning eller brist på någon sorts elektrolyt (salt), som natrium, kalium eller magnesium.

Det finns dock flera invändningar mot denna teori:

• Man kan drabbas av kramp även om man är nedkyld. Jag fick kramp när jag simmade i 18-gradigt vatten.

• Det finns inte några studier som visar att koncentrationen av elektrolyter är onormala hos de som drabbas av kramp. Tvärtom har fyra studier visat att nivåerna är normala. Därmed kan inte brist på salter vara en orsak. 

• Det finns inga studier som visar att de som drabbas av kramp är uttorkade. Däremot finns det studier som visar att graden av uttorkning inte skiljer sig mellan de som drabbas av kramp och de som inte får kramp. 

• När kramp uppstår hos personer med medicinska fel får de kramp i flera muskler. Vid kramp som orsakas av fysisk aktivitet får man endast kramp i de muskler som används. Hur skulle saltbrist i hela kroppen kunna orsaka kramp i en viss muskel? 

• Återhämtning från kramp får man av vila och stretching. Det behövs varken salt, vatten, eller is. 

Den nya teorin: Muskeltrötthet
Den nya teorin om kramp handlar om hur hjärnan styr musklerna med hjälp av alfa-motorneuroner som sträcker sig från ryggmärgen ut till musklerna och de aktiveras (musklerna kontraherar) eller hämmas (muskeln slappnar av) av andra nerver. Det är framför allt två ryggmärgsreflexer som är inblandade: senreflexen och sträckreflexen.

Sträckreflexens uppgift är att skydda muskler och leder så att de inte töjs sönder. Det är denna reflex som aktiveras när du håller i ett glas och sedan fyller glaset med vatten så att armen sänks, reflexen ser då till att armen höjs till ursprungsläget igen. Själva övervakningen sker av en typ av nerver som kallas muskelspolar

Senreflexen ser tvärtom till så att musklerna inte spänns för mycket. OM spänningen i muskeln blir för hög skickas en signal till ryggmärgen som hämmar alfa-motorneuronen, vilket leder till minskad spänning i muskeln. Försöker man till exempel lyfta något som är alldeles för tungt kan man känna hur man plötsligt tappar all kraft och tyngden åker i golvet. Denna reflex övervakas av senspolar (Golgi senorgan).

När man blir trött ökar de aktiverande signalerna från muskelspolarna, medan de hämmande signalerna från senspolarna blir svagare. Detta leder till överaktivering, d v s ihållande sammandragningar av musklerna: kramp. Krampen föregås ofta av små ryckningar som beror på ökad signaltrafik mellan sträck- och senreflex.

Enligt denna nya teori är den bästa akuta behandlingen stretching av den aktuella muskeln. En av effekterna av stretching är en ökad aktivering i senspolarna som ju motverkar kontraktion. För att förebygga nattliga kramper kan det alltså vara en god idé att sträcka ut vadmusklerna innan sänggåendet.
Sammanfattningsvis kan man säga att kramp enligt denna nya teori beror på att reflexer som vanligtvis hämmar krampgeneratorn sätts ur spel. Därmed börjar muskeln kontrahera ohämmat och det sker framför allt när muskeln är uttröttad.

De två viktigaste faktorerna bakom kramp
I en ny stor studie följde forskarna 210 triathleter under en tävling. 44 av dessa fick kramp. Det var ingen skillnad i vikt eller natriumkoncentration i blodet mellan de som fick och inte fick kramp. Det enda som skilde de båda grupperna åt var att de som drabbades av kramp också ofta drabbats av kramp tidigare under sin karriär och de hade i genomsnitt bättre sluttider. Ju hårdare man anstränger sig, desto större risk att krampreflexen får frispel.

Ett medel mot kramp
Nyligen visade en studie att juice från inlagd saltgurka (picklejuice) lindrade kramp rejält. Det kanske i förstone verkar vara ett stöd för teorin om att kramp orsakas av brist på salt eller vätska, men det visade sig tvärtom vara ett stöd för teorin att  kramp orsakas av muskeltrötthet.

Plocka ut gurkorna och drick

Efter att ha druckit juicen (1 ml för varje kg kroppsvikt) reducerades kramptiden med hela 49,1 sekunder. På den tiden hinner man långt. Det var ca 40 % snabbare än de båda kontrollgrupperna. Att dricka vatten påverkade däremot inte kramptiden nämnvärt, det rörde sig bara om några sekunder som kan räknas till placeboeffekt och standardavvikelser.

I USA kan man köpa färdig juice.  I Sverige finns det inte att köpa än så länge.

Den krampreducerande effekten inträffade redan efter 90 sekunder, d v s långt innan juicen tagits upp och påverkat cellernas vatten- eller natriuminnehåll. Juicen fanns kvar i magen när krampen började upphöra. Forskarna tror att juicen innehåller någon sorts molekyl som fångas upp av receptorer i svalget och kortsluter krampreflexen. Det kanske är någon molekyl i vinäger som förklarar denna mekanism. Vinäger har tidigare visat sig påverka hjärnan på olika sätt. I väntan på en bra förklaring till varför det fungerar kanske man ska sila en burk inlagd saltgurka. Då kanske jag törs simma lite längre ut? På 40 sekunder hinner jag ju komma upp till ytan igen:)