Ett uppfriskande skogsbad

I Japan är det vanligt att man går ut i skogen för att bada. Det kallas för att skogsbada - shinrin-yoku - och anses hälsosamt. Det är inget vatten inblandat, utan det betyder att gå ut i skogen och beblanda sig med den. Det är kanske det jag gör när jag springer i skogen? Jag tar mig ett skogsbad och känner mig fräsch och stark efteråt. Det är som om jag laddar batterierna. Men är det en känsla som kan mätas och finns det någon mekanism som i så fall skulle kunna förklara denna mätbara effekthöjning?

Två typer av uppmärksamhet
I en ny kanadensisk studie testade man om gröna skogar gav mätbara kognitiva konsekvenser för personer som var deprimerade. Man gjorde ett experiment där en grupp gick i skogen och en grupp gick runt i en stad i knappt en timme. Därefter testades uppmärksamhet och arbetsminne i de båda grupperna. Försökspersonerna skulle bl a komma ihåg en slumpmässig sträng med siffror och sedan upprepa dem i omvänd ordning. Forskarna fann att försökspersonerna som gick i skogen ökade sin mentala förmåga med hela 16 procent. I en tidigare studie fann man liknande resultat hos personer som inte var deprimerade.

Forskarna bakom studien gissar att den kognitiva effekten beror på att det finns två olika typer av uppmärksamhet. Vi har den frivilliga uppmärksamheten där vi med en viljeakt uppmärksammar något och vi har den ofrivilliga uppmärksamheten där något fångar vår uppmärksamhet. Träd, fåglar och solstrålar kittlar vår ofrivilliga uppmärksamhet utan att ta över den, medan bilar, bussar, sirener, rödljus och mötande människor tvingar oss att fatta viljestyrda beslut om att reagera på eller ignorera det vi möter och ser. En promenad genom en stad gör slut på våra begränsade resurser i prefrontala barken - det område i hjärnan som är kopplat till medvetna handlingar som att fatta ett beslut - och vi känner oss därför mentalt utmattade.

Forskarna bakom studien tror att en promenad i skogen ger den viljestyrda uppmärksamheten en välbehövlig paus, eftersom hjärnan får en chans att tänka planlöst när omgivningen är mindre pockande på uppmärksamhet.

Jag laddar min hjärna med löpning
Det är samma sak som händer när jag springer lite lugnare löppass. Efter en halvtimme ungefär börjar tankarna att vandra ut från den medvetna prefrontala barken, ut i den stora hjärnan där allt kan hända. Det är omöjligt att fokusera på något och att göra upp planer. Tankarna surfar på hjärnans rytmiska alfavågor. Ibland håller de fast vid varandra en kort stund, men sedan skingras de för att sedan knytas ihop på ett helt annat sätt och en helt ny tanke som jag inte hade innan jag började springa tar form och den tanken kanske får ett långt liv som ett blogginlägg.

Jag brukar springa en eller två återhämtningspass på 5-8 km i skogen utan klocka och utan något mål. Syftet med återhämtningspassen är dels att de ger fler kilometer och det finns en stark koppling mellan antalet kilometer man springer och löpekonomi, dels tvingar jag hjärnan att leta fram muskelfibrer som inte är utbrända efter det hårda löppasset dagen innan. När hjärnan letat fram dem, ökar chansen att de blir en del av den springande hjärnans vanliga rekryteringsmönster.

Men det finns alltså ett tredje syfte och det är att jag laddar min hjärna med viljestyrka. Men det beror förstås på var jag springer. Om jag springer i en skog full av tigrar, björnar och ormar kanske skogen suger lite mer än annars.

En huggorm som jag störde när den låg och värmde sig i solen.

Ibland brukar jag ta en promenad efter lunchen. Då känner jag mig piggare på eftermiddagen. Men för det mesta har man inte det utrymmet. Hjärnan lyser röd och jag avfärdar alla varningar om låga energinivåer. Sådana dagar blir långa och jag riktigt känner - och ibland hör jag också - hur dum jag blir.

Den tysta skogen
För att återgår till studien: ytterligare en faktor som jag tror betyder mycket är bakgrundsbruset som är helt annorlunda i skogen jämfört med staden. I skogen fångas ljud upp och det är mest naturliga ljud som fågelsång och vind som stryker genom skogen och ljuden varierar i styrka när man rör sig. I en stad är man utsatt för en monoton ljudmatta som bl a skapas av däck som slits mot asfalt och kastar upp nanopartiklar som virvlar runt och tränger in i våra kroppar.

I skogen finns frisk luft, men även den är mättad med nanopartiklar, som t ex fytoncider från träden. Träd och växter är visserligen stillastående och tröga, men de är också biokemiska fabriker. Träd kan kommunicera med varandra och de kan påverka sin omgivning. Fytonciderna är en del av trädens immunsystem och skyddar dem mot olika parasiter och japanska forskare anser att de kan ha effekt även på människans immunsystem. I en studie såg forskarna att ett ”skogsbad” ökade antalet NK-celler (Natural killer cells) med 23 procent första dagen och 50 procent andra dagen. NK-celler räknas till det ospecifika immunsystmet och det kan alltså vara så att det finns en koppling mellan människans och trädens immunsystem.

Indalsledenloppet för tredje gången
Jag ville egentligen inte tävla något innan Swiss Alpine i slutet av juli, men jag kände mig mer eller mindre tvingad att ställa upp i Indalsledenloppet nu på lördag. Det är en stafett och det var där jag debuterade som löpare för snart två år sedan. Jag är dålig på att säga nej, men jag slapp i alla fall de morgontidiga sträckorna långt in i landet. Jag känner mig långsam nu, så jag ser det som ett rejält tempopass. Tävlingar tvingar en att ge allt och det behöver man lite då och då. Jag har sista sträckan och blir den som ser till att stafettlaget staplar i mål. Jag hoppas att jag kan hålla ett tempo på 4:30/km, men hur det går vet jag då.